Stark. Ida Carstens växte upp inom Jehovas vittnen men lyckades bryta sig loss och skapa sig ett framgångsrikt liv på egen hand. Nu är hon utsedd till Sveriges modigaste kvinna.
1 av 6: Stark. Ida Carstens växte upp inom Jehovas vittnen men lyckades bryta sig loss och skapa sig ett framgångsrikt liv på egen hand. Nu är hon utsedd till Sveriges modigaste kvinna. Foto: Cornelia Nordström
Utfryst. När Ida ville skilja sig frös sekten ut henne.
2 av 6: Utfryst. När Ida ville skilja sig frös sekten ut henne. Foto: Jocke Berglund
Saknad. Ida längtade förstås efter sin familj i början, men valde sedan att fokusera på vilka hon vill ha i sin närhet.
3 av 6: Saknad. Ida längtade förstås efter sin familj i början, men valde sedan att fokusera på vilka hon vill ha i sin närhet. Foto: Cornelia Nordström
Genom yogan lärde sig Ida att det är okej att må bra i kroppen, det är ingen skam.
4 av 6: Genom yogan lärde sig Ida att det är okej att må bra i kroppen, det är ingen skam. Foto: Getty
Ida utbildade sig till frisör och har fått utnämningen Sveriges bästa herrfrisör.
5 av 6: Ida utbildade sig till frisör och har fått utnämningen Sveriges bästa herrfrisör. Foto: Anna Bergkvist
Kämpa. Idas tips till andra i samma situation som hon varit i är att söka hjälp - det finns alltid någon som gått igenom samma sak.
6 av 6: Kämpa. Idas tips till andra i samma situation som hon varit i är att söka hjälp - det finns alltid någon som gått igenom samma sak. Foto: Cornelia Nordström

Ida, 24, blev utkastad ur sekten när hon blev kär

Då Ida Carstens var 24 år blev hon förälskad och ville skilja sig från sin make. Konsekvenserna blev livsav­görande: hon uteslöts ur sekten hon växt upp i – familjen och alla vänner vände henne ryggen.

– Möttes vi på gatan tittade de bort, berättar Ida.

Victoria Lagercrantz

Så här ser hon ut – Sveriges modigaste kvinna.

Under sommaren som gått har podcast-duon Annika Jankell och Samantha Coard åkt Sverige runt för att leta rätt på landets modigaste kvinna.

Juryn utsåg Ida Carstens – som lämnade Jehovas vittnen för nio år sen och har skrivit en gripande bok om vägen mot en ny identitet och självkänsla.

– Jag var 24 år och hade inga nära vänner utanför samfundet, berättar Ida över en kopp kaffe på ett kafé på Södermalm i Stockholm.

Hon ger ett varmt och avslappnat intryck. Blicken är lugn och nyfiken.

– Då jag uteslöts bröt alla kontakten med mig. Mötte jag ett vittne på gatan tittade han eller hon bort, demonstrativt.

Samtidigt lämnade Ida en existentiell trygghet: hoppet om "Paradiset".

– Jag hade lärt mig att tro på Harmageddon, och att jag nu var dödsdömd, syndig. Alltid – var jag än befann mig – kände jag Guds dömande blick.

– Det tog flera år att lämna min tro och slippa den blicken och alla skamkänslor.

Växte upp i Jehovas vittnen

Ida växte upp i samfundet Jehovas vittnen – som av organisationen Fri (stödförening för dem som förlorat närstående till en destruktiv rörelse) definieras som en sekt.

Hon är nummer tre av fyra systrar.

– Vi gick i en vanlig skola, men utom klasskompisarna umgicks vi inte med barn utanför samfundet. Tron styrde allt – vår klädstil, vilka böcker vi läste, vilka filmer vi såg.

Det var möten tre kvällar i veckan. Bibelstudier. Inga högtider firades. När klasskompisarna gjorde jultomtar pysslade Ida fram en snögubbe. Att gå på disko var förbjudet.

– Som barn och tonåring ifrågasatte jag aldrig vårt sätt att leva. Det tog så mycket energi att vara ett duktigt vittne, att passa in, att inte känna, inte längta efter något annat.

Vad var positivt?

– Det var tryggt – vi var utvalda av Gud. Gemenskapen var oerhört stark. Vi kunde resa vart som helst i världen, gå på ett möte och välkomnas av vänner.

Gifte sig som 18-åring

Ida utbildade sig till frisör, och när hon var 18 gifte hon sig med en man inom samfundet. Men hon mådde dåligt inombords och kämpade med sin roll som hustru och församlingsmedlem. Efter några år träffade hon en man som inte var med i samfundet.

– Med honom kunde jag prata om konst, litteratur – saker jag längtat efter.

De blev förälskade.

– Jag berättade om allt det här för vänner i församlingen – som alla försökte övertala mig att stanna i äktenskapet. Ida kallades till ett möte med tre äldstebröder, där hon förhördes.

– Jag sa att jag ville skilja mig. Efter mötet skulle äldstebröderna fatta sitt beslut om mig.

Så här skriver Ida i sin bok:

"Två veckor senare läses det upp från podiet, på pålysningarna inför min församling att jag är utesluten ur gemenskapen. Den dagen slutar jag existera inför allt jag känner till.

Ett ting. Förkastad. Som tång som havet spyr upp och låter ruttna på strandkanten. Illaluktande. Något man går omvägar kring för att inte beblanda sig med. Tystnad."

– Från den stunden fick ingen i samfundet ha någon kontakt med mig. Min familj och alla jag kände ansåg att jag var illojal som sa nej till "Paradiset".

– Mina föräldrar var förtvivlade, förstås.

Kändes rätt när hon lämnade

Och hur mådde du?

– Jag hade tänkt försöka ta mig tillbaka, om ett halvår eller så. Man kan sätta sig längst bak på mötena: tyst, ödmjuk, ångerfull. Och kanske bli upptagen igen.

– Men när jag väl lämnat kändes det ganska snabbt helt rätt. Det var som en stark och lugn röst i mig. Jag hade mycket ångest – men ingen ånger.

Hur fick du styrkan?

– Jag hade mått så dåligt så länge att vad som helst var bättre än det. Och jag kände att livet kunde vara hur häftigt som helst!

Ida och maken skilde sig. Sen följde några svåra år.

– Mannen jag valt var missbrukare, visade det sig. Vi var ihop i ungefär tre år. Jag kraschade – och fick hjälp på ett möte för anhöriga. Där fick jag börja om från noll. Gå i terapi. Hela min identitet hade handlat om att vara ett bra vittne. Jag var blyg och tyst som en mus. Vem var jag nu?

– Att ta den hjälpen är det bästa jag gjort.

Hon kunde sakna sin familj, förstås.

Så här skriver hon själv:

"Jag ville så gärna att de en dag skulle ropa in mig. Att jag en dag skulle få sätta mig vid det stora köksbordet och dricka te med honung i och äta mammas nybakade bröd och skratta. Med min familj. De stunder vi alltid var sams."

Har svårt för kyrkliga miljöer

Hur hanterade du saknaden?

– Jag bestämde mig för att inte lägga fokus på det som gör ont – utan på vilka jag ville ha runt mig. Vilka inspireras jag av? Vem är min nya familj?

Ida såg en brittisk tv-dokumentär som blev en existentiell vändpunkt.

– Den handlade om de olika världs­religionerna, och man kom fram till att de säger samma sak, men har olika ramar och regler. Det var en aha-upplevelse. Jag insåg att när människan tjänar reglerna i stället för att reglerna tjänar människan – då blir det fel.

Tror du på Gud i dag?

– Jag har en stark tillit till att jag är del av något större. Men jag har svårt för kyrkliga miljöer och regler som stänger ute och inne.

Yogan var en annan vändpunkt.

– Efter mitt första yogapass satte jag mig under ett träd i en park och grät. Jag kände så starkt att jag varit snäll mot mig. Religionen lärde mig att kroppen är syndig. Yogan har gett mig styrka och självkännedom – både mentalt och kroppsligt.

Födde sonen Povel

Ida hittade också ett knep för att bli snällare mot sig själv:

– Jag bestämde mig för att behandla mig själv som jag skulle behandla min bästa vän. Man får "lura" sig själv – när man, som jag, skolats till att vara sträng mot sig själv, och få dåligt samvete av allt möjligt.

För drygt tre år sen fick Ida sonen Povel. I dag är hon och pappan inte ett kärleks­par, men nära vänner. Hon har gått Lunds universitets författarskola, där hon avslutade sin roman i våras. Hon har drivit ett företag och utsetts till Sveriges bästa herrfrisör – och nu i höst flyttar hon till Stockholm för att utbilda sig till copywriter.

– Jag är inte samma person som förr. Jag tar för mig av livet och njuter av det. Jag är fri att välja – jag kan ha kort kjol om jag vill, fira jul hur jag vill, söka vilken utbildning jag vill.

Vad skulle du säga till den som befinner sig i en liknande situation som Ida, 24 år?

– Be om hjälp. Vad man än är med om, hur svårt det än är, finns det andra som varit med om detsamma. Och: Livet är väldigt härligt! Vi ska kämpa, säger vi. Varför? Om man är i en destruktiv relation eller situation där man kämpar och kämpar – vad är man rädd för?

Hur modig är du?

– Haha – när jag fick veta att jag utsetts till Sveriges modigaste badade jag i mörkt, djupt vatten – något jag är jätte­rädd för.

– Men visst är det en bonus med att ha gått igenom det jag gjort: Jag vågar anta utmaningar och låter inte rädslor styra mitt liv.

 

LÄS OCKSÅ: Elisabeth lämnade sekten: "Han försökte ta sitt liv för att vi haft sex"

Ida Carstens

Namn: Ida Carstens.

Ålder: 32.

Familj: Sonen Povel, 3, Povels pappa och farmor, vänner.

Bor: Södermalm i Stockholm.

Yrke: Frisör. Utbildar sig till copywriter på Berghs school of communication i Stockholm. Har skrivit en roman om sitt liv som precis är inskickad till förlag.

Aktuell: Utsedd till "Sveriges modigaste kvinna" i podcasten "Jankell & Coard".

6 saker som hjälpte Ida

1 Att gå i terapi.

2 Att träna yoga.

3 Att skriva ner barndomsminnen som jag sedan utvecklade till en roman.

4 Vänskap - jag har byggt ett tryggt nätverk av vänner.

5 Att försöka vara lika snäll mot mig själv som jag skulle vara mot min bästa vän.

6 Mitt motto: Aldrig, aldrig undra. Inför beslut kan jag tänka: Om jag säger nej till det här, kommer jag då att undra hur det hade kunnat bli om tio år? Den ångesten vill jag inte leva med. Så jag tackar ja - även om jag är rädd.

Aktuellt just nu