Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 27 dec 2013 10:00

Dottern dog – så tog sig Madelene tillbaka

Bilder. "Ganska snart efter att Cecilia hade gått bort satte jag upp bilder på henne. Det var ett sätt för mig att hålla henne levande", säger Madelene.

Bilder. "Ganska snart efter att Cecilia hade gått bort satte jag upp bilder på henne. Det var ett sätt för mig att hålla henne levande", säger Madelene.

1/6

Foto: Anna Rut Fridholm

Madelene Schyllerts dotter Cecilia blev 19 år gammal.

Madelene Schyllerts dotter Cecilia blev 19 år gammal.

2/6

Fick stöd. Efter Cecilias död fick Madelene kontakt med prästen Katarina Tingström. "Samtalen med Katarina hjälpte mig att fortare acceptera det som hänt", säger Madelene.

Fick stöd. Efter Cecilias död fick Madelene kontakt med prästen Katarina Tingström. "Samtalen med Katarina hjälpte mig att fortare acceptera det som hänt", säger Madelene.

3/6

Foto: Anna Rut Fridholm

Systrar. Sommaren 2010 satt Madelene, Cecilia och Johanna och väntade på att bli upphämtade för en dag i skärgården. Tjejerna började snart spexa och dansa ragga dancehall. Madelene förevigade tillfället.

Systrar. Sommaren 2010 satt Madelene, Cecilia och Johanna och väntade på att bli upphämtade för en dag i skärgården. Tjejerna började snart spexa och dansa ragga dancehall. Madelene förevigade tillfället.

4/6

Sista semestern tillsammans. Sommaren 2011 bjöd Madelenes föräldrar Madelene, hennes bror och barnbarnen på en resa till Turkiet. Veckan blev ett kärt minne för dem alla.

Sista semestern tillsammans. Sommaren 2011 bjöd Madelenes föräldrar Madelene, hennes bror och barnbarnen på en resa till Turkiet. Veckan blev ett kärt minne för dem alla.

5/6

Äventyrlig. 2010 åkte Madelene och Cecilia till Turkiet. På en båtutflykt var Cecilia den enda som sommade i land, klättrade upp på en hög klippa och hoppade i. "Cecilia var modig och orädd", säger Madelene.

Äventyrlig. 2010 åkte Madelene och Cecilia till Turkiet. På en båtutflykt var Cecilia den enda som sommade i land, klättrade upp på en hög klippa och hoppade i. "Cecilia var modig och orädd", säger Madelene.

6/6

När Madelene Schyllert förlorade sin dotter Cecilia tvingades hon hantera den svåraste sorg vi kan tänka oss. Men hon klarade att ta sig igenom den svåra tiden.

– Livet är en gåva och jag vill ta vara på det även om Cecilia försvunnit.

Det var två dagar efter nyårsafton, den 2 januari 2012. Cecilia, 19, hade sovit över hos sin pojkvän Fredrik. De hade haft en mysig sovmorgon och han hade precis gett henne frukost på sängen. Hon gick på toaletten och när hon kom tillbaka tappade hon balansen. Han hann precis fram för att fånga upp henne så hon inte skulle slå huvudet i golvet.

Hon blev medvetslös på en gång och strax efteråt fick hon hjärtstillestånd. Läkarna fick aldrig i gång hennes hjärta och hon dödförklarades några timmar senare på sjukhuset.

– Om någon hade sagt till mig innan att jag skulle förlora en dotter, så hade jag svarat ”Det överlever jag inte". Men det gjorde jag, säger Madelene Schyllert.

Vi träffas hemma hos Madelene. Hon har precis flyttat till en ny, ljus, lägenhet på nedre botten med stora fönster och direkt utgång till en liten terrass. Går man ytterligare några steg kommer man till vattnet där hennes kajak ligger och på andra sidan viken ligger hennes segelbåt. Hon har alltid tyckt om att vara ute och röra på sig. Där finner hon ro.

– I naturen får jag kontakt med mina behov och sen följer jag dem.

Fotocollage i sovrummet

Hon har precis ”downsizat” som det heter. Lägenheten är smart och effektiv och hon är nöjd med sitt val att lägga pengarna på ett boende nära skog och hav i stället för stora ytor. Hon skilde sig från flickornas pappa för nio år sedan och yngsta dottern Johanna, i dag 19, bor hos henne varannan vecka. I Madelenes sovrum pryds väggen med ett fotocollage.

– Ganska snart efter att Cecilia hade gått bort satte jag upp bilder på henne. Det var ett sätt för mig att hålla henne levande, säger Madelene och berättar att hon i och med flytten gjort sig av med Cecilias kläder.

– I början kunde jag inte tänka mig att slänga ett enda klädesplagg. Det kändes som om jag slängde bort henne om jag gjorde det. Men i somras när jag började rensa ur och packa inför flytten kändes det helt annorlunda. Jag kände tydligt att hon inte satt i kläderna längre. Hon finns i våra hjärtan och i våra minnen.

Men tillbaka till den där måndagen i januari för drygt 1,5 år sedan. Madelene, lillasyster Johanna, då 17, pappa Anders, pojkvännen Fredrik och hans pappa satt i det lilla väntrummet på sjukhuset. I en sal bredvid kämpade läkarna med att få i gång Cecilias hjärta.

– Jag var på jobbet när Anders ringde och sa att Cecilia hade fått hjärtstillestånd och var på väg till sjukhuset med ambulans. Men jag kände mig lugn, att det inte var någon fara, hon skulle fixa det här. Därför att hon var sån som person, säger Madelene och berättar om deras gemensamma äventyrsresor och strapatser som Cecilia klarade av utan gnäll.

– Men när jag kom in till Cecilia och såg henne ligga där med alla slangar och det där hemska metalliska ljudet av den mekaniska hjärtkompressorn som pumpade på henne kropp, då först gick det upp för mig att det inte skulle sluta bra.

Stängde av maskinerna

Efter två och en halv timmes återupplivningsförsök förklarade läkarna att det inte var etiskt att fortsätta längre. De samlades runt Cecilia för att vara med henne när de stängde av.

Orsaken till att hjärtat stannade var ett plötsligt galopperande förlopp av streptokocker som angrep hennes organ. Kroppen kollapsade och eftersom hennes hjärtvägg visade sig vara förtjockad vilket försvårade möjligheterna att få i gång hjärtat igen.

Sedan länge har Madelene en ritual som hon utför varje kväll innan hon lägger sig. Då skriver hon ner tre bra saker som hänt under dagen. Det gjorde hon även denna kväll när hon kom hem från sjukhuset.

– Jag funderade på dagen som gått och jag kunde se ljus den dagen också. Att Cecilia hade dött utan smärta och att hon varit omgiven av oss. Och att hon dött lycklig hemma hos Fredrik som hon älskade.

Fick kontakt med präst

Efter Cecilias död fick Madelene kontakt med prästen Katarina Tingström och de inledde en dialog som kom att hjälpa Madelene väldigt mycket trots att hon inte är troende.

– Den tröst och vägledning jag fick av Katarina var totalt avgörande för hur jag kunnat hantera situationen. Samtalen med Katarina hjälpte mig att fortare acceptera det som hade hänt. Det fanns ingen mening med det och jag hade inte kunnat förhindra det.

Så i stället för att fokusera på de meningslösa frågorna varför och hur en så ung och levnadsglad tjej bara kunde försvinna från en sekund till en annan, började Madelene titta på, och minnas, deras relation.

– Det var bara ljust. Det fanns ingenting som skavde. Vi hade upplevt så mycket tillsammans och haft så många fina samtal. Jag kände också att Cecilia hade haft ett bra liv och det var också en stor tröst för mig.

Men hur kunde hon ta sig igenom? Hon förklarar att det var först när hon insåg, och accepterade, att liv och död, tårar och skratt, går sida vid sida som hon kunde ta sig vidare i sorgearbetet. Och hon bestämde sig för att inte ducka för någonting.

– Jag bestämde mig för att möta smärtan. Jag ville inte fly från den på något sätt så jag drack inte ens ett glas vin under den tiden.

Släppte fram sorgen

När hon vågade släppa fram sorgen, och gråten, kände hon att det var svart, men inte bottenlöst som hon varit rädd för. Med den insikten vågade hon gå vidare och låta sorgen och tårarna komma och gå. Så är det fortfarande.

– Jag är inte rädd och känner inte att jag måste bromsa när det kommer. Det är som en våg som sköljer över, sen blir det lättare. Det knyter sig i magen, och så gör det ont, och sen blir jag så där behagligt avslappnad, säger hon och berättar att mycket kom ut under många, långa promenader.

På ett sätt underlättade det att Madelene hade ett barn till att leva för, men det var också svårt. Systrarna hade stått varandra mycket nära och det var tufft för Madelene att möta Johanna i hennes nattsvarta sorg och se henne tappa styrfart i livet. En tre veckors pilgrimsvandring i Spanien blev en viktig och nödvändig milstolpe för dem båda.

– De två första veckorna pratade vi mycket och skrattade åt en massa underbara minnen av Cecilia, men sista veckan gick vi tysta, sida vid sida och tårarna rann på oss båda. Det var skönt att vara i sina egna tankar. Johanna kallade det för att vi ”transade”; vi gick som i trance.

De vandrade fem timmar om dagen och gick totalt 37 mil. Eftersom det var så varmt steg de ofta upp redan klockan fem, tog på sig pannlampor och gick ut i det mörka landskapet.

– Det händer något när man vandrar. Man behöver inte anstränga sig för att hålla ordning på praktiska saker. Det är monotont och meditativt och det gör det lättare att få fatt i sina egna känslor. Det är när man gör som minst som det händer som mest, säger Madelene med ett leende.

"Kände mig levande"

Några månader senare seglade Madelene ner sin segelbåt från Söderhamn till Stockholm tillsammans med sin bror.

– Där kände jag mig i allra högsta grad levande. Då kunde jag känna mig hel och lycklig. Och tacksam mot mig själv för att jag hade köpt segelbåten.

Så känner hon fortfarande och även om tårarna rinner ibland så lever hon inte vidare enbart för Johannas skull. Hon lever vidare för att hon vill leva.

– Livet är en gåva och jag vill ta vara på det även om min dotter försvann.

 

Text: Pia Leufstedt Nyström