Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 26 sep 2015 12:00

"Jag kan kontrollera min blyghet bättre nu"

<span>Efter år av scenskräck, ätstörningar och en stalker är CajsaStina Åkerström på en plats i livet där hon mår bra.</span>

Efter år av scenskräck, ätstörningar och en stalker är CajsaStina Åkerström på en plats i livet där hon mår bra.

1/3

Foto: Suvad Mrkonjic

<span>Pappa Fred Åkerström hittades död 1985 i sin lägenhet.</span>

Pappa Fred Åkerström hittades död 1985 i sin lägenhet.

2/3

Foto: Jan Holmlund

<span>2014 deltog CajsaStina i Melodifestivalen med &quot;En enkel sång&quot;.</span>

2014 deltog CajsaStina i Melodifestivalen med "En enkel sång".

3/3

Foto: Olle Sporrong

Vissa av oss föds kanske lite skörare än andra, och drabbas hårt av livets svängningar. CajsaStina Åkerström har haft sin beskärda del av motgångar – men i höst är hon tillbaka med en ny skiva och nytt mod.

– I dag känner jag en väldig frihet i att jag kan göra vad jag vill, säger hon och ler.

Visst unnar man CajsaStina Åkerström lugn och ro och att äntligen få känna sig hemma - efter alla kriser med scenskräck, bulimi och anorexia, de förlamande skuldkänslorna efter pappa trubaduren Fred Åkerströms död, stalkern som tvingade henne ha polisskydd under två år, en mamma som höll på att dö i cancer och ett inre mörker som hon håller stången med antidepressiva tabletter...

– Grejen är bara att jag sjunger inte om mig själv, säger hon och ler. Det är en person i min närhet som precis gått igenom den resan. Det är hans story jag försökt fånga...

Att hon lyckats med det är radiohiten "Är det så här det känns att komma hem?" bevis för. Nu i september kommer cd:n "Vreden och stormen", berättelser från "ett brustet hjärta som brann en gång". CajsaStina har skrivit samtliga texter och i fem låtar har hon fått hjälp med musiken av gitarristen, producenten och arran­gören Peter Kvint.

– "En enkel sång", som jag skrivit både text och melodi till, blev antagen till Melodi­festivalen 2014 och jag fick höra att Peter Kvint var rätt man att arrangera låten. Jag kände direkt att det var det sound jag ville ha - vispop med lite americana-touch och skuggor av Johnny Cash.

De började skicka låtar till varandra och snart dök tanken på en hel cd upp.

– Ett halvår senare hade vi ett album klart!

Melodifestivalens våldsamma mediacirkus blev en chock för den blyga artisten.

– Jag kontrollerar blygheten bättre nu - tack och lov - men jag ska inte säga annat än att jag kände mig som en främmande fågel. Det var ett eldprov! De hade tjatat på mig i flera år men förutsättningen var att jag hade en egen låt, och verkligen kunde känna att det här är jag. Hade det inte varit för Thorsten Flinck och Louise Hoffsten hade jag aldrig vågat – de fick mig att inse att Melodifestivalen har förändrats.

Träffade sin stalker

I dag mår hon bra.

– Jag är som jag är och jag har accepterat det efter ett liv av sociala fobier. Jag har hittat ett sätt att lära mig kontrollera det genom att styra upp mina spelningar så att jag trivs. Då funkar allt annat också.

Förra gången jag träffade CajsaStina hade den 43-årige man som förföljt henne, mordhotat och terroriserat henne precis gripits. Det obehagligaste tyckte hon var pendlandet mellan intensiv kärlek och bottenlöst hat. Dessutom från en man hon aldrig haft någon form av kontakt med, en total främling!

– Extremerna skrämde mig. Man vet aldrig vad en sådan människa kan ta sig till.

Orden fick mig att reagera när jag läste hennes beskrivning av relationen till sin alkoholiserade pappa, trubaduren Fred Åkerström, i boken "Du och jag farsan". Hon skriver: "Där fanns aldrig några mellanlägen, endast ytterligheter - extrema kärleksbetygelser eller iskall, förkastande distans".

Anorexi och bulimi

CajsaStina mådde som sämst under 90-talet – när framgångarna var som störst. Anorexi och bulimi tillsammans med förlamande scenskräck gjorde att hon inte tyckte livet var värt att leva. När hon var 25 vägde hon 49 kilo. En oktoberkväll stod hon hemma på gårdsplanen och hade nästan bestämt sig.

– Jag kände att jag orkar inte längre, men då hände något. Som en blixt från en klar himmel - jag kan inte beskriva det bättre – drabbades jag av en insikt: nu lägger vi av med det här! Och jag fick styrkan att göra det – det är jättekonstigt! Det var inte jag själv som gjorde det. Jag blev räddad där!

I dag lever hon ett bra liv – tack vare antidepressiva läkemedel har hon fått kontroll över sitt inre mörker.

– Det pratas så mycket i dag om det är bra med lyckopiller eller inte, men för mig har de funkat – jämnat ut mitt liv. Annars hade jag nog inte funnits här i dag. Jag vågar påstå att jag faktiskt har dem att tacka för mitt liv!

Efter ett tioårigt förhållande bor Cajsa­Stina ensam på en gård söder om Kalmar.­ I huset på angränsande tomt finns mamma Ingrid, som är konsthantverkare, och hennes sambo.

– Vi har en nära relation. Jag kan prata om allt med henne. Det är väldigt skönt – annars skulle jag känna mig otroligt ensam i perioder!

Hon skrattar.

– Jag har bott där i snart 30 år, säger hon när vi träffas i Stockholm. Det har funkat bra. Jag har accepterat att jag inte kan få barn, och i dag känner jag en väldig frihet i att jag kan göra vad jag vill utan att behöva ta hänsyn till familj och barn. Dessutom – mitt mörker är ärftligt. Det fanns på pappas sida, mamma har kämpat mot det hela sitt liv och mina syskon har en släng av det så det kanske inte skulle vara så bra att föra det arvet vidare...? För att inte tala om oron – hur skulle det gå i skolan? Skulle de bli mobbade för att de var annorlunda?

 

CajsaStina är förlikat sig med tanken att hon inte kommer att bli mamma.

Foto: Suvad Mrkonjic

Är gärna särbo

Det betyder inte att hon vill leva ensam för alltid.

– Man ska aldrig säga aldrig...(ler) För min del har det handlat väldigt mycket om att bli vän med mig själv. Efter alla år har jag insett att jag måste bli det om jag ska ha ett varaktigt förhållande med någon annan. Det är faktiskt något på gång nu, men vi får se vart det leder.

Det tänds en gnista i ögonen.

– Jag lever gärna i särboförhållanden! En familj kan se ut på så många sätt i dag - för mig är särbo det ultimata. Det här med tillit och anknytning har det varit lite si och så med, och jag behöver mycket ensamhet.

CajsaStinas problem började i tonåren.

– Det kan ha att göra med att jag var alkoholistbarn och van vid att inte synas, bli en del av tapeten – dessutom är jag en väldigt blyg människa.

Under tiden hon gick i gymnasiet rasade världen omkring CajsaStina. Först fick hennes mamma reda på att hon bara hade ett halvår kvar att leva. Bröst­cancern hade spritt sig till lymfan. Hon lyckades besegra tumörerna med tiden ("hon har järnvilja"), men ungefär i samma veva som kampen var som svårast dog pappa Fred ensam i den lägenhet i Karlskrona han hyrt för att vara närmare sin dotter. Han var 48 år. Under en vecka försökte CajsaStina få tag på honom utan att lyckas. Till slut tog sig hyresvärden in i lägenheten och fann honom död vid dörren.

– Tryggheten försvann. Det var ett par år när allt hände - och jag var inne i en känslig ålder. Jag önskar att jag varit mer lyhörd för hans smärta, men jag fattade aldrig vart det barkade. Det har jag aldrig kunnat förlåta mig själv för. Det har varit en livslång smärta - ända tills jag skrev "Du och jag farsan". Först då blev vår relation hel igen. Det var nog själva skrivprocessen som var den ultimata terapin. Man kan spara mycket pengar på det!

Själv rör hon inte alkohol.

– Jag vet att det lätt skulle slå över i ett beroende. Om en förälder är alkoholist är det lätt att själv få ett beroende i någon form. I mitt fall blev det mat, men det kunde lika gärna blivit sex, jag kunde blivit shopaholic, alkoholist eller knarkare.

Kom över sin scenskräck

När CajsaStina slog igenom med "Fråga stjärnorna", som sålde 130 000 ex, och Rocktåget 1994 med Orup och Magnus Uggla led hon av en fruktansvärd scenskräck, som det tog många års terapi att komma över.

– Det var fasansfullt. Det var som att gå till sin avrättning varje kväll.

Hennes psykiska problem påverkade karriären.

– Mitt skivbolag var beredda att satsa, men då gick jag in i min värsta period. Så allt lades ner – skivbolaget hade ett helvete med mig. Jag kan inte säga att jag ångrar det – jag var ju som jag var – men karriärmässigt hade jag kunnat bli så mycket större, så mycket mer och så mycket bättre – om jag hade varit frisk!

I dag har hon inga problem med stora publiksiffror.

– Jag är fortfarande nervös – men på ett positivt sätt. Det är mer som att jag står på tårna och verkligen försöker göra mitt bästa – det blir aldrig slentrian.

 

LÄS OCKSÅ: