Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>Hälsa

Publicerad 20 maj 2019 12:20

Lill Lindfors: ”Jag har svårt att försonas med döden”

På senare år har Lill Lindfors förlorat många i sin närhet.

På senare år har Lill Lindfors förlorat många i sin närhet.

1/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

”Många som jag känt och arbetat med i artistvärlden har lämnat jordelivet. Senast var det Barbro. Det var så konstigt.”

”Många som jag känt och arbetat med i artistvärlden har lämnat jordelivet. Senast var det Barbro. Det var så konstigt.”

2/2

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Lill Lindfors, 79, är inte rädd för att möta sig själv. Efter skilsmässan från Brasse Brännström gick hon i terapi. Vaknar Lill i vargtimmen vet hon hur hon ska bryta negativa tankar. Fokus ligger på att glädjas åt livet.

– Jag har faktiskt slutat att skjuta välformulerade pilspetsar på maken.

Lill Lindfors sitter vid köksbordet på gården på Öland och tittar ut över scilla, påskliljor och vintergäck. Färgerna utanför fönstret går i vilsamt grönt, blått och uppiggande gult. vid rhododendronbuskarna tar sig hönsen, som går fria, ett jordbad.

På stenskivan i mitten av köksbordet står ett välkomnande knippe gula tulpaner som maken Anders Byström köpt. Lill är barfota och klädd i en svart kashmirtröja och mjukisbyxor. Precis som alla morgnar på Öland har hon varit ute ett par timmar vid Fagerör med sin flat coated retriever Winja. Andra dagar promenerar hon och Anders vid Lyckesand eller Homrevet, som också ligger utmed det på gården på Öland och östkusten.

– Jag går ofta med havet i blickfånget. Det finns väldit fina skogsområden längs de långa stränderna.

Att promenera i rask takt har blivit ett både fysiskt och psykiskt behov för henne.

– Hjärnan blir klarare och jag går in i en tankesmedja. Det är ett bra tillfälle att memorera texter inför en konsert. Även om maken är med händer det att jag går några meter framför eller bakom honom. Jag gör mig lite ensam när jag repeterar.

LÄS OCKSÅ: Dogge: ”Jag krigar för att laga mig till en kärnfamilj” 

Lill Lindfors om barnbarnen

Plötsligt skäller tiken som ligger på golvet till, då hon fått syn på en katt i trädgården. Dagarna här går fort. Har man hus finns alltid något att göra, konstaterar hon.

I matväg hittar Lill det mesta i Borgholm.

– Hos Nisses fisk köper jag piggvar. De kan även ha gäddfiléer, som jag gör gäddfärs på till queneller.

Lill Lindfors med maken Anders Byström.

Foto: KARIN TÖRNBLOM / IBL BILDBYRÅ / IBL BILDBYRÅ/IBL IBL

Svårare är det om hon behöver uträtta ärenden, som att lämna in på kemtvätten.

– Det går automatiskt bort på Öland. Jag inser fördelarna med att kunna släppa det, men ibland när jag är på det effektiva humöret och vill köpa ett speciellt uppläggningsfat är det en nackdel. Enda alternativet är att åka i en timme till Kalmar och sedan en timme hem igen. Då packar jag hellre ner dukar och kläder som behöver kemtvättas i en kappsäck, som jag tar med till Stockholm.

Där finns även Lills dotter Petronella och barnbarnet Tindra.

Hur mycket umgås du med ditt barnbarn?

– Inte så mycket, men jag älskar stunderna vi får tillsammans. Senast i går hjälpte jag henne att få bort ett par fula fläckar på hennes vita jeans. Samtidigt diskuterade vi vad jantelagen står för. Då var jag en riktig mormor. Jag kände att så här skulle jag vilja vara mycket mer. Finnas tillgänglig, men jag jobbar mycket och är inte en idealisk mormor. Det är en närvarofråga. Jag är ute och fladdrar. Man får fördela sina gracer.

Då kan jag gå i gång och skapa problem och hamna i ett ältande av negativa tankar

Bonusbarnbarnen träffar Lill mest på sommaren. Förutom att hon åker till Öland under sina lediga dagar har hon händerna fulla med jobb.

I höst är hon tillbaka på Soppteatern med succéföreställningen ”Händer – som handskas med livet”. Föreställningen är en hyllning till våra händer, som spelar så stor roll i våra liv.

– Numera är mina händer en kopia av mammas. Jag har alltid haft långa pianofingrar, men jag har fått artros och något finger är krokigt. Det är svårt att möta det. En gammal kvinnas händer. I föreställningen möter jag min mamma i form av mina händer. Någon gång när mamma spelade piano sa hon skrattande: ”Mina händer ser ut som krabbor som kliver omkring på tangenterna.”

Lills nagellack är mörkrött.

– Har man knallrött nagellack tar det fokus.

Har du balans i livet?

– Ja, jag är duktig på att balansera mig, återhämta krafter och lyssna på kroppen. Jag är beroende av min lekamen, den är ju mitt instrument. Livet är ett förhållningssätt. Jag är duktig på att bearbeta, även om jag kan dyka i vargtimmen. Det händer att jag vaknar vid fyratiden, det kanske tillhör åldern? Då kan jag gå i gång och skapa problem och hamna i ett ältande av negativa tankar. Bästa sättet att hantera det är att gå upp och dricka lite vatten. Inte ligga kvar och älta, utan bryta spiralen.

LÄS OCKSÅ: Tilde de Paula Eby om sitt höga arbetstempo 

Gifte sig med maken Anders 1991

Hur är du att leva med?

– Det är till och från, tror jag. När jag jobbar går jag ofta in i det jag kallar för glasbubblan. Det underlättar att ha ett konkret uttryck för när man är koncentrerad på till exempel en text eller produktion och behöver isolera sig i hjärnkontoret.

– När jag känner mig lite vissen eller låg, säger jag alltid att ”jag är lite ynkans idag”. Vid dessa båda tillstånd orkar jag inte artighetsprata och försöka vara trevligt social. Fast det händer att jag är det ändå.

Lill ger upp ett skratt.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Hon tycker det är skönt att vara ensam ibland. Behovet av ensamhet är kopplat till återhämtning, säger hon.

– Jag behöver inte vara ett ansikte utåt och möta andra människor. Utanför glasbubblan är jag både rolig, trevlig och matglad. På äldre dagar har humorn fått en större plats i mitt och makens liv. Humor handlar i hög grad om betraktelsesätt av tillvaron och jag tycker vår samvaro är mer kryddad med roliga repliker i dag.

Samtalen känns öppnare och friare, tycker hon.

Hur sköter du om relationen med maken?

– Det är med humorn. Den är förlösande. Och så måste man inte vinna varje diskussion. Jag har faktiskt slutat att skjuta välformulerade pilspetsar på honom.

Saknaden efter Lill-Babs

På sistone har många runt Lill gått bort. Det berör henne starkt och är svårt för henne att prata om. Senast var det byns ålderfru på Öland, som funnits här sedan hennes man var barn.

– I vargtimmen kommer tankarna på döden ibland. Jag är intellektuellt medveten om att jag kommer att dö, men jag har svårt att försonas med döden. Många som jag känt och arbetat med i artistvärlden har lämnat jordelivet. Senast var det Barbro. Det var så konstigt.

Saknaden efter före detta maken Brasse Brännström är också stor.

– Förutom att jag saknar honom som en kär vän har jag gång på gång saknat hans regiöga.

De levde ihop under elva år innan de skilde sig.

– Jag var förtvivlad. Brasse hade en förälskelse när han filmade i Ungern, men en skilsmässa föregås av en lång process. Man blir inte förälskad över en natt. Jag insåg att det var ett uttryck för ett behov. En längtan efter något annat. Att han blev förälskad berodde på att vårt liv inte var på topp just då. Jag kände aldrig hat eller agg mot honom för att han lämnade mig. Så pass mogen var jag då.

Skilde sig från Brasse Brännström

Efter skilsmässan tog Lill chansen att möta sig själv och bearbeta sorgen i terapi. Hur hade hennes beteende varit i förhållandet? I en metod som kallas symboldrama pratade hon och terapeuten kring inre bilder och drömmar.

Under terapin fördjupade hon sig även i händelser som berört henne under barndomen och vuxenlivet. Bland annat gjorde hon upp med sin pappa.

– När han skulle rensa mitt flickrum slängde han tanklöst bort mina dagböcker från tonåren. En bunt med små kalendrar med koder och hemligheter. Delar av mitt liv. Jag var väldigt arg på honom och tyckte att han tagit bort delar av mitt unga liv. Pappa gjorde det inte av elakhet, så jag ville inte gå på honom även om jag var rasande.

Under terapin förlät hon sin pappa och ilskan försvann.

För Lill har terapin varit en utveckling som hon inte skulle vilja vara utan och som ledde till att hon gick en grundläggande kurs i psykosyntes.

En period umgicks hon och Anders med den existentiella filosofen Peter Koestenbaum.

– Under en middag pratade jag och Peter om det onödiga slöseriet med energi. Att älta förbränner energi. Att känna hat tar också mycket energi av en själv. Då släpper man inte in livslustarna.