Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 2 okt 2015 18:00

"Det är så befriande att se människor reagera"

Tilde de Paula Eby är djupt berörd av flyktingkrisen och talar hellre om den är sitt tv-program när Söndag träffar henne.

Tilde de Paula Eby är djupt berörd av flyktingkrisen och talar hellre om den är sitt tv-program när Söndag träffar henne.

1/3

Foto: Cornelia Nordström

Tilde i "Hela Sverige bakar" med Johan Sörberg och Birgitta Rasmusson.

Tilde i "Hela Sverige bakar" med Johan Sörberg och Birgitta Rasmusson.

2/3

Foto: Andreas Lundberg/Tv4

<span>Tilde med nya boken &quot;Tiden läker inga sår&quot;.</span>

Tilde med nya boken "Tiden läker inga sår".

3/3

Foto: Ann Jonasson

– Det som händer är fruktansvärt, säger hon, då vi träffas för att prata om "Hela Sverige bakar". Men istället gick vi över till att prata om flykt. Tilde och hennes familj flydde från diktaturen i Chile 1973.

"Sedan klev hon ut. Ut ur bilen och in i armarna på djävulen själv. Världen formligen exploderade runt henne. Två militärer ryckte tag i henne och inom bråkdelen av en sekund var hon fasthållen i ett plågsamt grepp med armarna bakom ryggen. Hon hade nätt och jämt hunnit slänga tillbaka flickan i diplomatbilen. (---) Harald blev först ställd men snabbt övergick förvåningen i ursinne. (---) I bilen satt resten av familjen kvar och skrek. I förvirringen och tumultet ryckte Hope sig lös och kastade sig in i bilen (---) När de närmade sig ambassaden igen gav Harald order om att grindarna skulle öppnas. Sakta åkte de förbi militärerna, genom porten och in på ambassadområdet."

 

Flickan är Tilde de Paula Eby. Hope är hennes 23-åriga mamma, och i bilen sitter Tildes bror.

Året är 1973, platsen Chile och Harald Edelstam är svensk ambassadör – Den Svarta Nejlikan, som i strid med diplomatiskt protokoll utropade Kubas ambassad till svenskt territorium och räddade hundratals människor från Pinochets terror.

Händelsen är den dramatiska höjdpunkten i Tilde de Paula Ebys självbiografiska "Tiden läker inga sår".

– När filmen "Den svarta Nejlikan" med Michael Nyqvist kom gjorde jag ett inslag för Nyhetsmorgon i TV4 och när jag då såg scener jag bara hade hört berättas för mig, satt jag bara och hulkade i biosalongen, och grät och grät...

Hon är övertygad om att Harald Edelstam räddade livet på både henne själv, hennes mamma och bror och flera andra i släkten.

– Jag är hundraprocentigt säker på att om det inte varit för Harald Edelstam hade mamma helst sett att jag inte skrev boken. Det var otroligt viktigt för mig att hon läste och godkände den – och att hon gjorde det tror jag bara har att göra med Edelstam. Hon vill tacka honom på det sätt hon kan. Jag kan knappt nämna hans namn utan att hon får tårar i ögonen – och då har det ändå gått några år...

I dag har Tilde och hennes "magiska" mamma en mycket nära relation.

– Vi hörs nästan varje dag, även om vi inte har något särskilt på hjärtat... hon har en unik förmåga att se människor. Det känns magiskt. Hon ser saker och ting hos människor som ingen annan ser eller uppfattar...

När hon växte upp kände Tilde att hon måste skydda sin mamma.

– Om du både har traumat efter en flykt i hjärtat och gått igenom en separation blir du rätt ensam om att bygga upp ett nytt liv i ett nytt land, med ansvar för två barn. Att barn tar ansvar för sina föräldrar vet vi. Det är en instinkt – man vill skydda sina föräldrar så mycket som möjligt, precis som föräldrar vill skydda sina barn. Hon sade aldrig att hon mådde dåligt – men jag såg det ändå! Jag beskriver också vilken lättnad det var när hon träffade sin nye man. Det var en enorm avlastning känslomässigt att se hennes lycka!

Befriande reaktioner

Tildes teknik var att alltid vara glad och göra som mamma sade.

– Jag strulade nog jag också, men aldrig så hon fick reda på det (skratt)! Jag ville inte belasta henne, utan vara duktig. Hon skulle inte få problem på grund av mig – men det betyder inte att jag var som en ängel...

Jag träffar Tilde på ett intervjurum på TV4 för att prata om den nya säsongen av "Hela Sverige bakar", men boken tar över. På bordet står ett fat med smarriga Sarah Bernardh-bakelser och mazariner orörda. Mitt under samtalet piper Tildes telefon.

– Titta, säger hon. Nu kommer beskedet. Tyskland kan ta emot en halv miljon flyktingar! Angela Merkel har verkligen utmärkt sig...

Det har gått över 40 år. Men fortfarande flyr människor från krig, diktaturer och terror.

– Det hände något när katastrofen illustrerades av den treårige pojken i vattenbrynet – jag träffade så många vänner och bekanta som inte orkade se de bilderna – vi måste göra något! Det som händer är fruktansvärt, men samtidigt var det befriande att människor började reagera. Jag har känt sorg över detta länge nu, nästan en depression – det får inte vara så här!

Jag säger att jag har svårt för att få ihop den kakbakande, modellsmala tv-tjejen i figursydda kostymer och sylvassa stilettklackar med den seriösa journalisten i tröja och jeans framför mig och den flödande berättarrösten i en rik bok som innehåller politik, stora känslor, magi, historia och vardagsrealism.

Tilde skrattar.

– Jamen, säger hon. Det ena tar väl ändå inte ut det andra? Så är inte livet. Alla människor är komplexa. Vi kan känna sorg och lycka inom loppet av en kort stund. Jag upplever det varje dag när jag gör "Nyhetsmorgon" där vi går från allvarliga samtal om flyktingkatastrofen och skolans kris till middagstips och lär oss dansa flamenco. Det ena behöver inte utesluta det andra. Det finns ingen konflikt i att jag bryr mig om det politiska läget och att jag faktiskt tycker det är roligt att se andra baka – även om jag inte är så bra på det själv...

Tilde har gjort "Nyhetsmorgon" i 15 år – gått upp tre på morgonen tre dagar i veckan och sänt fyra timmar direkt varje dag.

– Det kräver lite vilja och mind muscles – så jag mår inte dåligt av att jag har andra sidor också...

Tildes bok.

Kvinnorna i boken

Hennes bok "Tiden läker inga sår" har tre olika trådar som tvinnas runt om och in i varandra.

– Den ena är det historiska skeendet, kvinnorna i min släkts historia, som går tillbaka till Teneriffa 1867. Den andra är själva flykten och den tredje uppväxten i Sverige, som handlar om att inte känna sig hemma, om utanförskap och hur det präglat mig. Det är otroligt svårt att sätta ord på, men jag har försökt.

Kvinnorna i släktens historia har mormor Alina berättat om.

– Hon har inga problem med att berätta! Hon kan prata! Det finns häftiga, magiska inslag i hennes berättelser som är typiskt latinamerikanska. Mamma har berättat om flykten från Chile. Det tog lång tid därför att hon tyckte det var jobbigt och valde att lägga det åt sidan och försöka leva sitt liv här efter bästa förmåga.

En blå väska som glömdes kvar på den kubanska ambassaden i Santiago blev nyckeln till minnena. I den låg svartvita och gulnade foton av släkten, bilder från vigseln mellan 15-åriga Hope och hennes 14-årige man, kärleksbrev mellan dem, brev från föräldrarna på Kuba, en glasspinne från ett tidigt kärleksmöte och en servett från en fest. Ovärderliga skatter från ett nomadliv som verkade utan slut.

Överallt byggde starka kvinnor i släkten nytt liv tills männen bestämde att det var dags att dra vidare. Till nya utmaningar. Nya möjligheter.

– Det är så maktordningen sett ut i stort sett i hela världen, säger Tilde. Vi har levt, och lever väl fortfarande, i ett patriarkat. Det spelar inga roll att mina för-mödrar varit urstarka, asballa kvinnor – de har ändå varit tvungna att anpassa sig.

Gick sin egen väg

Men med Hope bröts mönstret. När hennes man ville flytta tillbaka till Brasilien var det självklart att Hope och barnen skulle följa med – trots att de var skilda.

– Mamma vägrade. Hon bestämde sig för att stanna i Sverige med sina barn. Att hon stod pall för det, att göra det hon tyckte var bäst för sig själv och sina barn... Jag kan tänka mig pressen - inte bara från honom utan från hela släkten.

Tilde skakar stilla på huvudet.

– Hon gjorde det – och det har varit avgörande för hela mitt liv. Ibland tänker jag på vad det betytt för min tro på att våga göra det jag tror är bäst för mig! Inte anpassa mig efter några män, eller vad män vill. Inte serva män på deras resa genom livet, eller i deras karriärer – utan vara jämlik. För mig kommer jämlikhet väldigt naturligt, och det har jag min mamma att tacka för. Det var inte naturligt i hennes bakgrund, utan något hon fick kämpa för.

Tilde är utpräglad känslomänniska, liksom sin mamma.

– Men att vara glad och fräck och farlig ibland och låg och tung ibland tycker jag är grundläggande mänskligt. Jag har otroligt mycket känslor och kan verkligen känna ibland att nu skiter jag i det här och försöker gräva ner huvudet i sängen så behöver jag kanske aldrig mer gå upp – och när jag är glad blir jag sjukt glad! Sjunger, ropar och lever ut mina känslor!

Hon skrattar.

– Jag tycker det är härligt att vara som jag är. Det är själva livet som är det häftiga. Jag älskar min vardag, mitt vanliga liv – som när ungarna kommer hem från skolan...

När Tilde växte upp var det viktigt att vara som alla andra – och hon har fortfarande inget behov av att sticka ut.

– Om det här, som jag är nu, är lagom så är jag jättenöjd! Jag vill bara vara mig själv!

 

LÄS OCKSÅ: