Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE
Hälsoliv>Hälsa

Publicerad 8 jun 2019 08:00

Andrea, 32: ”Jag var min egen värsta fiende”

Att stamma kan begränsa livet. Det är Andrea Daleflod väl medveten om, men hon låter inte stamningen hindra henne.

Att stamma kan begränsa livet. Det är Andrea Daleflod väl medveten om, men hon låter inte stamningen hindra henne.

Foto: Cornelia Nordström

Andrea Daleflod har stammat sedan hon var barn och blev med tiden en tyst och tillbakadragen tjej – trots att hon egentligen är spontan och utåtriktad. 

I dag har hon tröttnat på att försöka dölja sin stamning

I dagarna har 32-åriga Andrea Daleflod börjat på ett nytt jobb som registrator på kommunledningskontoret i Uppsala. Det innebär många samtalskontakter med såväl kolleger som allmänhet och press och för henne utgör arbetsuppgifterna en större utmaning än för de flesta eftersom hon stammar.

Det började i sexårsåldern. Då pratade och läste hon gärna högt utan att bry sig om att hon fastnade på ord. I den åldern är det ganska vanligt att barn stammar, så ingen gjorde någon affär av det. Men stamningen gick inte över utan förvärrades.

– I mellanstadiet ökade stamningen, samtidigt som jag blev mer självmedveten och nervös och då blev det ännu värre. Jag blev retad ibland, men har alltid haft kompisar som försvarat mig, säger Andrea och berättar att hon ibland kunde få blockeringar på varje stavelse, vilket gjorde att det kunde ta en minut att få ur sig en enda mening.

LÄS OCKSÅ: Elisabeth, 59: ”Jag kan hälsa tre gånger på samma person” 

Kände sig annorlunda på grund av stamningen

Lärarna tog hänsyn till Andreas talsvårigheter och hon slapp oftast stå inför klassen och hålla föredrag till exempel – något som annars kan upplevas som traumatiskt för en person med stamning.

Andrea nickar. 

Att tala inför en grupp eller med främlingar hör till det som är svårast, menar hon. Vem som helst kan bli nervös inför en dylik situation, men för den som stammar kan det låsa sig totalt.

Under tonåren kände hon sig annorlunda och utvecklade en rädsla för vad andra skulle tycka. Lyckligtvis kom hon tidigt i kontakt med Stamningsförbundet och redan som 13-åring åkte hon på Härnösandslägret, ett läger för unga som stammar.

– Det var fantastiskt och när jag var bland andra med samma svårigheter så stammade jag faktiskt mycket mindre, eftersom jag kunde slappna av och vara mig själv.

Jag kände skam, både över min stamning och över att jag gjorde andra obekväma

Men i vardagen hemma hopade sig problemen.

– Jag var på helspänn och gick med en ständig ångest inför att tvingas prata, jag var min egen värsta fiende. Jag tänkte att om jag bara är tyst och avstår från att uttrycka åsikter och tankar så kommer ingen att ha anledning att tycka illa om mig, säger Andrea.

Hon utarbetade olika ”tricks” för att försöka undgå att stamma. Först och främst genom att helt undvika tal. Men när hon ändå måste tala gjorde hon ljud eller en viss handrörelse för att kunna starta talet. Vissa ord måste undvikas eller ersättas. Det blev förstås oerhört utmattande, både fysiskt och psykiskt, att hela tiden försöka parera och förekomma stamningen på olika sätt.

”Jag tycker fortfarande att möten med främlingar är jobbiga eftersom jag oroar mig för hur de ska reagera”, berättar Andrea.

Foto: Cornelia Nordström

– Jag kände skam, både över min stamning och över att jag gjorde andra obekväma. Så jag slöt mig inom mitt skal och blev en blyg och tyst person, fast jag egentligen är spontan och rolig! Jag tycker fortfarande att möten med främlingar är jobbiga eftersom jag oroar mig för hur de ska reagera.

– Telefonsamtal var tidigare svåra. Då kunde det hända det att det blev helt tyst i luren, jag fick inte fram ett enda ord. Men numera brukar det gå bra.

LÄS OCKSÅ: Carola, 48, lever med extrema katastroftankar 

Stamning har neurologiska orsaker

Hon beskriver hur exempelvis bokstaven H är extra svår för henne, då fastnar hon. Att bokstavera sitt namn är värre än att säga hela namnet. Och i mötet med främlingar hände det tidigare att hon ”frös till” och spände sig så till den grad att hon inte lyckades säga något alls.

Numera har hon lärt sig en teknik med djupandning – hon drar ett djupt andetag och talar på utandningen – vilket ger henne ökad kontroll över talet. Hon har också lärt sig att tala med djupare röst och långsamt; hon väntar in sig själv.

Trots att hon i dag har hittat strategier för att tala mer flytande, beskriver hon hur okända kan reagera med konstiga blickar eller en lilla-gumman-försök-att-slappna- av-attityd när hon ibland fastnar på ord – en vanlig reaktion är att anta att hon är nervös.

Men det handlar inte om nervositet, utan om neurologiska orsaker. Problemet är snarare fysiskt än psykiskt, även om konsekvensen av stamningen ibland också blir psykologisk. Stamningen ökar eftersom man oroar sig för att börja stamma och för hur andra ska reagera på det.

Vill inte att folk fyller i ord

Det är ju det som är så förrädiskt; talsvårigheterna syns inte utanpå, men så fort personen börjar prata så inträffar något i kontakten med omgivningen. Många blir tydligt obekväma, börjar skruva på sig och tittar bort.

– Det händer att folk ber mig att inte stressa upp mig, att ta det lugnt. Ännu vanligare är att folk gissar och fyller i åt mig, vilket kan vara frustrerande. Jag kanske inte alls ville säga det de tror och det är också att dumförklara mig. Jag vet vad jag vill säga och kan säga det själv!

”När jag umgås med min fästman eller min familj stammar jag knappt, de är ju personer jag känner mig helt bekväm med. När jag sjunger stammar jag inte heller, men bara om det är med musik till.”

Foto: Cornelia Nordström

Andrea brukar tycka det är okej att den hon samtalar med fyller i något enstaka ord. Men handlar det om hela resonemang och meningar så brukar hon tydligt visa att det inte uppskattas.

Fram tills nyligen arbetade hon som arkivarie; ett yrkesval som kan tyckas passande, då man sällan har externa kon- takter och mest arbetar i det tysta. Även om hon har trivts bra så går det inte att komma ifrån att stamningen begränsar vardagen och har gjort att hon valt bort situationer som känns svåra. Livet går lite på sparlåga, trots att man kanske har en stark låga inombords som vill mycket.

– Jag är väldigt intresserad av media och kommunikation. Men stamningen har gjort att jag har valt bort det som yrke. Jag har inte vågat satsa på det, säger Andrea sakta, men tillägger att hon sedan några år tillbaka har börjat tänka annorlunda kring sina möjligheter, stamningen till trots. Om hon bara ska välja jobb där hon slipper prata är risken stor att hon blir understimulerad och går emot den person hon egentligen är. Hon vill inte att stamningen ska definiera henne, vilket den ofta har gjort i alltför hög grad.

När hon var 14 gick hon sin första kurs med Talakademien, en ideell självhjälpsgrupp med fokus på muntlig framställning i stället för fokus på att sluta stamma. Då hade hon redan gått hos en logoped och taltränat, men inte lyckats hitta nyckeln till talet.

Jag kom också till insikt om att jag måste sluta gömma mig

– På kurserna med Talakademin kunde jag tillämpa taltekniker som gjorde stamningen mer lätthanterlig. Dock dröjde det ända tills jag var 27 innan den psykologiska spärren lossnade så pass mycket att jag kände mig bekväm med talteknikerna även i vardagen. Jag kom också till insikt om att jag måste sluta gömma mig och i stället börja utmana mig själv. Våga prova att utsätta mig för svåra situationer. Det är därför jag sökte jobbet som registrator. Genom att jag tvingas prata med okända kommer det bli lättare och lättare att hantera mina talsvårigheter, säger Andrea och tillägger att det finns situationer då stamningen knappt märks.

– När jag umgås med min fästman eller min familj stammar jag knappt, de är ju personer jag känner mig helt bekväm med. När jag sjunger stammar jag inte heller, men bara om det är med musik till. Om jag bara nynnar så kan jag ändå börja stamma. Det handlar om att olika delar av hjärnan är aktiva, konstaterar Andrea med ett leende.