Slitet. "Vi märkte att vi såg på huset med helt andra ögon än när vi varit där på besök. Men vi var entusiastiska och alla våra sju barn lovade högtidligen att hjälpa till."
1 av 2: Slitet. "Vi märkte att vi såg på huset med helt andra ögon än när vi varit där på besök. Men vi var entusiastiska och alla våra sju barn lovade högtidligen att hjälpa till." Foto: Thinkstock
Dela med dig av din historia!
Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan.

Skriv till oss på lasarberattelser@expressen.se
2 av 2: Dela med dig av din historia! Varje människa bär på en historia. Det är ett känt uttryck och det tänker vi ta fasta på. Du får naturligtvis vara helt anonym. Men vi behöver ändå ditt namn och ett telefonnummer för att kunna nå dig. Det kommer dock aldrig att visas för någon annan. Skriv till oss på lasarberattelser@expressen.se

"Min bror ville tvinga oss att sälja gården"

När mamma och pappa berättade att de tänkte sälja gården och flytta in i en lägenhet i tätorten kom det inte som någon överraskning. De hade drivit jordbruk i alla år, djuren var borta sedan länge och nyligen hade de också sålt av mark och skog.

Men det var ju vårt älskade barndomshem och både jag och mina två syskon tyckte att det kändes hemskt att någon skulle ta över gården som vår farfar hade byggt med sina egna händer en gång i tiden.

Alla vi barn hade tidigt flyttat in till stan, elva mil från gården. Det fanns inte ens gymnasium på rimligt avstånd så vi hade varit inackorderade i veckorna när vi pluggade. Efter studenten flyttade vi till stan och det var svårt att få tid att åka hem och hälsa på våra föräldrar.

 

Jag, min syster Elin och vår bror Pär träffades hemma hos mig och pratade igenom vad vi skulle göra. Vi hade alla egna familjer och ingen av oss hade möjlighet att ta över gården, den gick ju heller inte att försörja sig på när nästan allt utom byggnaderna var sålda.

Det var Pär som kom med förslaget, vi skulle kunna gå ihop och köpa gården tillsammans – för att ha det kvar som sommarställe. Elin och jag tyckte det lät som en bra idé och det tyckte våra familjer också.

Gården ligger väldigt naturskönt med en sjö på cykelavstånd och fina skogar omkring. Förutom det stora boningshuset finns gäststugor, ladugård och flera andra byggnader, så vi skulle inte behöva trängas.

 

Mamma och pappa ville först inte höra talas om det, ville vi ta över gården skulle vi kunna få den som gåva. Men vi visste att de inte hade så gott om pengar och till slut kom vi överens om en köpesumma.

De flyttade in i sin lägenhet strax före pingst och veckan efter åkte vi alla ut för att ordentligt inspektera gården. Vi märkte att vi såg på huset med helt andra ögon än när vi varit där på besök. Visst fanns det skavanker, skorstenen behövde muras om, fönstren kittas och målas och standarden inomhus var ju inte den vi var vana vid.

Men vi var entusiastiska och alla våra sju barn lovade högtidligen att hjälpa till. Vi grillade och åt på verandan, som knakade betänkligt under våra fötter.

I tre veckor från midsommar skulle vi vara där tillsammans och innan dess köpte vi hem färg, penslar, virke och allt annat som vi kunde tänkas behöva.

Midsommarafton blev en succé med osannolikt bra väder, många gäster som sov över i tält och husbilar och barn som fanns överallt och hittade spännande saker i uthusen.

På söndagen hade vi bestämt oss för att börja fixa med huset. Men det var fortfarande varmt och det visade sig att vi glömt köpa linolja till fönstren och barnen ville hellre åka till sjön, så det blev en utflykt i stället.

Så gick sommaren och inte mycket blev gjort. Vi skrapade lite färg, klippte gräset och rensade i rabatterna. Det var ju inget akut som behövde göras omgående. Men i maj nästa år skulle vi sätta i gång.

 

Strax innan kom Pär med en överraskning. Han och familjen skulle åka till Grekland i maj, så vi andra fick klara oss själva. Och eftersom det regnade varje dag kunde vi inte måla nu heller och när tvättmaskinen drog sin sista suck var vi tvungna att åka hem redan efter en vecka.

Någon ny ville Pär och hans fru inte vara med att betala, det fick Elin och jag göra.

Han och hans familj kom inte ut på hela sommaren och när hösten kom sa han att de ville dra sig ur och att vi fick lösa ut honom.

Det kom helt överraskande och vi hade ingen ekonomisk möjlighet till det. "Då får vi sälja", sa han. Det visade sig att lagen stod på hans sida, vill en delägare sälja så måste de andra lösa ut honom eller gå med på försäljning.

Naturligtvis blev vi tvungna att berätta det för våra gamla föräldrar. De blev ledsna förstås, men de hade en lösning. Huspengarna hade de inte rört och jag och Elin fick en del som förskott på arvet.

 

Gården har vi haft tillsammans i sex år nu och i dag är det en verklig pärla, som vi utnyttjar året om. För en tid sedan ville Pär köpa in sig igen, men vi sa nej. Han och hans familj får gärna hälsa på, men gården är vår och Elins och mina barn är snart vuxna och har sagt att de vill ta över den i framtiden.

Berättat för Eva Åström

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av Topphälsa + härlig hudvård för 199 kr. Köp nu!