Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 21 aug 2015 11:35

Fri från depression – efter 20 års mörker

En kamp. Maggan fick kämpa sig upp varje morgon i 20-årsåldern och trodde att nedstämdhet och sorg var en del av hennes liv.

En kamp. Maggan fick kämpa sig upp varje morgon i 20-årsåldern och trodde att nedstämdhet och sorg var en del av hennes liv.

1/2

Foto: Ylwa Yngvesson

<span>Terapin hjälpte. Under terapin fick Maggan lära sig att härleda sin ångest. Då miste den sin kraft.</span>

Terapin hjälpte. Under terapin fick Maggan lära sig att härleda sin ångest. Då miste den sin kraft.

2/2

Foto: Ylwa Yngvesson

Journalisten och författaren Maggan Hägglund, 62, var djupt deprimerad av och till i över 20 år.

Det ljusnade vid 40 – för att i 50-årsåldern bli riktigt bra.

– I dag är jag en lugn, nöjd och glad tant. Jag lever ett harmoniskt liv som jag inte trodde fanns, berättar hon.

Maggan Hägglund har skrivit den bok hon själv hade velat ha. En överlevnadsguide och tröstebok som är enkel att ta till sig – med korta texter och massor av praktiska tips från en som varit deprimerad i många år. Och som i dag mår bra.

Ångesten drabbade Maggan Hägglund när hon var 17 år.

– Jag stod på en bakgård i Frankrike där jag sommarjobbade på ett barnhem. Det var ett anfall av brännande, vitglödgad oro – och jag fattade absolut inget. Jag blev skräckslagen.

– Jag åkte hem och ett mörker sänkte sig över mig och mitt liv. Jag fick tvångstankar, skuldkänslor, blev orolig, inåtvänd. Och jag pratade inte med någon om hur jag kände mig.

Hur hade du mått innan dess?

– Bra, jag var en ganska glad och stabil unge, duktig i skolan, men känslig. Jag ville göra andra glada och nöjda. Jag var pastorns dotter och skulle uppföra mig – samtidigt som jag kände mig främmande i den frikyrkomiljö jag växte upp i.

– Jag tror aldrig att en depression har bara en orsak. 17-årsåldern är svår, man ska välja sitt liv. Jag är också rätt övertygad om att jag har anlag för ångest och depression.

Efter 20 blev Maggan sämre. Hon började svälta sig, och fantiserade om att ta sitt liv.

– Jag förstod att något var allvarligt fel med mig. Men inte att man kunde få hjälp. Jag visste att man kunde ha ”dåliga nerver”, och vårdas på mentalsjukhus, men dit ville jag ju inte.

– När jag försökte dela hur jag mådde med andra sa de: ”Men du som har det så bra! Med hela livet framför dig!” Vilket ökade mina skuldkänslor.

 

I 25-årsåldern fick Maggan prata med en terapeut som en bekant tipsade om.

– För första gången träffade jag någon som förstod. För terapeuten var det inget konstigt att jag mådde så dåligt att jag inte ville leva. Jag gick hos henne bara några gånger, men tanken väcktes: Man kanske kan göra något åt det?

När mådde du som sämst?

– Mellan 20 och 28 ungefär. Min pappa insjuknade i cancer och dog under den perioden, och jag fick liksom inte kontakt med andra människor. Jag fick kämpa mig upp varje morgon, och var övertygad om att nedstämdhet och sorg var en del av mitt liv.

När Maggan var 28 kom hon in på journalisthögskolan – vilket blev en vändpunkt.

– Jag valde utbildningen för min skull, för att det kändes kul. Och inte för att göra andra glada eller för att rädda världen.

– I jobbet som journalist fick jag utlopp för min kreativitet, och det var okej att vara udda på en tidningsredaktion – bara man skrev bra.

Men ångesten, tyngden över tillvaron, håglösheten och självmordstankarna fortsatte att komma och gå.

Trots perioderna av depression har Maggan kunnat arbeta, framgångsrikt, och kunnat ta hand om sig själv – utom vid ett tillfälle:

– Jag var 33 år och stod i köket och ville ha en kopp te – och kunde inte fixa det. Ångesten hade satt sig i kroppen. Då blev jag rädd. Jag hade börjat samla på mig piller och tyckte att det blev för otäckt. Jag packade en väska, gick till min terapeut som följde mig till sjukhuset.

 

Maggan blev inlagd i fem veckor.

– Det var ett viktigt steg. Att jag vågade ta emot hjälp.

Sakta började tillvaron ljusna.

– Det hände att jag vaknade på morgonen – och bara steg upp. Utan att kämpa och våndas. Det var som ett uppsprickande molntäcke. Sen tätnade molnen – för att spricka upp på nytt.

– Från att ha varit ett heltidsjobb krympte depressionen till en halvtid, och vid 40 var det ganska bra. Även om jag hade mörka dagar och nätter.

Hur tog du dig dit – från det nattsvarta till en normal tillvaro?

– En nyckel var tanken: Jag kanske inte ska sitta i en stol och grubbla för att lösa mina problem – jag kanske lever fel? Jag gick från frågan ”varför är det så här” till ”vad vill jag egentligen göra”.

Maggan läste en bok om hur man praktiskt kan hjälpa svårt deprimerade patienter. Till exempel genom att möblera om i sovrummet så att man ser ut genom fönstret när man vaknar.

– Jag lärde mig att låta ångesten pågå, som en spellista som går varv på varv. Man behöver inte förstå ångesten, och den är inget att vara rädd för. Men medan den pågår – gör bra saker! Vad ger dig energi? Öka det!

– Sitta på ett kafé? Gå i skogen? Lyssna på en talbok? Vad som helst. En period gick jag på stormarknader och kollade på byggprylar. Man får intryck, hjärnan får något nytt att jobba med.

– Jag började se depressionen som en lång resa. Och åker man nu på den resan kan man väl välja en så bekväm kupé som möjligt? Samla på positiva sinnliga intryck: sidenlakan i sängen, skumbad, massage, god mat, kläder du känner dig fin i.

– Jag skrev dagbok – allt som jag inte vågade säga till någon. Jag började träna.

Och hon blev kär. Vid 40 träffade Maggan den man som hon fortfarande är tillsammans med.

– Jag hade haft relationer men ingen som funkade eftersom jag mådde för dåligt. Men när vi träffades hade jag koll på mig själv. Och jag tänkte: Den här mannen ska jag vara med så länge jag tycker att det är kul – vilket jag fortfarande tycker. Det var inte så hjärtslitande allvarligt.

De nya antidepressiva medicinerna (SSRI-preparaten) kom på 1990-talet, och Maggan fick prova.

– Jag blev inte glad över en natt, men det var en dramatisk förändring. Det var som att tyngden över mig lyfte, och jag fick energi till annat.

– Jag har ätit antidepressiva sen dess. Nu i minimal dos.

Maggan har även haft stor hjälp av terapi. Fyllda 50 ”trollades” hennes svåraste ångest bort i terapisoffan.

– Jag kunde få plötsliga attacker då tillvaron blev svart-vit i stället för i färg, det kändes som att jag föll och jag visste knappt hur jag skulle ta mig hem. ”Typiskt för den som varit med om något svårt i två-tre-årsåldern”, sa terapeuten. För min del: min mamma försvann en period då hon blev sjuk.

– Jag fick gå in i känslan och bearbeta den. Sen fick jag lära mig att härleda min ångest. När den kom – vad utlöste den? Hur revs mitt gamla sår upp? Och då tappade ångesten sin kraft.

– Det var som trolleri. Sen dess har jag inga ångestattacker. Jag är nöjd, glad, lugn – jag mår bra på ett sätt som jag inte trodde var möjligt.

 

LÄS OCKSÅ: Panikångest – allt du behöver veta

 

I samma veva slutade Maggan dricka alkohol.

– Jag hade självmedicinerat med alkohol, vilket jag visste inte var bra. Men det var först när jag helt slutade med alkohol som jag insåg hur mycket den förändrar hjärnan. Man blir mycket mer stresskänslig till exempel. Nu har jag inte druckit en droppe på över åtta år.

Vad hade kunnat hjälpa dig när du var 17?

– Att jag hade fått prata med någon som förstod, som hade sagt att det jag kände inte var farligt, att många känner på samma vis. Att det finns hjälp, och att det kommer att gå över.

– Och kanske om jag hade hittat ett sammanhang. En gemenskap där jag känt mig helt trygg och accepterad.

Några råd till den som mår dåligt?

– Börja med att ta hand om dig fysiskt. Ät sunt och regelbundet, avstå helt från alkohol, promenera, minska stressen och prioritera sömnen. Låt tiden gå. Vad händer?

– Om du inte mår bättre: Det finns hjälp. Terapi, mediciner. Tålamod är viktigt, ofta måste man tråckla sig fram. Kanske prova olika terapeuter, olika mediciner.

– Försök att avgränsa ångesten. Den är inte du, utan en del av dig. Se den som ett projekt, något du jobbar med.

– Känn efter vad som är positivt, och fördubbla det. När lättar ångesten? När njuter du? Musik? Läsa böcker? Ös på med det!

– Och: Spela Allan ibland. Din deppighet syns inte så bra som du tror. Klä dig snyggt, gå till jobbet eller vart du ska, och spela en roll – det kan gynna både karriär och socialt liv.

Det allra viktigaste som befriat dig från depressionen?

– Att jag hittade ett jobb där jag fick använda mina resurser. Att jag fick en rolig kärleksrelation. Att jag kunde bearbeta ett traumatiskt barndomsminne.

De anhöriga – hur kan de hjälpa?

– Det räcker med att finnas där – du kan inte lösa personens problem. Hjälp gärna till med det praktiska, som att handla, laga mat. Hjälp personen att komma ut och få nya intryck.

– Lyssna – men våga också bryta. När den som deppar maler på, sätt punkt, säg: Nu gör vi något annat.

– Sätt gränser: Se till att du mår bra. Låt inte depressionen flyta ut över er relation, er familj. Särskilt om det finns barn i familjen är det viktigt att depressionen inte får styra allt. Ställ inte in fredagsmyset. Den som är deppig kanske får gå undan då.

– En vän sa till mig: ”Vad ska du göra när det här är över?” Det var mycket bra sagt. För det går över.

 

LÄS OCKSÅ: Bli av med negativa tankar – här är 3 knep