Förlamad från midjan och ner efter ridolycka

Josefine Axefall hade precis påbörjat en utbildning i dokumentärfilm, något hon länge drömt om. I samma veva hade hon och hennes dåvarande sambo fått tillträde till en ny lägenhet och renoveringen upptog all deras lediga tid.

Josefine, som alltid haft ridning som intresse, bestämde sig tidigt en söndags- morgon för att åka till stallet.

- Jag sa till min sambo att om jag inte är hemma före lunch får du leta ­efter mig. I efterhand känns det märkligt, jag hade aldrig sagt så tidigare.

Hon gav sig iväg och började göra i ordning sin häst Kingen för en ridtur. Det var första ritten på någon vecka så Josefine bestämde sig för en försiktig skritt. När de kom in på stigen i skogen låg ett träd i vägen som de blev tvungna att hoppa över, för att komma vidare.

- Jag gillar egentligen inte att hoppa, men min häst älskade det. Han hade kronisk hornhinneinflammation vilket gjorde att han såg dåligt och därför ofta blev rädd.

Josefine lät Kingen hoppa några gånger fram och tillbaka över trädet.

Hon tittade på klockan, det började bli dags att rida hem och de hoppade en sista gång. När hästen landade blev han rädd för något och Josefine hann tänka att han inte fick börja springa eftersom marken var täckt med stenar och rötter. Hon försökte hålla in hästen som började sparka bakut.

Plötsligt hörde Josefine ett knak, men förstod inte då vad som hänt. Medan hästen stegrade sig och kastade sig i sidled gled hon sakta av hans rygg och hängde kvar tills skon lossnade.

- Jag minns allt detta, hur jag landade på marken och att jag såg hästen springa iväg.

I nästa ögonblick tuppade Josefine av och blev liggande orörlig, med bruten rygg.

När hon vaknade till var hästen försvunnen.

- Jag måste hem, tänkte jag, men kunde inte resa mig. När jag rörde med händerna vid mina ben kunde jag inte känna dem.

Hon letade efter sin mobil, men den hade ramlat ur fickan och låg flera ­meter bort. Hon försökte släpa sig dit och när det inte fungerade kom paniken.

- Jag gallskrek rakt ut och till slut fick jag ingen luft.

Hemma vid stallet hade Kingen ställt sig i hagen. När en av stalltjejerna upptäckte honom med sadel på ryggen och trasigt träns förstod hon att något hade hänt. Ett par personer hade sett åt vilket håll Josefine ridit och när man hittade henne på marken larmades räddningstjänsten.

Ambulansen tog henne först till lasarettet i Örebro, men man insåg snabbt att hon behövde flyttas till Akademiska i Uppsala. Josefine hade kraftiga smärtor och tillfrågades om hon ville transporteras med helikopter eller ambulans.

- Eftersom jag är flygrädd valde jag ambulans. Jag hade fruktansvärt ont och gallskrek vid varje gupp i vägen. De blev tvungna att stanna och ge mig morfinsprutor vid flera tillfällen.

Josefine hamnade på neurologintensiven där hon efter operationen fick besked om skadornas omfattning: i ryggen var två kotor krossade, två var spräckta och hon hade brutit nästan alla revben i ryggen. I bröstkorgen fanns en blödning på vänster sida.

Vid de krossade kotorna var ryggmärgen skadad, vilket orsakade förlamningen från midjan och ner.

- De sa till mig att jag aldrig skulle kunna gå igen.

En period med intensiv träning påbörjades. På avdelningen utövades sjukgymnastik med tippbräda, man gjorde olika belastningsövningar och Josefine körde styrketräning för överkropp och armar bland annat.

Hennes pappa besökte henne och frågade om hon kunde vicka på tårna. "Ja" svarade Josefine, men ingenting syntes. Men hon följde sin övertygelse och vickade på tårna, kväll efter kväll. Någon månad efter olyckan rörde sig ena stortån.

- Jag vågade knappt tro det och ringde på en sköterska. Det blev sensation! Alla i personalen kom och tittade, det kändes fantastiskt.

Josefine fick gehör i sin iver att börja träna benen - hon fick tänka att hon gjorde en viss rörelse och sedan utförde sjukgymnasten den åt henne.

- Två månader efter olyckan stod jag upp för första gången, personalen höll i mig och jag höll i mig med stöd.

Josefine skickades till sitt hemsjukhus, där hon ägnade all tid åt träning. Dagen innan utskrivningen kunde hon gå tio steg med hjälp av rullator.

Det hade då gått tre månader sedan hon ramlat av sin häst.

I december 2004 opererades Josefine för skolios och samma år träffade hon sin nuvarande man. Paret fick kontakt över nätet och i början avslöjade hon ingenting om att hon var rullstols-buren.

- Han fick veta lite i taget och när jag sedan berättade svarade han 'Jaha, är det så illa med ryggen'. 'Om du känner mig rätt förstår du att jag inte ser det så' svarade jag. Några dagar senare träffades vi för första gången.

Efter operationen blev Josefines vardag enklare och hon och Mattias levde ett i stort sett vanligt liv.

Längtan efter att skaffa barn växte med åren, men en graviditet skulle kräva att hon slutade ta sina mediciner. Därför satte man in en så kallad baklofenpump under huden på magen. Med hjälp av den kunde medicinen pumpas direkt in i ryggmärgen och inte påverka henne i övrigt.

Josefine blev gravid och förväntningarna på familjelivet var stora. Graviditeten var som vilken som helst, förutom att hon hade svårt att ligga ner de sista sex månaderna. Förlossningen skulle inte heller se annorlunda ut, men hon skulle inte kunna få epiduralbedövning, på grund av stagen i ryggen.

- Jag hade under hela graviditeten fått höra att jag skulle vara beredd på en för tidig födsel, i stället gick jag två veckor över tiden och blev till slut igångsatt. Jag hade värkar i ett och ett halvt dygn så kroppen var helt slut och det blev akut kejsarsnitt. Herman kom till världen, fullt frisk och sötast på BB enligt både oss och barnmorskan!

Det gick en tid och när Josefine började få en del märkliga symptom, med domningar och smärtor på olika ställen misstänkte man att ryggmärgen vuxit fast inne i ryggraden, vilket hindrar nervsignaler att gå fram som de ska.

Eftersom hon opererats för skolios kunde man inte göra magnetröntgen (då hon stagats med metallskruvar) så man blev tvungen att ta ut dem först.

- Jag skickades hem men hade väldigt ont hela tiden. Man ökade morfindosen och inga undersökningar behövdes enligt läkarna. Jag försökte sluta med morfinet och kom ner till halva dosen, mer klarade jag inte på grund av smärtan.

En natt fyra månader senare vaknade hon med benen uppe vid hakan. Röntgenbilderna visade att en kota i ryggen var totalförstörd. Josefine hade blivit förlamad igen.

- Jag blev helt knäckt, jag hade ju kommit så långt. Det var fruktansvärt, jag hade ju dessutom en son där hemma som undrade var mamma höll hus.

Josefine blev kvar på sjukhuset i fem veckor, med samma målbild och inställning som tidigare. Hon använde samma träningsmetoder denna gång, och sakta men säkert kom resultaten.

Tänkte du aldrig "varför hände det just mig"?

- Nej, egentligen inte. Jag hade skadat mig mycket tidigare genom mina intressen och har hållit på med vattenskidor, fotboll, utförsåkning, kört moppe och ramlat nerför trappor. Det kanske var konstigare att jag inte råkat ut för någonting tidigare.

I dag är Josefine tillbaka, som hon själv uttrycker det. Hon driver eget företag som föreläsare och Herman har nu hunnit bli tre och ett halvt år.

- Mina dagar går åt mycket till träning, huvudarbetet består av att ta mig genom livet.

Josefine säger att det bästa som hänt henne är att hon blivit mamma, men att det också kan vara slitigt.

- Jag kan inte längre styra mina dagar hur jag vill. Min man jobbar och jag skjutsar Herman till dagis varje dag. Jag har en bil som är specialanpassad efter mina behov.

Josefine möter enbart positiva reaktioner när hon är ute och föreläser, och säger att människor blir inspirerade av att höra hennes berättelse.

- Jag pratar mycket om målmedvetenhet och hur viktigt det är att man tror på sig själv, utifrån min egen resa. För mig handlar det om vilja att leva sitt liv och att göra det utifrån sina egna förutsättningar.