Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>HÄLSA

Publicerad 11 mar 2016 09:30

Anna lämnade Sverige – för ett liv med jihadister

När Anna Sundberg levde som radikal

muslim fick hon inte lyssna på musik. Men

Anna satte gärna på "Sommar i P1" i smyg. Hon

sänkte ljudet och njöt i hemlighet av tonerna.

När Anna Sundberg levde som radikal muslim fick hon inte lyssna på musik. Men Anna satte gärna på "Sommar i P1" i smyg. Hon sänkte ljudet och njöt i hemlighet av tonerna.

1/2

Foto: Cornelia Nordström

<span><strong>Studenten. </strong>Fyra år senare

konverterade Anna till

islam och tog på sig slöja.

Hon bar även niqab under

en period, en slöja som

täcker allt utom ögonen.</span>

Studenten. Fyra år senare konverterade Anna till islam och tog på sig slöja. Hon bar även niqab under en period, en slöja som täcker allt utom ögonen.

2/2

Foto: Privat

Förälskelsen slog ned med kraft. Så starkt att Anna Sundberg som 23-åring lämnade sin trygga tillvaro i Sverige för att helt hänge sig åt sitt nya liv som radikal muslim.

I boken "Älskade terrorist" berättar fyrabarnsmamman om sitt liv i jihadiströrelsen - som hon i dag har hoppat av och helt tar avstånd ifrån.

Hon har det långa, mellanblonda hårsvallet utsläppt och ledigt. Hennes blick är pigg, utstrålningen stark och hon har nära till skratt. Den här morgonen är hon klädd i jeans, något som hade varit otänkbart för drygt tio år sedan. På den tiden dolde hon alltid sin kropp under tyger av olika slag, som sjalar, niqab, långa klänningar och kjolar.

LÄS MER: Ida, 24, blev utkastad ur sekten när hon blev kär

I dag lever Anna Sundberg tillsammans med sin 14-åriga dotter och tre söner i åldrarna 12, 18 och 20 i en lägenhet i Stockholmsområdet. Hon har ett aktivt liv, umgås med kolleger, har startat en kvinnojour och sitter med i grundskole­nämnden. Hon tycker om att styrketräna, dansa och sjunga. Sin särbo träffar hon så ofta hon kan. Anna säger att livet är härligt nu, och det går inte att ta miste på att det är så hon känner. Det är som om hon verkligen uppskattar att leva till fullo nu, efter alla år av begränsningar och anpassningar.

– Gott humör har jag nog alltid haft. Jag var aldrig deprimerad, men jag kunde bli uttråkad. Att bara vara hemma och ta hand om barn passar mig inte egentligen. Den stora skillnaden nu är att jag är aktiv, följer med i politiken och läser mycket mer. Om jag läste böcker av sekulära författare som radikal muslim fick jag dåligt samvete. En sekt vill inte att man ska få några förbjudna idéer, eftersom luftslottet skulle krackelera om man började skrapa på ytan.

"Jag borde ha vetat bättre"

Det är svårt att greppa att kvinnan som sitter framför mig har befunnit sig i den internationella jihadiströrelsen under många år. Tidigt under samtalet säger Anna att hon skäms, och jag undrar vad det är hon skäms över.

– För att jag har stöttat det här. Att jag blundade för många delar som är omänskliga, till och med kriminella. Jag borde ha vetat bättre, men hade inte fått influenserna utifrån som skulle krävas för att öppna mina ögon. Det kom senare, och behövdes för att jag skulle orka ta mig ur. Man behöver något att gå till.

Anna hade en trygg uppväxt i ett villa­område i Halmstad tillsammans med sina föräldrar och sin två år äldre bror. Mamman jobbade på Handelsbanken och pappan var mellanchef på Halmstads Järnverk. Några år efter gymnasiet började Anna studera i Lund, där hon bland annat läste religionshistoria.

– Jag kommer inte från ett religiöst hem, men har alltid varit intresserad av religion. Jag har tänkt att människor som är religiösa måste må ganska bra, att det verkar skönt.

"Han kunde forma mig precis som han ville"

En vacker sommardag befann sig Anna, då 23 år, med en vän i en park när hon fick syn på en man som satt på en bänk och rökte. Han var attraktiv och minst tio år äldre än hon. Anna inledde en konversation med mannen. Han berättade att han kom från Algeriet och snart började de tala om livets mysterier.

– Han läste mig och såg att jag var en godtrogen, öppen människa. Dessutom var jag gränslös. Han kunde forma mig precis som han ville.

Något hände där i parken. Världen tedde sig plötsligt mystisk för Anna, som om en extra dimension hon inte hade vetat om öppnade sig.

– Jag fick en religiös upplevelse och blev jättelycklig. Det var fantastiskt att jag fick ta del av den här hemligheten och vara med i gänget som kände till att Gud fanns.

Efter den där dagen i parken gick allt väldigt fort. Redan samma kväll föll Anna på knä och bad i sitt studentrum. Inom två veckor hade hon konverterat till islam och gift sig med mannen hon träffat i parken.

– Jag kastade mig in i det här med hull och hår. Jag skrämde bort många av mina kompisar, eftersom jag gick in i det så oerhört hårt och plötsligt. Det var som att jag var hög på allt det nya, och jag hade inte alls fötterna på jorden.

"Jag har missat väldigt mycket. Det är många människor jag inte har fått träffa, aktiviteter jag och mina barn inte har fått göra", säger Anna Sundberg.

Foto: Cornelia Nordström

"Det var som att mattan hade ryckts bort"

Annas föräldrar blev upprörda när de förstod att deras dotter plötsligt hade blivit en radikal muslim. Men det var inte mycket de kunde göra, och med tiden vande de sig vid att det var så här hon ville leva.

Den första tiden var om­välvande för Anna.

– Jag svajade under den här perioden. Det var som att mattan hade ryckts bort under mina fötter. Allt hade ramlat omkull och jag var tvungen att bygga upp det igen. Ett helt nytt sätt att se och tolka världen.

När hon fick kontakt med andra kvinnor i rörelsen kände hon sig mindre ensam och landade i sin nya tillvaro. Men äktenskapet blev inte vad hon hade hoppats på. De fick två barn, men till slut kunde Anna inte kämpa längre utan tog mod till sig och begärde skilsmässa. Då hade hon sedan länge distanserat sig känslomässigt från sin man.

Genom väninnor i de militanta islamiska kretsarna fick Anna kontakt med en man som hade hört att hon skilt sig och visade intresse. Said, som han kallas i boken, blev Annas andre make. Han var en vacker man, fylld av ett stort allvar som Anna tyckte mycket om. Men han kunde också vara rolig och skojade ofta med barnen.

– Han var en artig, vänlig och belevad man, som alltid var respektfull mot mig. Han var en mild person och lätt att ha att göra med. Men hans ideologi fungerar inte med hur jag ser på saker i dag.

"I mina ögon var Said en frihetskämpe"

Under sitt tio år långa äktenskap fick de två barn och levde på olika adresser i Berlin, i Georgien och slutligen i Damaskus i Syrien.

– I mina ögon var Said en frihetskämpe och hjälte. Jag visste att han trodde på våld som medel, och att han levererade vapen till attentatsmän. Men jag fick inte veta några detaljer om deras planer. Jag valde att inte se och förträngde vad väpnad kamp innebär i praktiken.

Familjen levde ett enkelt liv i Georgien. Deras cementhus utan rinnande vatten och el låg nära ett träningsläger för mujahedin, de heliga krigarna. Annas man var en av dem. Ibland pratade Said beundrande om sin läromästare. Det var en man han hade mött i Afghanistan som var en kraftfull ledare för mujahedin. Han hette Usama bin Ladin.

Familjen flyttade till Damaskus i Syrien 2003, men redan efter sex veckor i landet arresterades Said av diktatorn Bashar al-Assads säkerhetstjänst. Anna och barnen hölls i hus­arrest, men lyckades slå larm till Sverige och efter många dramatiska turer, bland annat en tid i ett kvinnofängelse, fick de tack vare påtryckningar från svenska UD återvända till Sverige.

När Anna kom tillbaka till Sverige började en avprogrammering, men den satte i gång på allvar först när hon började studera till lärare 2007.

– Då stötte jag på litteratur som påminde mig om humanism, medmänsklighet och demokratiska tankar. Sen hittade jag även böcker om feminism som talade till mig oerhört starkt och verkligen ruskade om mig.

I samtal med Söndags reporter Frida Anter.

Foto: Cornelia Nordström

"Jag vill också att mina barn ska förstå varför"

Det krävdes mycket mod för Anna att skriva boken, eftersom det är en känslig historia som kan väcka starka reaktioner. Men tillsammans med sina barn kom hon fram till att det var rätt beslut att berätta.

– Jag behövde förstå mig själv. Jag vill inte ha en mörk och hemlig fläck i min historia. Jag vill också att mina barn ska förstå varför vi har varit med om det vi har varit med om och varför vi är där vi är i dag. Jag vill visa dem att man kan förändra sitt liv, och att de ska vara stolta över mig för att jag gjorde det.