Gunnel, 48: "Det var en befrielse att bli av med tussarna"

Gunnel Lindström var 17 år gammal och nyvaken. Hon gick in i badrummet, ställde sig framför den dubbla badrumsspegeln och sträckte på sig, samtidigt som hon drog händerna genom det långa håret.

 När hon tog ner armarna igen hade långa hårtestar stannat kvar i händerna. Panikslagen sprang Gunnel in till sitt sovrum och upptäckte att kudden också var full av hår som hade lossnat under natten.

 Hennes mamma tog med henne till en läkare, men då - för 30 år sedan - fanns ingen diagnos att få.

Håret växte tillbaka där testarna lossnat, och Gunnel tänkte snart inte mer på håravfallet.

 Tills det hände igen tio år senare.

 - Jag hade nyss slutat amma. Och en dag rasade det bort hår på höger sida, ganska rejält. Det var på ena sidan bakom örat och ner mot nacken. Först trodde jag det hade med hormonerna att göra. Sedan kom minnet av att det ju hade hänt förut. Nu tog det längre tid, två-tre månader, innan håret började växa ut igen.

 Gunnel Lindström åkte till en gård där man ägnar sig åt alternativmedicin och gjorde tester. Hon led av zink- och magnesiumbrist, sa man där.

Sedan gick tiden igen. Men första advent 2007 när Gunnel kom hem efter att ha jobbat under Norrbottensteaterns traditionella öppna adventsfirande i Luleå så satte hon sig i soffan. När hon drog med handen genom håret kände hon bara stubb på ställen där hennes utväxta hår borde finnas.

 - Det slutade aldrig rasa. Det kom mer och mer och mer.

 Hudläkaren i Luleå som Gunnel sökte upp kunde inte ge henne den hjälp och det stöd hon behövde. Håret fortsatte rasa, och snart hade hon kala fläckar på huvudet som blev allt svårare att dölja.

 Gunnel jobbar som turnéläggare vid Norrbottensteatern, och kollegan och maskören Gemila Roberts hjälpte henne med en särskild vattenfärg som täckte de värsta fläckarna där det inte längre gick att täcka med det lilla hår som fanns kvar.

 - Hon har varit helt underbar under den här tiden.

 Men Luleå är en blåsig stad, och Gunnel kände sig alltid orolig för om färgen hade runnit, och att de befintliga hårtestarna skulle blåsa upp och de kala fläckarna skulle synas

 - Jag mådde inte speciellt bra. Det blev krångligt att hålla på med. I stort sett det enda jag tänkte på när jag stod och pratade med någon var ifall de såg fläckarna. Mina händer flög hela tiden upp mot huvudet.

Efter en skidresa över Valborg 2008 fick Gunnel nog.

 Då hämtade hon kökssaxen, ställde sig över toastolen och klippte själv av sig det hår som var kvar på huvudet. Sedan ringde hon en kompis som kom med rakapparat och slutförde processen.

 - Det var en befrielse att bli av med tussarna. Framför allt kände jag att nu var det inte mitt problem längre när jag mötte människor jag stannade och pratade med. Nu var det inte upp till mig att dölja fläckarna, utan det var de som fick förhålla sig till att jag inte hade något hår.

 - Däremot kändes det som jag visade upp något väldigt privat i början, ungefär som att sola topless. Men den känslan har försvunnit med tiden.

 9 juni 2008 hade Gunnel fått tid hos en hudläkare på Sophiahemmet i Stockholm, och äntligen föll bitarna på plats.

 - Jag fick väldigt bra information. Läkaren kunde också berätta att jag hade en speciell typ av hårstrån som är vanlig hos dem med sjukdomen; tjocka längst ut och tunna vid roten.

Läkaren sa också att det är vanligt med böjveckseksem hos de som har alopecia, vilket Gunnel hade som barn.

 Alopecia är en ärftlig sjukdom, men den går sällan i rakt nedstigande led. Gunnels farbröder är flintskalliga, och i dag vet hon att även hennes fastrar varit mycket tunnhåriga.

 Det fanns en behandling att testa, så kallad DCP, där man penslar på en acetonliknande lösning på de kala fläckarna som skapar en allergisk reaktion som retar liv i hårsäckarna.

 Gunnel penslade i något år, två gånger i veckan. Hårbotten var ständigt röd och kliade. Och håret började faktiskt växa igen förra hösten. Men proceduren var smärtsam och gav inget bra resultat.

 - Då bestämde jag mig för att nu får det vara. Jag gillade läget.

 Håret rasade snabbt av igen och snart även allt kroppshår.

 - Att ögonfransarna försvann var väldigt jobbigt. De finns ju faktiskt där av en anledning, att skydda ögat. De fungerar ju även som markiser som silar ljuset åt oss. Det tänker man inte på förrän man inte har några.

Nu använder Gunnel oftast glasögon när hon är utomhus, särskilt i blåst och sol.

 Att förlora ögonbrynen kändes också jobbigt till en början, men Gunnel valde att snabbt göra en kosmetisk tatuering som gör att det ser ut som att hon har ögonbryn.

 - Förstår du vad skönt - jag vaknar alltid sminkad! säger hon och skrattar.

 I dag saknar inte Gunnel håret av utseendemässiga skäl.

 - Jag var inställd på att ha peruk först, men det slog jag bort ganska snabbt. Det funkade så bra att vara utan hår.

 Däremot blir det kallt på vintern, och på sommaren är det lätt att huden på skallen bränns av solen.

 Gunnel känner sig väldigt trygg i den hon är och har accepterat sin sjukdom.

 - Jag hade ju man, barn, jobb och arbetskamrater och en viss livserfarenhet när jag drabbades som värst. Det hjälpte mig nog en hel del.

 Men många som drabbas av alopecia är unga, under 20 år, och då tror hon att resan kan vara betydligt tuffare än vad den har varit för henne. Därför anser hon att information och kunskap om alopecia är viktigt att sprida. Liksom budskapet att det går att leva ett härligt liv, även utan hår.

 - Jag känner mig inte sjuk. Jag mår jättebra och trivs som jag är!