Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 10 nov 2009 17:23

Uppdaterad 11 nov 2009 13:52

Gull–Britt satte fast sin solochvårare

FÖRLOVNINGEN. Gull-Britt köpte ringarna och lät gravera in namnen. Kristian ville begravas med båda ringarna i kistan.

FÖRLOVNINGEN. Gull-Britt köpte ringarna och lät gravera in namnen. Kristian ville begravas med båda ringarna i kistan.

Foto: Christian Örnberg

Gull-Britt Tilly fann kärleken och förlovade sig. Men fästmannens lögner dolde en sanning hon aldrig kunnat tänka sig - han var en klassisk solochvårare.
För Gull–Britt Tilly, 63, från Sollefteå, slutade kärleksrelationen med en ekonomisk krasch. TVINGADES FLYTTA. Kärleksrelationen med solochvåraren ledde till en rejäl ekonomisk smäll för Gull-Britt. Hon tvingads sälja sitt hem för att bli skuldfri. Foto: Christian ÖrnbergHon tvingades sälja huset för att klara skulderna.
Men det var knappast något hon kunde ana när hon fem år tidigare stod på stationen och väntade på bussen söderifrån.

HON AVSLÖJADE BLUFFEN. Privatdetektiven Anneli Mattisson i Malmö hittade Kristian i hans lägenhet. Till Gull-Britt hade han sagt att han vårdades på en privatklinik i London. Foto: Christer WahlgrenDet var en snöig och blåsig februaridag. Hon var nervös.
FAST. Solochvåraren kom inte undan. Gull-Britt gjorde något som många lurade inte gör: Hon polisanmälde mannen. På bussen satt Kristian, en bekant sedan ungdomsåren. De hade tagit upp kontakten över telefon, och efter ett tag bestämde de att han skulle komma och hälsa på. Han stannade en vecka.
För Gull–Britt vaknade hoppet om att kunna dela sitt liv med någon.
– Plötsligt fanns det något i mitt liv som jag kunde glädja mig åt.
Han tyckte om att prata, och Gull–Britt tyckte att han hade svar på allt.
De började planera för ett liv tillsammans, Gull–Britt skulle flytta ner till honom i Skåne.
Men det fanns ett mörkt moln. Kristian berättade att han var svårt sjuk, döende i cancer. Hennes värld rasade samman. Igen.

Gull–Britts man Lars hade just fyllt 63 när han drabbades av blodförgiftning. Han hade gått i pension från kommunen, Gull–Britt var pensionär, och de hade all tid i världen. Trodde de. Men han avled på operationsbordet.
– På bara två och en halv vecka var han borta.
Mitt i sorgen blev dessutom hennes pappa sjuk, och hon fick vaka vid hans dödsbädd i veckor.
– Jag brakade ihop fullständigt.
Gull–Britt lämnade inte huset, tills en dag när sonen sa till henne: ”mamma, nu går du ut”.
Hon började jobba lite ideellt, bara för att komma ut bland folk. Hon träffade Kristian och kände att hoppet kom tillbaka.
– När Kristian sen berättade om sin cancer blev jag livrädd. Skulle en tredje person försvinna ur mitt liv?
De förlovade sig. Gull–Britt köpte ringarna enligt Kristians instruktioner.
– Han ville att det skulle stå våra namn i, för när han dog ville han begravas med båda ringarna i kistan.

Kristian behövde låna pengar till behandling, som skulle ske på en privatklinik i London eftersom behandlingen inte fanns i Sverige. Pengarna skulle hon få tillbaka så fort han fått dem från försäkringskassan.
Gull–Britt ställde upp. Ibland fick hon sms från läkaren som behandlade Kristian, doktor Hans. Eller från syster Sara. Alltid skickade från Kristians mobiltelefon. Ibland var han svår att få tag på, men hade alltid en förklaring.
– Under en period påstod han att han låg i ett sterilt rum på kliniken i London, och att det var därför som syster Sara skötte hans mobilsamtal.
”I dag har han sovdag men allt är bra, hälsningar Sara.” ”Nu är Kristian vaken allt har gått bra ha en skön helg Sara.” ”Vi tänkte ge K extra med smärtlindring vid 8 i kväll så du kan ringa och prata med honom vid 9. Sedan ska cellgifterna ökas.”
Att syster Sara och doktor Hans fanns på plats både i London och Sverige berodde på ett kliniksamarbete.
När Gull–Britts pengar tog slut lånade hon mer på banken. Vid två tillfällen lånade hon 70 000 till mediciner och operationer i London. Hon ordnade med en hyreslägenhet i Skåne, och skrev på lånet till en ny bil.
På nätterna låg hon vaken i rädsla för att Kristian skulle dö. Ibland ringde han och rosslade i luren.
– Han kunde säga ”nu dör jag”, och sen bara försvinna.

Mitt i infernot av känslor anade Gull–Britt ändå att något var fel.
Det var hon inte ensam om.
I hemlighet hade Gull–Britts döttrar tagit kontakt med privatdetektiven Anneli Mattisson i Malmö.
– De var skeptiska. Något var konstigt med mammans man, men de kunde inte sätta fingret på det. Efter en kort tids bekantskap hade han blivit sjuk i cancer, och han kunde inte få tillräcklig vård i Sverige. Döttrarna misstänkte att mamman hade stöttat honom ekonomiskt, men de ville inte konfrontera mamman.
Döttrarna hade mejlat över en bild, och med utskriften i handen satte sig Anneli Mattisson i bilen.
– Han skulle vara i London, han var väldigt dålig. Så jag sa att jag kan åka till bostaden och kolla.
I lägenheten var radion på. Någon stod och diskade. Hon ringde på dörren.
– Jag låtsades att jag letade efter någon annan, vi stod och pratade i flera minuter.
Hon kunde memorera hans utseende. En ganska kortvuxen person med lite satt kropp och ett speciellt utseende. Väldigt solbränd, som om han precis varit på semester.
– Han såg inte sjuk ut.
När Anneli rapporterade till döttrarna hade hon ytterligare en nyhet att meddela efter en snabb koll i folkbokföringen.
– Förresten, vet ni om att han precis gift sig med en 18-årig kvinna?

En efter en sprack resten av Kristians lögner som ballonger. Det fanns naturligtvis ingen klinik i London. Eftervårdskliniken i Malmö där han påstod att han vårdades existerade inte. Den enda Sara som fanns i hans närhet var kvinnan han gift sig med.
När allt var över hade Gull–Britt blivit av med svindlande 374 550 kronor.
– Tyvärr behöver man inte ha mycket pengar för att bli lurad på pengar. Det räcker att vara kreditvärdig, säger Anneli Mattisson.

Gull–Britts liv föll samman på nytt. Med brev, telefonsamtal och konfrontationer försökte hon bringa ordning i kaoset. Hon reste till Skåne med sin syster och svåger för att försökta få tillbaka en del av pengarna och bilen hon hade köpt. Hon tvingades att sälja sitt och makens hus för att bli skuldfri.

När allt var som värst fick hon ett paket från Kristian. Paketet var fullt av förpackningar med lugnande tabletter och antidepressiv medicin.
– Han sa att jag skulle ta det så skulle jag nog må bättre, säger Gull–Britt.
I stället gick Gull–Britt till polisen.
Kriminalinspektör Petter Källman på Ekoroteln i Sundsvall fick ärendet på sitt bord. Det visade sig snart att en gammal anmälan från en annan kvinna blev aktuell igen.
Både Petter Källman och Gull–Britt misstänker att det finns fler kvinnor som blivit lurade av Kristian.
– Det är vanligt att folk säger ”hur kan man vara så godtrogen?” Men det är ju ingen som får alla fakta på en gång, det är inte så det händer. Det kommer lite i taget, och har man accepterat ett steg så blir det lättare med nästa. Är man dessutom förälskad så är det ännu svårare, säger Petter Källman, som har lång erfarenhet av bedrägerier.
Anneli Mattisson känner till flera liknande fall.
– Detta med någon som blir sjuk efter en kort tids bekantskap, det har jag sett förut. Det ringde en varningsklocka direkt.
Hon berättar om en man som enligt uppgift skulle genomföra en dyrbar transplantation i Schweiz som hennes klient hade betalat. Samma dag som han skulle flyga till kliniken följde Anneli honom till en port där det stod: ”Arbetsförmedlingens datakurs”.
– Hon vågade inte anmäla på grund av sin ställning på arbetsplatsen.
Det är inte ovanligt att skammen hindrar dem som drabbas från att anmäla.
– Det är det bedragarna utnyttjar. Det är klassiskt, och det är desto viktigare att våga, säger Anneli Mattisson.


Gull–Britt har aldrig ångrat beslutet att gå till polisen, trots att det innebar helt nya problem. Flera av vännerna svek.
– Istället för att stötta mig sa de ”hur ska du våga gå ut efter det här”?
Nu hoppas hon att kunna få kontakt med fler kvinnor som råkat ut för samma sak.
I september i år dömdes Kristian till fängelse i ett år och sex månader för grovt bedrägeri. Han dömdes även för att ha lurat en annan kvinna på drygt 30 000 kronor.
Han hävdar fortfarande att han är sjuk i cancer, men har erkänt att det gått till ungefär som Gull–Britt har berättat. Han har överklagat till hovrätten, men bara den delen som gäller själva straffet.
– Han är sjuklig, och han har cancer i munnen. Jag är inte säker på att han skulle klara av att vara frihetsberövad. Jag tycker att straffet var hårt, säger advokat Alf Bolin, Kristians offentlige försvarare.

Gull–Britt har en gång för alla fått upprättelse som brottsoffer – även om hon aldrig kommer att få tillbaka alla pengar.
– Det är så skönt att min familj har stått bakom mig och att jag har fått upprättelse. Det är inte rätt att man ska få begå den här typen av brott utan att bli straffad.

Fotnot. Kristian heter egentligen något annat.