Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 9 okt 2015 14:12

Martina Haag "Är bra att vara lite avundsjuk"

<span>Martina satsade på skådespeleriet – men slog igenom som författare.</span>

Martina satsade på skådespeleriet – men slog igenom som författare.

1/3

Foto: Cornelia Nordström

<span>I nästa filmprojekt &quot;Glada hälsningar från Missångerträsk!&quot; spelar Martina mor Ola Rapace.</span>

I nästa filmprojekt "Glada hälsningar från Missångerträsk!" spelar Martina mor Ola Rapace.

2/3

<span>Med exmaken Erik Haag gjorde Martina bra ifrån sig i &quot;På spåret&quot;.</span>

Med exmaken Erik Haag gjorde Martina bra ifrån sig i "På spåret".

3/3

Foto: Bo Håkansson

Först nu, med ett antal böcker och filmer på meritlistan, bestämmer hon själv. Hon plockar vuxenpoäng med egen vinkällare och en skilsmässa i bagaget – och premiär med ny film. Vem har huvudrollen? Martina Haag själv förstås!

När hon var liten ville Martina Haag bli filmstjärna.

I stället fick hon spela banan.

– Jag har alltid velat hålla på med teater, säger hon. Men då blev jag så besviken och tänkte jag ska inte alls göra det här! Alla de andra fick vara älvor och sagoféer.

I dag är det Martina som bestämmer.

Efter att ha slitit i många år med reklamfilmer och småroller i filmer som "Adam & Eva", "Känd från TV", "Det blir aldrig som man tänkt sig" och "Heja Björn!" fick hon äntligen sin revansch med "Underbar och älskad av alla".

– Jag kämpade och kämpade men fick aldrig det här sköna Helena Bergström-genombrottet när allt bara öppnar sig. Det enda jag ville var att få en chans att visa vad jag går för! Att vara skådespelare bryter ner självförtroendet när det inte går bra – det är hela tiden, jag väljer dig! Precis som brännboll i skolan! Och jag hade ändå ett fantastiskt kontaktnät och är svägerska till Henrik Schyffert! Jag har en liten, liten roll i "Percy tårar" som tillkommit på rent tjat (skratt)!

När tidningen Cosmopolitan frågade om hon ville skriva en gästkrönika för dem var hon 39 och trodde att de skämtade.

– Vad ska jag skriva om? Jag kan ju ingenting! Ja, men skriv om det då! Så min allra första krönika hette "Jag har ingen anmälningsbildning". Det visade sig att det var många fler än jag som suttit på middagar och inte riktigt fattat vad folk pratade om och försökt mörka det.

Knep sin egen huvudroll

Hon fortsatte skriva krönikor, värvades till nystartade Mama, blev Årets krönikör och gav ut två storsäljande samlingar med sina bästa krönikor.

– När min första roman "Underbar och älskad av alla" blev en succé ringde plötsligt alla regissörer och producenter, som jag själv ringt och tjatat på under alla år, och ville köpa filmrättigheterna. Men då tänkte jag, vänta nu ett tag Martina – det här är faktiskt första gången du har lite makt!

Hon förklarade att hon gärna träffade dem för att diskutera manus och idéer.

– Men en sak ska vi vara överens om innan vi ses – huvudrollen är min! I väntan på att bli vald valde jag mig själv. Efter att också filmen blivit en framgång tänkte jag, oj nu kommer de att ringa! Men det är ingen som ringt (skratt), jo, jag har fått en liten roll i den nya omgången av "30 grader i februari" så nu tänker jag – då får det väl vara så! Och med facit i hand är det här det absolut roligaste sättet att filma. Att göra sina egna grejer är oslagbart.

Vi träffas på ett hotell i Stockholms city. Martina sitter i en elegant, men klumpig fåtölj, lutar sig fram och smuttar på sin cappucino. Hon är klädd i en mjukt urringad grön klänning, leopardmönstrade pumps och pratar snabbt, med många och långa utvikningar och skrattar gärna och glatt. Martina befinner sig mitt i livet. Hon har fyllt 50 och förra året skilde hon sig från Erik Haag, som hon träffade på charterresa 1994. Men det är ingenting hon vill prata om.

– Skriv så här, säger hon: "jag pratar mycket hellre om 'Glada hälsningar från Missångerträsk!' än om skilsmässan", säger hon och ler snällt. När hon fyllde 50 skaffade sig Martina lite vuxenpoäng genom att skaffa vinkällare.

– Jag tycker väldigt mycket om vin och jag har hittat ett favoritområde, Priorat i Spanien. Nu beställer jag två flaskor av varje sort jag hittar och lägger i vinkällaren. Om jag inte hade haft några barn och fortfarande satt och väntade på att Kjell Sundvall skulle ringa tillbaka skulle jag nog haft lite panik nu. Men nu har jag så roligt, jag tänker ofta på mig som runt 30! När min syrra frågar om en fest var kul kan jag svara, "nämen, det var så många vuxna där! (skratt)".

Genombrottet "Underbar och älskad av alla"

 Känns lite pinsamt

Det är först nu, med åtta böcker bakom sig, som hon kan kalla sig författare "utan att rodna".

– Jag hade 0,7 i snitt i skolan. Jag har ingen rätt att ens försöka skriva. De som skriver är de med utbildning. Jag tycker att det kräver vånda, svett och tårar – folk kanske retar sig på mig för att det gick så lätt att få bokkontrakt, men då glömmer de att jag lidit och slitit mycket – fast i skådislådan.

Både boken och nya filmen "Glada hälsningar från Missångerträsk!" har sitt ursprung i Skellefteå.

– När jag var 23 fick jag jobb på Västerbottensteatern. Fram till dess hade jag varit en typisk innerstadsstockholms-tjej som tyckte det var lite obehagligt att komma utanför tullarna. Jag hade bott med en massa skådiskompisar i en tvåa på Söder – väldigt romantiskt – och kom upp till en jättefin liten vindslägenhet i Skellefteå som teatern hade – helt själv! Jag kände ingen, var van att ha folk runt omkring mig och längtade bara hem! När jag var på teatern var allt okej, men under all tid emellan visste jag inte vad jag skulle göra – alla på teatern i min ålder hade familjer – så jag köpte Anna Bergenströms "Mat" och lagade mig igenom hela kokboken – jag började på sopporna och när jag flyttade var jag på efterrätterna.

Martina skriver helst om kärlek, arbete, hämnd, vänskap och familj.

Foto: Cornelia Nordström

Motivation under löpning

När hon skulle börja på sin nya bok var hon ute och sprang.

– Jag brukar försöka hitta på nya böcker när jag är ute och springer – om jag bara tänker på att springa måste jag stanna för det är så tråkigt. Det finns typ bara fem saker man kan skriva om – kärlek, arbete, hämnd, vänskap och familj, det som är viktigt i livet – och jag har en syster jag är jättenära så jag ville skriva något om två systrar med helt olika liv.

Hon ler.

– Det finns en backe på Grönviksvägen i Bromma, Helvetesbacken – det är som att springa uppför en vägg – där kom jag på att en ska vara evighetssingel och den andra ha en massa barn och bo i...kanske där jag bodde –det är alltid lättare att använda sig av sådant man varit med om.

Norrland har blivit viktigt för Martina.

– När det väl blev dags för mig att åka hem från Skellefteå ville jag inte längre. Och nu har det visat sig att hela min släkt på mammas sida kommer från Burå utanför Skellefteå. Jag visste att mormor växt upp i Jukkasjärvi och att hennes morföräldrar kom därifrån. Jag har som en liten norrländsk farbror i kroppen som hela tiden längtar hem.

Hon tar fram sin mobil och knappar fram bilder från favoritplatsen på jorden, Saltoluokta i Sareks nationalpark. Vinter, sommar och höst – när fjället exploderar i röda nyanser.

Sareks nationalpark.

Foto: Mikael Gustafsson

– Det är så oerhört vackert. Folk fattar inte förrän de varit där.

Men den senaste filminspelningen var ingen lek.

– Jag har aldrig frusit så mycket i hela mitt liv! Det var fruktansvärt! I en scen blåste det så mycket att jag inte kunde höra vad Ola Rapace sa. Jag var tvungen att titta på hans mun för att se när han var klar med sin replik. Det var så otroligt kallt! Ibland var det så höga snövallar att sminkbussen inte kunde komma ända fram till inspelningsplatsen. Vi fick åka snöscooter från bussen till inspelningen. Jag frös och frös – i och med att jag spelar en Stockholmstjej som inte kan klä sig rätt hade jag hela tiden för lite kläder på mig...

En syster och bästa vän

Martinas lillasyster Bea Uusma är viktig i hennes liv.

– Hon är ett år och nio månader yngre än jag, är med i Mensa, är läkare på Karolinska och vinner Augustpriser så fort hon släpper en bok – och hon springer milen två sekunder snabbare än jag (skratt).

Men trots att Bea fick en August förra året för sin skildring av Andrées sista färd, "Expeditionen", finns det ingen konkurrens mellan dem. I början hjälpte Bea Martina att redigera hennes texter och Martina har hjälpt Bea med boken "Expeditionen".

– Vi är snortajta. Hon är både min syster och min bästa vän och det är en sådan trygghet – jag vet att hon alltid finns där vad som än händer. Det är därför jag ville skaffa så många barn också – att ha syskon är något speciellt.

Martina och Bea är världigt tajta systrar.

Foto: privat

Systrarna växte upp på Lidingö. Pappa var flykting från Estland, men trots att han arbetade som arkitekt och mamma var kartriterska på deltid hörde de inte till den välbärgade delen av ön. Martina skolkade från skolan, var allmänt tonårsstöddig och gick ut nian med 0,7 i snitt, men lyckades ta sig in på vårdlinjen – barn och ungdom.

– På onsdagarna hade vi pedagogisk dramatik – där blev teatern allvar för mig. Den blev som ett gift jag inte kunde vara utan.

Martinas familj bodde i lägenhet och reste inte bort på sportloven.

– I min klass var vi några få höghusungar – resten hade rika föräldrar med swimmingpool, båtar och hästar och kom hem och var konstigt bruna mitt i vintern för att de varit i Chamonix... min bästa kompis pappa drev skivbolag och hade en Jaguar som var silverfärgad och vinröd, städhjälp – och åt middag med killarna i Sparks. Man dog ju!

Hon skrattar och erkänner – visst var hon avundsjuk.

– Det är bra att vara lite avundsjuk. Det kan du använda dig av resten av livet, när du ska skriva. Det är en bra drivkraft. Om jag varit en tjej med egen häst och pool tror jag inte jag fått samma arga eld i mig.

 

LÄS OCKSÅ: