Camilla Grebe: ”Jag lever för att jobba”

Camilla Grebe har sålt över en miljon böcker i 30 länder.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

Camilla Grebe har sålt över en miljon böcker i 30 länder.

Camilla Grebe, 51, är vd:n som sadlade om till författare. Det blev en dundersuccé med över en miljon sålda böcker i 30 länder.

– Tidigare jobbade jag för att leva, nu lever jag för att jobba.

Andra har också läst

Camilla Grebe tar emot i våningen på Östermalm i Stockholm. Den är inredd i grå, svarta och vita toner, och med konst och designmöbler. På en spegel i sovrummet sitter en skrynklig neonrosa post it-lapp upptejpad: ”Jösses vad spännande! Oerhört skickligt gjort”.

Det är ett meddelande från korrekturläsaren som arbetat med Camillas senaste bok, ”Skuggjägaren”. Den är den tolfte i raden för Camilla, som aldrig har ångrat att hon bytte bana och lämnade näringslivet.

– Jag var en helt okej vd. Men jag försökte pressa in mig i en roll och bli någon som jag faktiskt inte var. Jag känner mig till exempel otroligt obekväm med att bossa över människor. I dag behöver jag inte vara någon som jag inte är längre, det är jätteskönt. Tidigare jobbade jag för att leva, nu lever jag för att jobba.

Camilla beskriver sig själv som lite tillbakadragen.

– Jag observerar hellre än att stå i centrum.

LÄS OCKSÅ: Josephine Bornebusch: ”Vi har fortfarande kul ihop” 

Växte upp som ”duktiga flickan”

Intresset för böcker har funnits sedan uppväxten i Stockholmsförorten Älvsjö. Där bodde Camilla med mamma, pappa och lillasyster Åsa. Mamman arbetade som socialsekreterare, pappan var ingenjör med eget företag.

Medan lillasystern Åsa fick barn som 17-åring och jobbade som truckförare på ett lager, satsade Camilla stenhårt på studierna.

Camilla Grebe

Ålder: 51. 

Gör: Författare. 

Bor: Lägenhet på Östermalm i Stockholm. 

Familj: Sambon Micke, 58. Barnen Josephine, 18, som går i gymnasiet, och Calle, 26, som studerar poesi i USA. Två vuxna bonusbarn. Aktuell: Med nya deckaren ”Skuggjägaren” (Wahlström & Widstrand).

– Jag var väldigt duktig flicka. Tyst, lite av en betraktare. Jag hade en oerhört stark drivkraft, men visste inte riktigt vad jag ville. Efter gymnasiet sökte jag till det som var absolut svårast att komma in på – Handelshögskolan.

Det var så Camilla Grebe hamnade i näringslivet. Vid 29 hade hon redan hunnit gifta sig, skaffa barn och arbetade som marknadschef.

– Men det var inte roligt.

Skilsmässan blev startskottet

I samband med en skilsmässa påbörjade Camilla en ettårig konstutbildning.

– Jag hade min revolt då. Den kom sent.

Efter studieåret återvände hon till näringslivet.

– Jag insåg att det var för svårt att livnära sig på konst.

Camilla startade upp och blev vd för ett litet bokförlag, Storyside.

Foto: CORNELIA NORDSTRÖM

”Att skriva är en uthållighetssport. Dag efter dag framför datorn, timme efter timme. Skriva om och skriva om igen. Oftast sitter jag i sängen och skriver. Ibland i soffan eller i köket. Jag kan skriva var som helst. Har jag lurar med musik kan jag skriva på biblioteket eller när jag åker tåg.”

– Jag fick träffa författare, läsa bokmanus, åka på bokmässa och allt det där. Jag kände att det vore kul att skriva själv och få vara kreativ i stället för att jobba med businessidan.

– Jag skrev ett kapitel och drog över det till Åsa, min lillasyster, som hade hunnit utbilda sig till psykolog. Sedan skrev hon nästa kapitel och skickade till mig. Så höll vi på och bollade fram och tillbaka. Till slut hade vi ett helt bokmanus.

Romanen ”Dirigenten” blev tv-serie

Men i stället för att skicka in det lät Camilla manuset ligga orört i datorn i fyra år. Anledningen: Hon var rädd att det inte var tillräckligt bra.

– Jag var ju i branschen själv och visste hur jättesvårt det är att bli utgiven, och hur mycket som skickas in som förlagen inte tycker håller. Därför drog jag mig för det. Jag tänkte att de kommer veta vem jag är, att de kommer att läsa det och inte tycka att det är bra. Sedan kommer vi att träffas och så blir det pinsamt.

Men till slut tog Camilla Grebe mod till sig och skickade in manuset till sex förlag. Tre av dem hörde av sig och var intresserade. 2009 kom första boken, ”Någon sorts frid” ut. Det blev ytterligare fyra deckare tillammans med systern Åsa Träff, varefter Camilla Grebe skrev tre till ihop med Paul Leander-Engström. En av dem, ”Dirigenten”, har blivit till tv-serie. Därefter började Camilla att författa på egen hand.

LÄS OCKSÅ: Rickard Olsson: ”Kan ju inte tycka synd om sig själv jämt”

Skriver om seriemördare i ”Skuggjägaren”

Spänningsromanen ”Husdjuret”, är en fristående fortsättning på ”Älskaren från huvudkontoret” och har utsetts både till bästa svenska kriminalroman och belönats med Glasnyckeln, ett pris för bästa nordiska kriminalroman.

Vad är succéreceptet?

– Att boken är rakt igenom spännande, det är ett grundkrav närman skriver en deckare. Och att det finns en rejäl överraskning på slutet, en twist. Sedan ville jag också att ”Husdjuret” skulle säga något om vår samtid, om de motsättningar som finns i samhället i dag – men utan att det skulle bli en seg samhällsbeskrivning. Karaktärerna är också viktiga, man ska som läsare känna med hjärtat att det är människor av kött och blod.

Nya boken ”Skuggjägaren” handlar om en seriemördare som är verksam under flera decennier, och läsarna får följa tre generationer kvinnliga poliser. Camilla började göra research, googla, läsa avhandlingar och gamla tidningsartiklar. Hon upptäckte att det fanns en oberättad samhällshistoria.

– I Sverige fick kvinnor bli poliser först 1958. De var då otroligt motarbetade, mest av sin egen fackförening Kamraterna faktiskt. De tyckte inte att kvinnor kunde vara poliser. De menade att om en man och en kvinna var ute och patrullerade skulle mannen först vara tvungen att skydda den kvinnliga polisen, så då skulle man inte kunna fånga buset. Och om en man körde radiobil och hade en kvinna med sig kunde han bli distraherad och kanske köra av vägen. Det var en massa konstiga argument.

Med deadline en gång om året behövs självdisciplin

Varför blev det deckare?

– Verkligheten skrämmer mig, men jag blir också fascinerad av den, och därför konsumerar jag mycket true crime. Den eviga frågan är varför och hur kan det ske? Jag vill förstå varför det blir så här.

En arbetsdag för Camilla börjar runt åtta på morgonen. Då börjar hon med att gå igenom det hon skrivit dagen innan. Målet är 1 500 ord per dag.

– Med deadline en gång om året behövs självdisciplin, säger hon.

För det mesta halvligger Camilla i sängen och skriver. Efter tre-fyra timmar avbryter hon, för att i stället fundera över nästa kapitel och samla inspiration via böcker och tv-serier.

– Jag konsumerar sjukt mycket Netflix och HBO. Nu tittar jag på ”Succession” på HBO, som jag tycker är helt briljant. Skriver jag hela dagen blir det lite sämre kvalitet. Jag är neurotisk när det gäller mitt skrivande. Det kommer faser när jag tycker att det är uselt, och då är jag usel, jag är ingen riktig författare och kommer aldrig bli något.

LÄS OCKSÅ: Hedda Stiernstedt: ”Jag vägrar låta mina kompisar glida ifrån”

Sorgen efter hunden Ella

Den senaste boken har Camilla tvingats avsluta utan sin ständiga följeslagare, dalmatinern Ella.

– Min älskade hund blev sjuk och dog i våras efter elva år. Först fick hon diskbråck, hon var en stor hund på 26 kilo och vi fick bära henne uppför trapporna. Sen drabbades hon av cancer i underlivet.

När Ella levde brukade hon ligga vid fötterna, eller bredvid i soffan, då Camilla skrev.

– Det är så oerhört tomt. Jag tycker hela tiden att jag hör ljudet av tassar. När jag öppnar dörren är det något som är fel, och det är att hon inte står där på andra sidan. Jag saknar den ordlösa närvaron – en annan varelse som hänger med och som inte pratar hela tiden! Jag går på stan och tittar på hundar och är så avundsjuk. Men jag tänker ändå att ingen av dem är lika fina som Ella var.

Men eftersom sambon Micke är allergisk blir det ingen ny hund.

– Han fick ta starka astmamediciner medan Ella fanns hos oss.

Träffade sambon på en blind date

Camilla och hennes sambo träffades på en blind date för sex år sedan.

– Jag trodde nog att jag skulle träffa en kulturkille, någon som skrev eller höll på med musik. Sådan var inte Micke, han kom från mitt gamla liv och jobbade i finans- branschen. Men det var bara perfekt.

– Vi fikade och blev sittande i timmar, nästa dag käkade vi middag på en italiensk restaurang. Dagen efter det åkte vi ut till en skärgårdsö och blev kvar där i en vecka. Sedan var det vi. För första gången var allt plötsligt bara så enkelt.

Camilla Grebe har redan börjat arbetet med nästa bok, och på frågan om vad hon drömmer om svarar hon:

– Jag önskar att jag får fortsätta skriva till jag blir riktigt gammal. Det är underbart att ha ett yrke där man inte behöver vara 25 för att vara bra på det.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer