Till mamma - om du ändå fått leva

Jag saknar dig så mycket mamma. Varje dag. Fast det är över åtta år sen du dog.

Jag pratar inte så mycket om det. Det känns lite konstigt att erkänna att jag längtar efter dig så ofta, nu när jag själv är medelålders. Men det går inte en dag utan att jag tänker på dig.

Du var min trygghet, mitt ankare.

Visst fanns det perioder när vi hade svårt att förstå varandra. Inte minst när jag hade mitt tonårsuppror. Fast jag var gränslöst självständig, arg och rätt odräglig tvivlade jag aldrig på din kärlek. Jag visste att jag alltid var välkommen hem.

I hela ditt vuxna liv kämpade du med din svårkontrollerade typ 1 diabetes. Ändå hade du alltid tid och ork för oss tre barn och senare också för alla dina barnbarn.

Ditt hjärta var stort och hade rum för många. Även om du inte var förtjust i politikprat vid köksbordet hade du en stark känsla för rättvisa. Du hjälpte alltid den som hade det svårt, både med pengar och andra gåvor. Det springer säkert fortfarande runt barn i fattiga byar och på barnhem i tröjor och sockor som du stickat.

I dag, på Mors dag, tänder jag ett ljus för dig. Jag hoppas att du har det bra där du är.

Som de flesta andra barn med föräldrar som gått bort önskar jag att jag oftare berättat för dig hur viktig du är för mig.

Men mest ångrar jag att jag inte orkade slåss hårdare för att du skulle får en värdig vård. Förlåt mamma.

Sjukdomen slet allt mer på din kropp, på nerver, hjärta och blodkärl. Du drabbades av stroke.

Den akuta vården på Falu lasarett fungerade väl. Du blev bättre, började få tillbaka ditt tal och din kropps rörelser.

Men när du ansågs ”medicinskt färdigbehandlad” och skickades hem började helvetet. Någon sjukgymnastik eller annan rehabilitering blev det inte. För att du var över 65.

Trots att man inte får åldersdiskriminera i vården, och trots att forskningen visat att äldre strokedrabbade har minst lika stor nytta av rehabilitering som yngre, ansågs du för gammal för mer rehabilitering.

Vi tjatade, försökte övertala, jag ringde läkaren och grät.

Men nej. Nu var du var kommunens ansvar. Och de hade inget alls att erbjuda.

Du var inte ensam drabbad. Socialstyrelsens granskningar visar att eftervården för strokedrabbade brister på många håll.

Vi i familjen, framför allt min älskade pappa, kämpade ensamma.

Till slut blev du så dålig att du var tvungen att flytta till ett kommunalt äldreboende.

Personalen där var nog snäll, men underbemannad och stressad. Professionell strokerehabilitering och träning fanns absolut inte.

Din vardag var torftig och trist.

Du blev mest sittande i en rullstol i ett tomt dagrum. Eller liggande i din säng. Du som alltid haft något för händerna, till och med när du såg på tv stickade du, blev passiviserad, apatisk.

Vi var hos dig så ofta vi kunde. Pappa var där varenda dag. Men vi räckte inte till. Hade inte kunskapen.

Du försvann mer och mer, in i dig själv. Till sist dog du, bara 71 år gammal. Trots allt är jag tacksam över att du inte behövde vara fånge på äldreboendet i flera år.

Men jag känner skuld. Om jag hade kämpat hårdare för bättre vård, så du fått den rehabilitering socialstyrelsen anser du hade rätt till, skulle du levt i dag då? Om jag hungerstrejkat eller kedjat fast mig vid landstingshuset, hade du firat din 80-årsdag tillsammans med pappa i år?

Men jag var ledsen, förvirrad och rädd, inte stark nog.

Förlåt mamma!

Men jag lovar att göra mitt bästa. Jag ska hylla dig genom att försöka hjälpa dem som har det svårt. Om det så bara är genom att skriva om brister och orättvisor.

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer

5 nr av ToppHälsa + varma tights från Röhnisch. Köp nu!