USA:s National Historic Preservation Act från 1966 är en lag som möjliggör utropande av historiskt betydelsefulla stadsmiljöer eller byggnader och platser till som Historic Districts respektive Historic Landmarks.
I Sverige finns skydd för kulturhistoriska miljöer genom bland annat Miljöbalken, som tar upp områden som är av riksintresse. Enstaka fastigheter kan byggnadsminnesförklaras genom kulturminneslagen.
2003 redovisades en stor undersökning av huspriser i kulturhistoriskt värdefulla stadsmiljöer i New York City.
Bakgrunden till studien var misstanken att historic designation skulle leda till att fastighetsvärdena sjönk.
Sådan oro fanns bland vissa fastighetsägare, och har också förekommit i den svenska debatten, med resultatet att fastighetsägare motsatte sig denna motsvarighet till byggnadsminnesförklaring.
Det finns dock inga belägg för uppfattningen att fastigheter i kulturhistoriskt värdefulla områden skulle vara mindre attraktiva ur ekonomisk synpunkt.
Det motsatta förhållandet visade sig vara det rätta, det vill säga:
m att hus inom sådana områden i medeltal såldes till högre pris än andra fastigheter.
m att efter korrektion för inflation priserna för fastigheter inom historiskt värdefulla områden ökade med 5,3 procent per år medan de för andra fastigheter ökade med 4,2 procent.
Grundtanken med Historic Districts är att bevara hela stadsmiljöer och stadsdelar och att ge förutsättningar för ekonomisk utveckling. Utmärkelsen Bästa europeiska turiststad (European Tourism City of the Year) gick i år till den 2000 år gamla engelska staden York i konkurrens med Göteborg.
Vi i Sverige måste därför börja se på allvar att kulturhistoriskt värdefull bebyggelse är en viktig resurs för regional utveckling och tillväxt inom turist- och upplevelseindustrin.
Torbjörn Lindstedt är
bebyggelseantikvarie i Göteborg.
