Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 17 jul 2015 10:41

"Hur sjutton fick jag ihop det där livspusslet?"

<span><strong>Föreläser om medberoende. </strong>&quot;Det är ett folkhälsoproblem och det är synd att det fortfarande finns så mycket av skuld och skam kring det, men att fortsätta med föreläsningarna kan bli stigmatiserande för min egen del. Medberoendet ska inte bli min identitet.&quot;, säger Annika.</span>

Föreläser om medberoende. "Det är ett folkhälsoproblem och det är synd att det fortfarande finns så mycket av skuld och skam kring det, men att fortsätta med föreläsningarna kan bli stigmatiserande för min egen del. Medberoendet ska inte bli min identitet.", säger Annika.

1/7

Foto: Cornelia Nordström

<span><strong>Bra relation. </strong>Annika och döttrarna var på plats för att stötta Thorsten Flinck när han var med i Melodifestivalen 2012. &quot;Ingen är gladare än jag om han mår bra&quot;, säger Annika.</span>

Bra relation. Annika och döttrarna var på plats för att stötta Thorsten Flinck när han var med i Melodifestivalen 2012. "Ingen är gladare än jag om han mår bra", säger Annika.

2/7

Foto: Sven Lindwall

<span><strong>Döttrarna. </strong>Det är barnen som varit den största källan till energi. &quot;Med Flisan och Happy har jag inte haft tid att vara ledsen. Jag har alltid gått på något slags eufori tack vare dem.&quot;</span>

Döttrarna. Det är barnen som varit den största källan till energi. "Med Flisan och Happy har jag inte haft tid att vara ledsen. Jag har alltid gått på något slags eufori tack vare dem."

3/7

Foto: Robert Eklund

<span><strong>Yoga.</strong> Redan i slutet av 1980-talet började Annika Jankell att yoga och meditera. Hon menar att yogan och meditationen hjälpt henne att komma ur medberoendet.</span>

Yoga. Redan i slutet av 1980-talet började Annika Jankell att yoga och meditera. Hon menar att yogan och meditationen hjälpt henne att komma ur medberoendet.

4/7

Foto: Cornelia Nordström

<span><strong>Ett steg i taget. </strong>Man måste inse att det är en process, två steg framåt, ett tillbaka. Det finns inga genvägar, det är långsiktigheten som gör att det händer något&quot;, säger Annika om sitt medberoende.</span>

Ett steg i taget. Man måste inse att det är en process, två steg framåt, ett tillbaka. Det finns inga genvägar, det är långsiktigheten som gör att det händer något", säger Annika om sitt medberoende.

5/7

Foto: Cornelia Nordström

<span><strong>Avtuppad. </strong>Vid det här laget skulle din partner ha varit på jobbet. Då ringer hennes chef. Svarar du och drar en vit lögn om att hon råkat ut för en olycka? I så fall finns det risk att du drabbats av medberoende.</span>

Avtuppad. Vid det här laget skulle din partner ha varit på jobbet. Då ringer hennes chef. Svarar du och drar en vit lögn om att hon råkat ut för en olycka? I så fall finns det risk att du drabbats av medberoende.

6/7

Foto: Thinkstock

<span>Maria Farm, psykolog.</span>

Maria Farm, psykolog.

7/7

Foto: Jörgen Hildebrandt

När hennes barns far gled in i ett missbruk utvecklade journalisten­ och programledaren Annika Jankell, 53, ett medberoende som tagit många år att komma ur.

– Jag klarade det, och har plötsligt tid att titta tillbaka. Det är en ny fas i livet, säger hon.

Hon utstrålar positiv energi. Känns närvarande och inte ett dugg stressad trots att hon precis skjutsat sin mamma till landet och snart ska överraskningsmöta­ äldsta dottern som är på väg hem från London.

– Jag vill tro att vi människor klarar de prövningar vi får, säger Annika Jankell. Men på ett sätt är det helt sjukt. Jag gjorde karriär och skulle alltid vara glad, fräsch och framgångsrik samtidigt som jag hade totalansvaret för barnen. Men nu har jag facit i två fantastiska döttrar. Kloka, jordade och roliga att umgås med.

 

Under våren har Annika Jankell medverkat i en föreläsningsturné om medberoende tillsammans med Sanna Lundell och Ann Söderlund – programledarna från SVT:s Djävulsdansen – samt Fred Nyberg, professor i beroendeforskning. Några framträdanden­ till blir det för Annika Jankells del, bland annat i Almedalen och under hösten, men sedan är det stopp.

– Medberoende är ett folkhälsoproblem och det är synd att det fortfarande finns så mycket av skuld och skam kring det, men att fortsätta med föreläsningarna kan bli stigmatiserande för min egen del. Medberoendet ska inte bli min identitet.

 

Annika Jankell och skådespelaren Thorsten­ Flinck träffades 1991 i vad Annika beskrivit som ett vackert möte.

– Jag blev inte kär i en missbrukare, jag blev kär i en fantastisk människa. Inom varje missbrukare finns en skör själ som kört i diket. Det finns ingenting som gör mig så provocerad som när folk himlar med ögonen och tänker "men hur kunde du bli ihop med honom?" Sluta att tyck saker, för du vet ingenting! Eller människor­ som är aningslösa och säger "men det är väl bara att lämna". Men gud vad bra, tack för tipset.

 

LÄS OCKSÅ: Råd för dig som lever med en missbrukare

 

Inom loppet av ett par år blev Annika och Thorsten föräldrar till två små flickor. Även om de aldrig bodde ihop hade de en intensiv relation.

– I början fanns inte missbruket. Jag var jättelycklig och kär i denna karismatiska,­ spännande, smarta, härliga,­ roliga, seende person. Jag levde i ett rosa moln som sakta förvandlades till ett mörkermoln.

Annika Jankell vet inte exakt när det började. Det handlade om subtila förändringar.­ En lynnighet som smög sig på, svårighet att passa tider, vita lögner, brutna löften.

– Jag valde att se varje sådan händelse som ett isolerat ögonblick. Varje gång efter en konfrontation backade jag och vägrade, i mitt sjuka medberoende, att se kontinuiteten. Men det ligger i medberoendets­ natur att man tar ett steg tillbaka. Man börjar tro att det är ens eget fel, alla bråken, alla dramerna. Som medberoende bryter man sakta men säkert ned sin egen vilja, sin egen självrespekt, sin egen självkänsla. Och man lägger allt ansvar på sina egna axlar. Man blir expert på att flytta fram gränser. Det blir som ett eget universum där det råder andra regler än i världen utanför. Jag tror att jag undermedvetet förstod att det var något som inte stämde, men att jag valde att tänka att hans beteende­ berodde på den där visdoms­tanden, blindtarmen eller ryggontet.­

För det fanns alltid någon krämpa att skylla på. Och alltid en läkare villig att skriva ut recept.

 

LÄS OCKSÅ: Jankell om att leva med en missbrukare

 

– I början trodde jag att om en läkare skrivit ut läkemedel på recept så var det okej. Det är också en del av förnekelsen, att tro ett gult recept är synonymt med att det finns en åkomma att bota. Men det visade det sig att det finns läkare som blundar och bara skriver ut. Man kan ju undra hur det kommer sig, om de får stålar­ eller om de är fascinerade av de stora Dramatenstjärnorna.

Eller om systemet gör att man kan gå till tio läkare och få tio olika recept. Till slut förstod jag att de här recepten, utskrivna av en läkare som inte lever i dag men som var en riktigt livsfarlig langare, till och med skrev ut recept i mitt namn och med mitt personnummer på burkarna. Ja inte bara mitt, i alla möjliga släktingars namn. Där någonstans tvingade jag mig själv att se hur allvarligt det var, vilka mängder det handlade om.

 

– Jag började läsa Fass som andra läser romaner. Satt där med konstiga recept. Ketogan, vad är det? Jo, något man ger till svårt cancersjuka. Hur kan det finnas så mycket Ketogan utskrivet? Jag började leta bevis och spårade som en blodhund i mitt eget hem.

Men att Annika Jankell insett att Thorsten­ Flinck missbrukade läkemedel betydde inte att hon förstod att hon var medberoende.­ Hon försökte ju bara hjälpa. Ställde upp med pengar ibland, svarade alltid när han ringde, även mitt i natten. Sådana saker.

– Oj, vad jag har hållit mig vaken och snicksnackat. Jag var trött och ville sova, men satt snällt och lyssnade ändå. Det ligger­ i medberoendets natur. Man utplånar­ sig själv

I slutet av 1990-talet deltog Annika i ett anhörigprogram. Första mötet blev en vändpunkt.

– Jag var där frivilligt, men hade inställningen­ att det inte handlade om mig. Jag såg mig omkring på de andra anhöriga och kände att jag är inte en av er. En kvinna slängde ut med armen och sa: "Många av oss anhöriga här är ju också medberoende". Jag protesterade: "Vänta, stopp. Jag tar inte ens en Alvedon när jag har ont i huvudet." Det blev alldele­s tyst runt bordet. De andra tittade på mig som om jag var en komplett­ idiot. Fram till dess hade jag trott att ordet medberoende var lika med medmissbrukare.­

 

– Insikten kom som en blixt från klar himmel. Efter det började jag läsa allt jag kom över om medberoende, för så fungerar jag. Jag trodde det fanns en quick fix-lösning, men det var en lång väg. Jag gick i gruppterapi, därefter i privat terapi i drygt tre år. Det var sjukt jobbigt att börja hitta tillbaka till mina egna känslor och ha respekt för dem. Jag arbetade mycket med att lyfta på mina egna stenar. Alla anhöriga blir ju inte medberoende och jag ville förstå vad det var hos mig som gjort att just jag blivit det.

Annika misstänker att hennes trygga uppväxt­ kan vara en del av förklaringen.

– Jag kommer från en frisk och kärleksfull­ kärnfamilj. Jag är uppfostrad med att man ska ta hand om de som har det sämre. Kanske fick jag en överdos av empati. Det är svårt att dra gränsen mellan­ stark empati och medberoende.

 

Åren efter anhörigprogrammet beskriver­ Annika som en nyttig och smärtsam resa.

– Man måste inse att det är en process, två steg framåt, ett tillbaka. Det finns inga genvägar, det är långsiktigheten som gör att det händer något. Så sakta började jag bygga upp mig själv igen. Jag fick lära mig att sätta gränser och dra i nödbromsen.

Redan i slutet av 1980-talet började Annika Jankell att yoga och meditera. Hon menar att yogan och meditationen hjälpt henne att komma ur medberoendet.

– Jag har provat mig fram mellan olika yogaformer. För sju år sedan testade jag bikramyoga, yoga som utförs i 40 graders värme, och blev helt hooked. Även om jag hållit på mycket med meditation, var det i samband med terapin jag började meditera regelbundet. Jag är säker på att yogan och meditationen, i kombination med att jag alltid sovit och ätit bra, räddat mig från att bli dränerad.

 

Men det är barnen som varit den största källan till energi.

– Med Flisan och Happy har jag inte haft tid att vara ledsen. Jag har alltid gått på något slags eufori tack vare dem. De har varit mitt knark. Barnen fick en väldigt ljus barndom. Jag hade en självbevarelsedrift­ när det gällde dem, att de inte skulle drabbas av det som pågick mellan Thorsten och mig. Så pass nykter var jag att jag inte projicerade mitt medberoende mot dem. De har heller inte blivit det minsta medberoende.

Annika vill inte säga att hennes tillfrisknande­ hjälpt Thorsten.

– Det vore förmätet av mig att säga min resa hjälpt honom. Jag har tvingats lära mig att hans tillstånd inte är mitt ansvar. Min resa har handlat om att nu ska jag börja leva mitt liv och han får ta ansvar för sitt. Men det är klart att jag ändå bryr mig. Ingen är gladare än jag om han mår bra.

 

 

 

Psykologen Maria Farm: "Medberoende slukar vansinnigt mycket energi"

Foto: Jörgen Hildebrandt

Den som är medberoende förstör inte bara för sig själv utan även för missbrukaren. Det menar Söndags psykolog Maria Farm.

– Medberoendet bidrar till att missbrukaren kan fortsätta missbruka, säger hon. Han eller hon får inte möjlighet att se konsekvensen av sitt missbruk. Det finns ett syfte med skam och ångest. Det är först när missbrukaren gjort något skambelagt som viljan att få hjälp brukar kicka i gång.

Varför blir man medberoende?

– Ofta handlar det om att man vill hjälpa den som missbrukar att upprätthålla ett fungerande liv. Man tar hand om räkningar, betalar skulder, tömmer flaskor. Man gör det både för att skydda sitt eget och missbrukarens anseende. Det hjälper kanske för stunden, men är förödande för båda på lång sikt.

Missbruk förekommer inom flera områden,­ inte bara vad gäller alkohol och droger. Många missbrukar exempelvis sex, shopping eller spel. Extra svårt att komma ur medberoende är det när ens eget barn missbrukar.

– Det blir så komplext, säger Maria Farm. Förälderns primära instinkt är ju att skydda sitt barn.

Hon betonar att ingen människa orkar vara medberoende i längden.

– Medberoende slukar något så vansinnigt med energi. Det är en gradvist nedbrytande process, en så kallad normaliseringsprocess. Om du till exempel får en snyting på första dejten går du. Kommer misshandeln däremot smygande är det lättare att du gradvis vänjer dig. Det är därför det är så svårt att märka att man glidit in i ett medberoende. Jag har klienter som kommer hit just av den anledningen att de behöver energi. Det blir första steget för dem att ta sig ur sitt medberoende.

Hur vet man att man är medberoende?

– Om ditt primära fokus upptas av din partners missbruk, om du funderar mer på hur han eller hon kommer att bete sig än vad du tänker på dina egna behov, ja då kan man misstänka att du blivit medberoende­.

 

TEST: Har du blivit medberoende?

 

Text: LOTTA BYQVIST