Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Ulla-Britta, 74, släpades under buss i 100 kilometer i timmen

Ulla-Britta Backfisch, 74, och maken Bernhard. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Ulla-Britta Backfisch, 74, och maken Bernhard. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Ulla-Britta Backfisch blev svårt skadad. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Ulla-Britta överlevde olyckan, men kampen tillbaka till livet har varit lång. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

HOLSLJUNGA. Huvudet och armen stack ut genom den kraschade bussrutan – och hon släpades längs stenkrosset i diket.

Ulla-Britta Backfisch, 74, överlevde men skadades allvarligt i en svår bussolycka i Tranemo för fyra år sedan.

Det blev en lång kamp tillbaka till livet.

– Det är farligt att leva. Ibland har man tur och ibland mindre tur. Jag har haft både och, säger Ulla-Britta Backfisch.

Tidigt på morgonen den 4 december 2014 klev Ulla-Britta Backfisch ombord på turistbussen i Lockryd söder om Borås. På bussen satt redan hennes väninna och reskamrat.

De skulle på en dagstur till Köpenhamn. Främst lockade ett besök i blomsterkonstnären Tage Andersens butik och galleri. De skulle komma hem igen sent samma kväll.

– Vi hade pratat om att vi ville göra något roligt före jul, berättar Ulla-Britta Backfisch hemma vid köksbordet i Holsljunga i Svenljunga kommun.

”Jag har haft tur som kunnat bli så pass frisk som jag är”. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Hon och maken Bernhard bjuder på kaffe och hembakad äppelkaka.

Huden på den smala och något buckliga vänsterarmen är tunn och lite blåaktig. Armen är stelopererad och hon kan bara röra tre fingrar. Det tyngsta hon kan lyfta är ett glas vatten. Men det går knappt att skönja ärren i ansiktet, vid kinden där hon har en metallplatta inopererad.

– Jag har haft tur som kunnat bli så pass frisk som jag är. Jag har förmågan att se det som är positivt och lägga det andra åt sidan, säger Ulla-Britta.

 

LÄS MER: Buss med 58 passagerare välte – kvinna död

 

Föraren fick en plötslig hjärnblödning

Det var alltså mörkaste december när bussen körde söderut mot Köpenhamn. Efter att de sista passagerarna – de var totalt 58 stycken – plockats upp i Tranemo åkte de ut på riksväg 27. Några av personerna ombord märkte att föraren hade problem att köra bussen, att något inte var som det skulle.

Det visade sig senare att han drabbats av en plötslig hjärnblödning och därför förlorat kontrollen över bussen. Enligt Statens haverikommission var det sannolikt detta som gjorde att bussen körde av vägen och välte i diket.

Föraren och en passagerare avled i olyckan. Många andra skadades, varav flera allvarligt.

Ulla-Britta Backfisch minns ingenting av händelseförloppet. Det sista hon kommer ihåg är att hon parkerade bilen i Lockryd.

– Sedan är det alldeles svart. Jag minns inte ens att jag gick på bussen, säger hon.

Föraren och en passagerare avled i olyckan Foto: ROBIN ARON GT-EXPRESSEN

”Det är alldeles svart”

Hon har fått berättat för sig hur bussen välte på vänstersidan, samma sida där hon och väninnan placerat sig.

Ulla-Britta satt närmst fönstret.

– När bussen välte i diket krossades fönsterrutan. Jag gled ur mitt bälte och hamnade utanför bussen med huvudet och armen. Jag drogs med i stenkrosset i diket tills bussen stannade. Den körde fortfarande i 100 kilometer i timmen när den välte, säger hon.

Hon låg sedan klämd med armen under bussen som fick lyftas för att hon skulle komma loss.

”Det var som ett knytnävsslag i magen”, berättar Bernhard. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
”Det var som ett knytnävsslag i magen”, berättar Bernhard. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Samtidigt var Ulla-Brittas man Bernhard på jobbet i skolan i Svenljunga. En kollega kom in i fikarummet och berättade att det inträffat en bussolycka i Tranemo.

– Det var som ett knytnävsslag i magen. Jag försökte ringa Ulla-Britta, men hon svarade inte. Jag fick tag i hennes väninna som var i chock. Då förstod jag att de var med i olycksbussen, berättar Bernhard Backfisch.

Han beskriver den overkliga känslan när han kom till olycksplatsen och stoppades av avspärrningarna, och säger att timmarna innan han hittade sin hustru på sjukhuset i Borås var hemska.

Ulla-Brittas arm förstördes. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Ulla-Britta och maken. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

”Hela armen förstörd”

Väninnan hade klarat sig med småblessyrer, men Ulla-Britta låg medvetslös och svårt skadad på intensivvårdsavdelningen. Ingen visste om hon skulle överleva. 

– Hela armen var förstörd. Armbågen var nerslipad, det fanns ingen led kvar. Det var bara benpipor och slamsor. Käken var av på två ställen, berättar hon.

Nästa dag transporterades Ulla-Britta till Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg där hon låg en månad på intensiven, och därefter flyttades till en handkirurgisk avdelning. Den ena operationen följde efter den andra. 

Efter tre månaders sjukhusvistelse och rehabilitering kunde hon komma hem igen till huset i Holsljunga, i mars 2015.

– Men det tog tre år innan allt var läkt och jag var någorlunda återställd. Det har varit många sjukhusbesök, läkar- och tandläkarbesök. De här åren har försvunnit ifrån mig. Jag har inte fått ta vara på dem på det sätt jag hade velat, säger hon och fortsätter:

– Men jag ser på det som hänt så här: Det är farligt att leva. Ibland har man tur och ibland mindre tur. Jag har haft otur att olyckan inträffade, men tur att jag kunnat bli så bra. 

Ulla-Britta visar upp skadorna. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Ulla-Britta visar upp skadorna. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Hon tycker det känns ledsamt att hon inte kan ägna sig åt sitt älskade textilhantverk, något hon hållit på med sedan barndomen. Hon har bland annat skapat textila väggbonader, kuddar och väskor.

Nu ligger mängder av tyger orörda i ett stort skåp i arbetsrummet.

– Jag hade investerat i tyger och tänkt vara produktiv och sy och skapa som pensionär. Jag kan sy på maskinen, men handsömnad går inte eftersom jag är vänsterhänt. Jag har prövat, men inser att det inte funkar. Jag är väl realist. Så är det bara. Allting har sin tid och jag får hitta andra glädjeämnen, säger Ulla-Britta som under sitt yrkesliv bland annat arbetat som arbetsterapeut.

”Envis och målmedveten”

Förutom läkarnas insatser tror Ulla-Britta Backfisch att hon har sin envishet och positiva livsinställning att tacka för återhämtningen.

– Det är min natur att vara envis och målmedveten. Och jag har inte anklagat någon för vad som hänt. Det var en ren olycka. 

Bernhard håller med om hustruns viljestyrka:

– Du är en kämpe från början till slut, säger han.

Stödet från maken har varit ovärderligt menar Ulla-Britta. Han har stadigt funnits vid hennes sida, ”upptagen med tanken på att hjälpa till och göra saker” som han själv säger.

Ulla-Britta träffade sin man på 1970-talet. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Ulla-Britta träffade sin man på 1970-talet. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

Träffades i en bastu

De träffades på 1970-talet ”i skogen i en bastu i Hyssna”, förklarar Ulla-Britta och skrattar.

– Bredvid mitt föräldrahem fanns ett torp som ägdes av en tysk kvinna. Hon var släkt med Bernhard som kom på besök från Tyskland, säger hon.

Och så blev de ett par och Bernhard flyttade till Sverige.

Bara några år före olyckan gick Ulla-Britta igenom en annan svår period i livet. 2010 drabbades hon av bröstcancer och behandlades med cellgifter.

– Det tog ett år, plus all oro efteråt att cancern skulle ha spridit sig. Som tur var hade jag även då min livlina, Bernhard, som stöttat genom allt, säger Ulla-Britta.

Hon konstaterar att hon blivit mer ödmjuk inför livet efter allt hon varit med om.

– Jag är tacksam över att jag ser och hör och kan uppleva saker, bland annat i naturen. Jag observerar sånt som jag kanske inte brydde mig om förut. Som fåglarna ute på tomten. 

Ulla-Britta. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Bernhard. Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN

I sommar väntar ett stort 75-årskalas hemma i Holsljunga och i höst bär det av på semester till Italien. Däremellan reser Ulla-Britta och Bernhard till dottern Anna som bor med sin familj i Österrike.

– Det blev inte den ålderdom jag hade tänkt mig. Livet blir inte alltid som man tror. Men det kan bli rätt bra ändå, konstaterar Ulla-Britta Backfisch.