En för mullig mage, gropiga lår, lite gäddhäng eller hy som vare sig är rynkfri eller strålar särskilt mycket. Alltid finns det något i vårt utseende som vi tycker att vi ska förbättra, saker vi kan racka ner på.
För en del har det gått så långt att man undviker speglar helt. Enligt en undersökning av e-handelssajten isme.com är så många som 90 procent av alla kvinnor i 40- och 50-årsåldern så trötta på sin spegelbild att de lider av något experter kallar "medelålders spegelångestsyndrom".
Sedan begynnelsen är vi utrustade med ett kritiskt tänkande som gör att vi per automatik fokuserar mer på det som är negativt än på det som är bra, snyggt och härligt.
En del av missnöjet kan förstås också härledas till ideal som kablas ut i medier. Vi matas med tips på hur vi kan bli bättre, vilket säger oss att vi inte bör vara nöjda.
- Vi är bombarderade, och har alltid varit, med det som vi anser är det vackraste, bästa och mest perfekta. Det är klart att väldigt många människor då jämför sig med det de aldrig kan nå, säger Christina Stielli som är beteendevetare, pedagog och författare.
- Det är så lätt att vi går vilse. Det har nog aldrig funnits så många böcker med råd om allt från hur vi ska sköta våra kroppar till hur vi ska uppfostra våra barn, som nu. Det är en källa till osäkerhet, konstaterar hon.
Christina Stielli möter kvinnor i alla åldrar, och hennes erfarenhet är att det är när vi tycker om oss själva och mår bra som vi också kan tycka att vi ser bra ut. En överviktig 53-åring känna sig lika attraktiv, eller oattraktiv, som en 23-årig supermodell.
- Målet är att du inte ska behöva få bekräftelse utifrån. Om du är snäll mot dig själv och väljer att inte fokusera på det som är dåligt, utan hittar det som är bra och håller fast vid det, så lär du dig att acceptera även det som du tycker är mindre bra. Dessutom blir du säkrare i dig själv och ju mer erfarenhet du samlar på dig, desto mer kommer du känna att ditt värde inte ligger i ditt utseende, säger Christina Stielli.
Donna, 42: "Det är sorgligt att uppfattningen om min egen kropp höll mig tillbaka så länge"
Det finns inte många foton av Donna Carlsson som ung. Hon undvek alltid kameran eftersom hon inte tyckte om sin kropp.
I dag gillar hon hur hon ser ut.
- Jag har till och med lagt ut bilder på Facebook där jag ligger och solar på trädäcket. Jag blir glad över det jag ser, säger hon.
Tonåriga Donna Carlsson var längre än de flesta andra tjejerna i skolan. Hon tyckte hon stack ut, men mådde nog inte sämre över sitt utseende än tjejer i hennes ålder överlag. När hon närmade sig 20 började hon dra sig för att följa med och bada, klädde sig i svart och ville aldrig vara med på kort.
- Jag tyckte jag var för stor för att visa mig i baddräkt och undvek kameror. Jag sörjer lite i dag att det nästan inte finns några foton på mig från den tiden, säger hon.
När hon fick barn tänkte hon lite snällare om kroppen eftersom den då fick en funktion. Magen behövdes, brösten behövdes. De negativa tankarna fanns emellertid kvar.
Men så vid 40 hände något. Donna jobbade som ansvarig för en mediautbildning och där bokade hon in alla studenter hos en professionell fotograf så att de skulle få fina bilder att använda i sitt sociala nätverkande.
I samma veva togs bilder på Donna och för första gången kunde hon hitta foton på sig själv som hon tyckte om.
- Jag blev väldigt glad för de här bilderna och la upp dem på Facebook där jag fick mycket positiv respons. Det var förstås kul med feedbacken men jag upptäckte att det som verkligen spelade roll var att jag själv gillade bilderna. Jag tyckte om det jag såg.
Donna började ta en massa bilder på sig själv och sina vänner och älskade det.
De fina bilderna blev startskottet för färden mot självuppskattningen, men egentligen kom den positiva förändringen inifrån.
- Jag började tänka att, fasen, jag är 40 år. Ska jag verkligen känna så här, ska jag inte vara glad och nöjd med mig själv? Egentligen tycker jag ju om den jag är, jag är snäll och omtänksam. Jag tänker inte hålla tillbaka mig själv.
I dag är Donna nöjd med helheten. Ser hon en dålig bild på sig själv skrattar hon.
- Det är sorgligt att tänka på hur uppfattningen om min egen kropp höll mig tillbaka, nu kör jag mitt eget race.
