Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter.
Annons
EXPRESSEN.SE

Publicerad 18 sep 2012 11:02

Cathrine fick leukemi - idag är hon helt frisk

VILL GE TILLBAKA. "Forskning är viktigt, men det finns många saker som man behöver hjälp med som cancersjuk. Enkla saker som betyder mycket", säger Cathrine.

VILL GE TILLBAKA. "Forskning är viktigt, men det finns många saker som man behöver hjälp med som cancersjuk. Enkla saker som betyder mycket", säger Cathrine.

1/2

Foto: Anna Rut Fridholm

INSAMLINGEN. Cathrine under insamlingskvällen på hennes arbetsplats, restaurangen Fredsgatan 12. "Jag fick kontakt med så många som själva hade varit sjuka. Jag grät i princip hel kvällen".

INSAMLINGEN. Cathrine under insamlingskvällen på hennes arbetsplats, restaurangen Fredsgatan 12. "Jag fick kontakt med så många som själva hade varit sjuka. Jag grät i princip hel kvällen".

2/2

Foto: Anna Rut Fridholm

Cathrine Everts, 24, var på jobbet när hon plötsligt föll ner på marken och svimmade. På sjukhuset fick hon chockbeskedet: "Du har cancer i blodet och det finns en stor risk att du dör inom några dagar".

Drygt två år senare är hon friskförklarad.

Det är nästan omöjligt att tänka sig att den vackra unga kvinnan som sitter mitt emot oss var nära att dö för bara två och ett halvt år sedan. Att hon hunnit tappa allt sitt hår, som redan vuxit ut igen. Det finns inga yttre spår av sjukdomen på den 24-åring som sitter och kisar lite i sensommarsolen på ett fik i Stockholm.

- Spåren efter sjukdomen sitter mest inom mig. Jag bearbetar fortfarande sjukdomen varje dag, och jag kan fortfarande bli fruktansvärt ledsen när jag tänker på allt som hänt, samtidigt som jag är så oerhört tacksam över att jag blivit frisk. Det är fortfarande svårt att gå in på ett sjukhus utan att bryta ihop av lukterna och känslan som kommer över mig, men nu har jag slutat att gråta i alla fall, säger hon.

***

Hösten 2009 hade Cathrine Everts fullt upp. Hon var 21, och arbetade som servitris på krogen Le Rouge i Gamla Stan. Hon hade precis avslutat en utbildning till sommelier. Hon älskade sitt jobb, och när hon inte var där så umgicks hon med sina vänner eller sin pojkvän.

- Vi var ute och dansade. Jag jobbade jättemycket, och det var ett ganska stressigt men roligt liv.

Kanske blev hon lite lurad av stressen och det höga tempot när hon blev sjuk, och märkte först inte att något var fel. Samtidigt kom sjukdomen oerhört fort, och slog till med en aggressiv kraft.

- Det var under en period på en vecka när jag gick på jobbet och kände mig så otroligt trött. Jag fick blåmärken överallt, men jag var säker på att det berodde på att jag bar runt på en massa tunga vinlådor.

I slutet av veckan upptäckte hon att hon hade blåmärken på handlederna efter sina tunna silversmycken.

- Jag kände det som om min kropp höll på att gå sönder, säger hon.

När hon fick ett stort blåmärke på revbenet skickade hon ett sms till sin pappa. Bernt Everts är läkare, och van att lugna sina döttrars medicinska oro eftersom Cathrine beskriver både sig själv och systrarna som lite "hypokondriska". Den här gången lät han annorlunda. Han sa till sin dotter att genast kolla upp det stora blåmärket. Bara minuter efter att hon fått svar av sin pappa föll hon ihop på golvet.

- Jag bara såg svart och föll ihop på golvet inne på jobbet.

Hennes pojkvän körde henne till sjukhuset, och på Sankt Görans akutmottagning kvicknade hon till.

- Jag minns att vi skämtade lite, jag kände mig som vanligt och skämdes nästan lite över att jag hade svimmat och att det blev en sådan uppståndelse.

Men redan samma natt fick hon ett oroande besked. Hon pratade åter med sin pappa som hade haft kontakt med läkarna.

- Han sa " du är sjuk i blodet, det är det enda vi vet. Vi tar nästa flyg till Stockholm".

På morgonen åkte Cathrine i ambulanstransport till Karolinska. De satt genast in en så kallad venport i armvecket för att kunna ta blodprover, och det tog inte lång tid förrän läkaren kom in till Cathrine med det ofattbara beskedet - hon hade leukemi. Genast började hennes hjärna bearbeta beskedet. Leukemi, ok, det var en sjukdom, en allvarlig sjukdom. Hur lång tid skulle det ta innan hon blev frisk? Plötsligt slog det henne.

- Är det cancer?, frågade jag läkaren.

- Ja.

- Kommer jag att tappa mitt hår?

- Ja.

- Då förstod jag. Jag förstod att det här var inte något som skulle gå över på en vecka. Jag kan inte beskriva paniken jag fick, jag blev som ett barn och bara ringde till min mamma och grät.

***

Det beskedet var långt ifrån det svåraste besked hon skulle komma att få. Så snart familjen var på plats överlät Cathrine kontakten med läkarna åt sin pappa. Hon hade svårt att tänka klart, men ett besked förstod hon tydligt. Det var inte säkert att hon skulle överleva.

Behandlingen med cellgifter startade genast. Läkarna började pumpa cellgifterna rakt in i Cathrines kropp, genom porten som hon hade tagit blodproverna. Läkarna kom in med påsar med cellgifter, fler olika sorter i olikfärgade påsar.

- De sa till mig att jag måste förbereda mig på att jag kanske inte skulle klara det, att det fanns en stor risk att jag skulle dö inom de närmaste dagarna.

Timmarna som följde efter beskedet kan Cathrine bara beskriva med ett enda ord: panik.

Senare på kvällen försökte hon berätta för sin pojkvän hur hon ville ha sin begravning. Fortfarande är det svårt att prata om den kvällen utan att känslorna och tårarna tar över.

- Ingen ville ju lyssna riktigt, de hade bestämt sig för att det skulle bli bra och att jag skulle bli frisk.

Under de närmaste dagarna pendlade hon själv mellan viljan att kämpa och tankarna på hur hon ville ha det om hon inte skulle överleva. Hon kände ett starkt behov av att ringa sina vänner, av att hinna ta farväl av alla.

***

Den ovanliga formen av leukemi hade slagit till med en oerhörd aggressivitet och snabbhet. Men på samma sätt verkade hennes kropp reagera snabbt på den kraftfulla behandlingen. Hela hennes kropp slogs ut av cellgifterna. Efter bara två veckor började håret falla av i stora sjok. Smaksinnet försvann. I januari fyllde hon år, och under en permission på stan fick hon beskedet från läkarna: hennes kropp svarade på behandlingen. Det verkade gå åt rätt håll.

Då hade Cathrine redan bestämt sig för att kämpa.

- I början ville jag inte veta så mycket om min sjukdom, jag försökte bara att överleva. Jag har alltid vart en positiv person, och min familj fick mig att förstå att mycket sitter i huvudet, och att jag på något plan var tvungen att bestämma mig att jag skulle klara mig.

Hon beskriver miljön som blev hennes hem under månaderna på sjukhuset. En säng, ett litet bord, ett stort kalt badrum fullt av rostfläckar.

- Det var ingen miljö att rehabilitera i. En natt körde jag in min säng i ett förråd för att få sova ostört.

Hennes pojkvän tog tjänstledig från sitt jobb, och fanns hos henne hela tiden. Det var han som hjälpte henne att duscha.

- Det hjälpte mig att behålla delar av min integritet.

Hon beskriver det som om att hon ofta tvingades att lämna sin egen kropp under sjukhustiden. Det som hände hände inte henne. Att ständigt bli väckt för att få celllgifter, illamåendet, de ständigt pipande apparaterna.

Hennes enda slutmål var att bli frisk.

- När du kommer dit så börjar nästa kamp. Även om du inte har cancer i dig längre så stirrar du på den i spegeln.

Med en peruk och en mössa neddragen över huvudet syntes det inte så mycket.

- Jag tyckte hela håret var stelt och när jag rörde mig så följde det inte med, men det verkade inte vara så många som märkte det. Att ha en sjal på huvudet var aldrig min grej, då kände jag mig bara ännu sjukare.

För Cathrine blev arbetsträningen viktig. Hon försökte först börja jobba heltid igen, men insåg att hon inte orkade. I stället fick hon en praktikplats på Vin & Sprithistoriska muséet. Att ha en anledning att gå upp på morgonen var oerhört viktigt, säger hon.

***

Cathrine och hennes familj har nu startat en egen forskningsstiftelse. Det började egentligen med att hennes pappa ville donera pengar. Mycket pengar - en miljon kronor. Men ingen organisation var särskilt intresserad av donationen, summan var inte mycket i forskningssammanhang. Då väcktes tanken på att starta en egen forskningsstiftelse.

- Visst är det viktigt att bidra till forskning, men jag tänker mig också att det i bland kan vara ganska enkla saker som man behöver hjälp med när man är sjuk.

Hon tar ett exempel. När hon tappat sitt hår bad hon en av sköterskorna om tips på ställen där hon kunde köpa en peruk. Hon fick en stencilerad suddig lapp med en adress på, och väl där var hon ute ur butiken lika snabbt igen. I stället letade hon upp en kostymör som hade en hel källare full med roliga peruker i ett förråd.

- Hon var jättegullig och till slut hittade vi en som passade och det blev som en rolig grej som gav mig energi i stället för ångest, säger hon.

Eller när hennes syster hade köpt biljetter till Bounce i Globen och hon inte skulle få gå för att hennes värden var för dåliga. Cathrine bestämde sig för att hennes värden måste bli bättre. Det blev de, och Cathrine kunde gå.

- Det kanske låter som en småsak i sammanhanget, men som sjuk är det också viktigt att ha saker att se fram emot.

I slutet av augusti invigdes stiftelsens arbete med en insamlingskväll på restaurangen Fredgatan 12 i Stockholm, där Cathrine jobbar i dag.

- Det finns flera planer på vad pengarna ska gå till. En sak är säker, och det är att vi kommer att redovisa vart varenda krona går. Ingen som är med i stiftelsen får något arvode eller ersättning för några resor eller annat, säger Cathrine.

För egen del vet hon inte ännu hur mycket tid hon kommer att arbeta med stiftelsen, men hoppas att det kan leda till någon form av mentorskap eller inspiration för cancersjuka.

När hon var som sjukast föreslog en kompis att en bekant som var fotograf skulle ta bilder under sjukdomstiden. Cathrine ville absolut inte, men lät sig övertalas. Det är hon glad för. Bilderna blev viktiga i sjukdomsprocessen. Under insamlingskvällen ställdes bilderna ut.

- Det var en milstolpe för mig. Bilderna som jag hade skämts för tidigare, nu kom det fram människor som tyckte att bilderna var fina och ville köpa dem.

Under kvällen fick hon kontakt med flera som själva hade varit sjuka.

- Jag grät i princip hela kvällen.

***

I april i år friskförklarades Cathrine. Efter det sista benmärgsprovet gick hon raka vägen till jobbet.

- Jag bara la mig på golvet i matsalen och kunde inte sluta gråta. Jag kunde inte förstå att det var sant. Mina kollegor blev helt livrädda tills de förstod vad jag sa - att jag var frisk. Det var över.

Inga mer cellgifter. Inga blodförtunnande mediciner mot blodproppen som hon fick i benet. Hon är fri att leva sitt liv.

Lever hon annorlunda i dag än innan? Familjen är mer sammansvetsad.

- Det låter som en sån där sak som alla säger, men det är verkligen så att jag inte bekymrar mig över saker i vardagen på samma sätt som innan.