ANNONS
X
EXPRESSEN.SE
Publicerad 18 okt 2013 10.45

Facebook - många vill ljuga med sin status

Malin Engelbrektsson, 18, kände sig utanför. Då blev Facebook ett sätt för henne att peppa sig själv.

Malin Engelbrektsson, 18, kände sig utanför. Då blev Facebook ett sätt för henne att peppa sig själv.

1/3

Foto: Dragan Mitrovic

Karin Isberg, 36: &quot;Likes är som snabba kickar&quot;<br>Karin skrev en fejkstatus och fick massor av likes.

Karin Isberg, 36: "Likes är som snabba kickar"
Karin skrev en fejkstatus och fick massor av likes.

2/3

Foto: Jens L'Estrade

Eva Hyllstam, 49: &quot;Det är som feelgoodfilm&quot;<br>Eva  jobbade för mycket. Men utåt visade hon en annan sida.<br>

Eva Hyllstam, 49: "Det är som feelgoodfilm"
Eva  jobbade för mycket. Men utåt visade hon en annan sida.

3/3

Foto: Kristin Lidell

Å, vad vi är lyckliga på Facebook. Vi tränar och reser, bakar bullar med barnen, minglar på partyn och äter middag med vännerna. Men den grå vardagen då?
Vi har träffat tre kvinnor som berättar om sin egentliga status - bakom Facebook-uppdateringen.

Malin, 18, kände sig utanför. Då blev Facebook ett sätt för henne att peppa sig själv.

- Min status stärkte mig, säger hon.

I statusuppdateringen från 21 februari 2012 berättar Malin Engelbrektsson om hur roligt hon haft när hon kastat pil.

Men sanningen var en annan.

- Den statusen speglade verkligen inte hur jag mådde eller vad som egentligen hänt den dagen. Jag hade känt mig ensam i skolan. Ingen hade pratat med mig. Det var dagen efter min 18-årsdag, då mina klasskamrater gratulerade mig i skolan, men på kvällen såg jag på Facebook att de var på krogen och hade kul. Jag blev arg, ledsen, besviken - varför hade de inte frågat mig om jag ville följa? Varje gång någon fyller 18 i klassen brukar ett gäng gå ut och fira. Men klassen jag går i är grupperad och jag känner starkt att jag inte passar in i någon grupp.

Hur kändes det att lägga ut statusen?

- Jag ville på något sätt få bekräftelse på att jag också gjorde roliga saker, och att jag inte brydde mig om vad de andra gjorde. Jag var med min syster och testade bågskytte och la ut bilden på kvällen efteråt. Jag ville visa att jag gick min egen väg - och någonstans djupt inom mig kände jag mig stark, med en visshet om att jag kommer att lyckas, både nu i gymnasiet och senare, säger Malin Engelbrektsson.

- Jag var sårad av mina klasskompisar, men samtidigt beslutsam: Jag ska inte ändra mig som person för att de ska gilla mig. Jag är den jag är.

Kan det vara bra att försköna sin vardag på Facebook för att peppa sig själv?

- Ibland. Men risken finns att man lurar sig själv, och omgivningen.

- Det ligger mycket känslor bakom statusuppdateringar. Vi skriver om vad vi gör och hur vi mår precis som i en dagbok - men berättar för i princip hela världen. Det är bra om vi kan få hjälp när vi uttrycker att vi mår dåligt. Samtidigt kan en konsekvens bli att din kommande arbetsgivare ser dina statusuppdateringar och väljer att inte anställa dig, säger Malin.

- Många skriver statusuppdateringar för att informera om vad som händer i livet, men jag tror också att man gör det för att söka någon form av bekräftelse. Dålig självkänsla är vanligt - och hur effektivt är det då inte att skriva en statusuppdatering på Facebook för att se hur många likes du får?

---

Karin: "Likes är som snabba kickar"

Karin, 36, skrev en fejkstatus och fick massor av likes:

- Likes är som sockerkickar, säger hon.

I det glättiga Facebookinlägget skriver Karin Isberg om lyxfixa med rawfoodkakor och sojalatte, mys med barn och väninnor.

- Den där uppdateringen var fejk. Jag skrev den en helt vanlig dag, pepprade den med klyschor och fick massor av likes. Några timmar senare skrev jag en ny uppdatering:

"Känner mig som en gammal disktrasa. Helt ur form, sur och luktar illa. Längtar efter att ungarna sticker ut och leker så jag får lite ensamtid. Vill bara dega i soffan med kaffe och chokladbollar. Kan nån ordna det åt mig please? Ps: Ta gärna hand om köket, det ser ut som en krigszon och jag orkar inte fixa det."

- Den statusen följdes av 15 kommentarer fulla av omsorg, empati och goda råd. Och 6 likes.

Vad ville du få ut av inläggen?

- Jag ville ta tempen på Facebook. Alla människor är i grunden goda och omtänksamma, men vi kan ha svårt att inse det när vi bara visar upp en ytlig, friserad fasad av oss själva, säger Karin.

- Det är först när vi vågar vara ärliga och sårbara som vår omtanke om varandra kommer fram.

Vad står lyckokulturen på Facebook för?

- Jag tror inte att vi är ute efter att bli beundrade och avundade. I stället längtar vi efter att bli sedda på riktigt, och vi hoppas att statusuppdateringar ska ge oss det.

- Men jämför 100 likes med att en person ser dig i ögonen och säger: Jag tycker väldigt mycket om dig. Eller att någon märker att du är ledsen och frågar vad som har hänt. Den känslan sitter kvar länge. Likes är som snabba kickar - de ger en bekräftelse som går över lika fort som vi fick den.

Kan man då inte gilla sina likes - och samtidigt känna sig sedd i sina nära relationer?

- Man kan gilla sina likes för vad de är: Sockerkickar. Men jag tror inte att man behöver några likes om man känner sig sedd på riktigt.

- Om Facebook blir en för stor del av livet kan man fråga sig: Vad är det jag egentligen längtar efter, och som jag hoppas att Facebook ska ge mig? Kan jag få den känslan på något annat sätt? Att vara ärlig med våra närmaste om hur vi verkligen mår kan vara ett bra första steg, menar Karin.

---

Eva: "Det är som feelgoodfilm"

Eva, 49, jobbade för mycket. Men utåt visade hon en annan sida.

- Jag var som gladast på Facebook när jag var som mest sliten.

I statusuppdateringen från augusti 2012 skriver Eva Hyllstam glatt om ett strategimöte: "Riktiga satsningar! Väldigt roligt att planera det!"

- Jag hade hellre varit hemma och vilat. Jag var inte redo att starta arbetet efter en kort semester. Jag var sliten. En insikt som ledde till att jag sen tog ledigt i ett halvår från våren 2013: en kreativ semester som gjort mig gott. Jag är egen företagare sen 26-27 år med ett otroligt givande jobb - men jag hade hamnat i en snurr där jag jobbade för mycket: långa arbetsdagar på vardagarna och jobb varje lördag och söndag.

Nämnde du någonsin hur du mådde på Facebook?

- Nej, när jag tittar tillbaka på vad jag skrev när jag var som tröttast är det ett ständigt och glatt kvittrande! Ett exempel från mars 2012:

"Relaxing in the hotel after a fine day of training in Lyon. Beautiful city. Great food. I like being in France!"

- Inlägget fick 27 likes och 15 entusiastiska kommentarer, berättar Eva Hyllstam.

Hur blev det så, tror du?

- Jag var nog inte riktigt redo att dela med mig - jag var själv mitt i processen: Vad skulle jag göra med det faktum att jag arbetade för mycket och fick för lite vila, och för lite tid till annat?

- Jag var även rädd för att missuppfattas. Hur skulle andra tolka det om jag plötsligt skrev om min trötthet och huvudvärk? Frågan är också om det finns ett intresse för ens motgångar och brister inom sociala medier? För mig är Facebook lite som att titta på en feelgoodfilm. Huvudpersonerna är aldrig snoriga, det finns inga brända falukorvar eller missade räkningar.

Kunde dina positiva statusar på Facebook få dig att må bättre?

- Inte i grunden. Min situation behövde förändras, och jag behövde erkänna det för mig själv. Det är lätt att man börjar konsumera "tomma kalorier" genom sociala medier. Man behöver ständigt mer. Inte bara kicken av att få många likes eller kommentarer - utan även kicken av att känna sig positiv och god då man trycker på gilla-knappen. Det är lättkonsumerad förströelse man kan fastna i, som tv-tittande.

- Samtidigt är det både roligt och genuint uppmuntrande med dialogen och gillandet. Det gäller att hitta balansen i det - som i allt annat, säger Eva.

---

PSYKOLOGEN: "Facebook förstärker sidor hos oss"
Maria Farm, psykolog, KBT-terapeut och författare, menar att det är ett flockbeteende att försköna sitt liv på Facebook.
- Människan är ett flockdjur som nog alltid velat känna social tillhörighet och bli beundrad. Jag tror att ett forum som Facebook förstärker de sidorna hos oss. Vi får snabba belöningar när våra inlägg och bilder gillas och vi stimuleras att söka denna snabba bekräftelse.
- Sen är det nog typiskt svenskt att vi betraktar det som skryt när folk lyfter fram guldkornen i livet. En amerikan skulle nog inte se det på det sättet.
Hur skulle det se ut om vi vore helt ärliga?
- Hade Facebook vuxit åt ett annat håll med självutlämnande statusuppdateringar om sorg och depression - då hade vi diskuterat det: Mår vi verkligen bra av att lämna ut oss så här?
- Sen är Facebook ett ganska nytt fenomen, vi vet inte än hur vi kommer att använda det på sikt. Kanske försvinner behovet av att visa upp sig, och vi börjar använda det mer riktat, för gruppdiskussioner och liknande, säger Maria Farm.
Kan det till och med vara bra för oss att lägga ut en bild på den perfekta utflyktskorgen medan själen värker?
- Om vi mår lite bättre av det - varför inte? Ett problem blir det först om vi söker för stor bekräftelse genom Facebook. Jag har patienter som fastnat både tidsmässigt och känslomässigt i forum som Facebook, som blivit snudd på beroende av att räkna hur många som gillar det man skriver - och av att jämföra sitt eget liv med andras.
- Men då har man i regel problem med sin självkänsla, oberoende av Facebook, och behöver jobba med den på ett djupare plan.
Några andra risker?
- Om man är ung kan bilder av människors till synes perfekta liv skapa stress och press: Hur kan andra ha det så bra? Är det fel på mig? Men är man 40 plus vet man nog att bakom den där utflyktskorgen med hembakade bullar döljer sig ett helt liv med både sorger, be­svikelser och glädjeämnen.