Helena Andersson kom aldrig hem en juninatt 1992. 26 år senare vet fortfarande ingen vad som hänt henne. Foto: PrivatHelena Andersson kom aldrig hem en juninatt 1992. 26 år senare vet fortfarande ingen vad som hänt henne. Foto: Privat
Helena Andersson kom aldrig hem en juninatt 1992. 26 år senare vet fortfarande ingen vad som hänt henne. Foto: Privat
Helenas storasyster Gabriella Andersson är frustrerad över den misstänkte mördarens ovilja att hjälpa polisen med utredningen. Foto: PrivatHelenas storasyster Gabriella Andersson är frustrerad över den misstänkte mördarens ovilja att hjälpa polisen med utredningen. Foto: Privat
Helenas storasyster Gabriella Andersson är frustrerad över den misstänkte mördarens ovilja att hjälpa polisen med utredningen. Foto: Privat
Helenas storasyster Ulrika Andersson har tillsammans med syster Gabriella skrivit ett brev där de beskriver sin sorg och uppmanar den misstänkte mördaren att berätta om festnatten då Helena försvann. Foto: PrivatHelenas storasyster Ulrika Andersson har tillsammans med syster Gabriella skrivit ett brev där de beskriver sin sorg och uppmanar den misstänkte mördaren att berätta om festnatten då Helena försvann. Foto: Privat
Helenas storasyster Ulrika Andersson har tillsammans med syster Gabriella skrivit ett brev där de beskriver sin sorg och uppmanar den misstänkte mördaren att berätta om festnatten då Helena försvann. Foto: Privat

Systrarnas vädjan till Helenas mördare: ”Ge oss ett svar”

Publicerad

För 26 år sedan försvann Helena Andersson, 22, på väg hem från en fest i Mariestad.

Hon har aldrig hittats.

Nu vädjar hennes systrar Ulrika och Gabriella i ett öppet brev:

"Vi får tillsammans med våra föräldrar, släktingar och Helenas vänner för alltid sörja och sakna. Men vi kan få veta vad som hände."

Det närmar sig sommar och sorgen hos Helena Anderssons familj och vänner gör sig extra påmind när datumet då Helena försvann, den 13 juni, närmar sig.

Den kvällen hade hon först varit på inflyttningsfest i Töreboda och sedan fortsatt roa sig på stadshotellet i Mariestad. Sedan kom hon aldrig hem.

I ett öppet brev vädjar nu systrarna Gabriella Andersson och Ulrika Andersson om ett svar.

– Det är viktigt för oss att polisen fortsätter arbeta med fallet. Och med det här brevet vill vi att något ska knäckas, att något ska hända och att något nytt ska komma fram, säger Gabriella.

Misstänkt man på fri fot

I fjol fick polisen ett genombrott i utredningen och en man anhölls skäligen misstänkt för mord. Han släpptes snart på fri fot.

– Han är fortfarande misstänkt, men det händer inte så mycket i utredningen just nu, säger Lars Johansson, chef över polisens rotel för grova brott i Skaraborg.

Åklagaren Jenny Karlsson:

– Jag vill inte uttala mig om den misstänkte mannen eftersom det fortfarande är en pågående förundersökning. Och jag vet heller inte vem hans advokat är.

 

LÄS MER: Helenas föräldrar: "Det är inget liv" 

 

På en av Helenas skor fanns en blodfläck. Skon skickades förra sommaren på DNA-analys, men något svar från Nationellt Forensiskt Centrum har ännu inte kommit.

– Vi har inte fått svar från NFC angående DNA-analysen av Helenas skor som skickades förra sommaren. Det är inte ett prioriterat ärende. Men vi hoppas så klart att det kommer besked snart, säger Lars Johansson.

Minns inte festnatten

För ett år sedan gjorde P4 Skaraborg en dokumentärserie om Helena-fallet.

I den nekar den för polisen aktuella mannen att han skulle ha något med Helenas försvinnande att göra. 

Han säger att han var tillsammans med Helena Andersson inne på stadshotellet i Mariestad och att han hjälpte henne att ringa ett telefonsamtal, men att han utöver det inte har några större minnesbilder från kvällen och natten då han var berusad.

– Jag vet att jag uppfört mig konstigt och svävat runt med olika uppgifter i förhören. Jag vet inte varför och kan inte förklara det, säger han till P4 Skaraborg, i en uppläst intervju.

"Jag vill bara ha svar"

Gabriella Andersson berättar att hon varken känner ilska eller besvikelse över polisens arbete med utredningen i nuläget, men vill att den man som finns med i utredningen kommer komma med information till polisen.

– Han borde vilja hjälpa till. Det vill alla andra. Han verkar inte bry sig, genom att säga gång på gång att han inte minns verkar han bara tänka på sig själv. Jag säger inte att han är skyldig. Jag vill bara ha svar, tillägger hon.

 

LÄS MER: Helena, 22, delade taxi med mystiske mannen 

 

Systrarnas öppna brev:

Så är den nu äntligen här. Den ljuvliga, grönskimrande våren, då naturens fräschör smittar av sig och fyller mänskligheten med liv. Den tid på året då hoppet spirar och solen åter värmer våra djupfrysta kroppar. Sommaren ligger framför oss och allt det ljusa och varma återstår. Mitt i allt detta är kontrasten knivskarp, känslorna tömda och orden utsuddade.

För hur beskriver man 26 år av saknad, sorg, vrede, hämndlystnad, uppgivenhet, stridslust, kampvilja, söndertrasat hjärta, glädje i korta ögonblick, vars baksida sedan dränks av den längtan som tränger sig på, den längtan som är omöjlig, längtan efter en försvunnen syster?

Hur klarar ni att leva med saknaden? Att inte veta? Att inte ha en grav? Hur orkar ni? Frågorna under åren har varit många. De allra flesta i genuin välmening, i ett försök att stötta, hjälpa, trösta. Och hur gör man? Hur kan man svara på det? För någonstans finns ju också en skuld, en skuld över att det just blev Helena. Hade vi kunnat göra något annorlunda? Något som ändrat skeendet? Vår livsglada och hjälpsamma lillasyster fick inte chansen att leva det liv hon såg så många möjligheter i – sjuksköterska, hunduppfödare, resor. Hur ska jag hinna allt jag vill göra i livet, frågade hon retoriskt. Och om vi anat hur lite tid vi hade kvar. Hur kan man då skratta? Hur kan man tillåta sig ett liv? Hur kan våra barn få en möjlighet att tro på ett liv, utan det mörka filter som skymmer den äkta glädjen i våra?

Vår uppgift i denna text är att försöka sätta ord på det osägbara. Att beskriva det som inte får ske, den mardröm som hela tiden ligger på lur och ofta överrumplar i associationer, minnen, bilder från barndomen. Visst är det härligt att minnas Helenas smittande skratt och exempelvis hennes glädje över den uppvridbara vattenleksak hon fick i samband med att cancern avlägsnades från hennes hjärna i 5-årsåldern. Och hennes stora kärlek och samhörighet med den samojedspets hon delade sitt liv med, sov tillsammans med, tränade och promenerade miltals med. Men de varma minnena bleknar när sorgen i hjärtat väller fram, sorgen och saknaden som pulserar i takt med de Tracy Chapman-toner som förr sipprade ut under dörren från Helenas rum. Och så kommer ilskan, tack och lov, för den är lättare att hantera, mera energialstrande och framåtriktad.

Det är i ilskan drivet att finna den skyldige finns. Vad spelar det för roll, frågar vissa. Ni får aldrig tillbaka Helena ändå, säger andra. Men hur ger man upp rättvisa åt en älskad och dagligen saknad syster. Hur kan man se henne i ögonen, på de fotografier som för alltid frusit hennes ålder vid 22, och säga att vi ger upp? Hur kan vi leva med oss själva om vi inte kämpar med polisen, med intervjuer i medierna, med varje liten uns av möjlighet vi kan uppbåda för att försöka hitta ett svar, att finna den skyldige till vår mardröm?

Förra våren och sommaren kändes svaret nära. Då kom, med reportern och Helenas barndomsvän Pernilla Wadebäcks och radions hjälp, ett genombrott, ett hopp. Det största genombrott vi upplevt vad gäller Helenas försvinnande på då 25 år. Och vi vågade återigen tro, tro på en lösning, tro att en gärningsman skulle tvingas bekänna sitt brott. Vi som dagligen bekämpar den ångest ovissheten innebär. Hur lever man vidare med att alltid känna förlusten av den som ständigt saknas? Den vars förlorade liv måste få en upprättelse.

Det är så frustrerande att folk nu verkar ha uppfattningen att utredningen återigen är död, när den i själva verket är i allra högsta grad levande, trots att den inte drivs framåt i den takt som vi skulle önska. Det finns en gärningsman där ute som lever sitt liv utan att bidra till att låta vår mamma och pappa få insikt i vad som skedde deras älskade yngsta dotter den där vackra juninatten för snart 26 år sedan. 

Om gärningen i lagens namn är preskriberad är oväsentligt. Det väsentliga är att alla vi som älskar och saknar och undrar och förvrids i gråt och längtan, att alla vi ska få ett svar. Vi kommer aldrig någonsin att få tillbaka Helena. Vi får tillsammans med våra föräldrar, släktingar och Helenas vänner för alltid sörja och sakna. Men vi kan få veta vad som hände. En självisk ynkrygg – vem det nu är – har skadat vår älskade syster. Om denne väljer att bortse från sina egna behov och tar ansvar för sitt agerande, får vi chansen att på allvar sörja, utan att ständigt möta det frågetecken ovissheten innebär. Om ondskan får ett ansikte, och vår stad får visshet, kan fokus i stället läggas på att sörja, minnas och sakna, utan att ständigt fråga oss vem som lever vidare med vetskapen om att denne gjort detta. Varför den personen tog sig rätten att släcka vår glädjespridare till systers liv är en fråga vi inser troligen aldrig kommer att besvaras …

Madeleine Bäckman
Madeleine Bäckman

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till GTs startsida

Mest läst i dag

VÄSTSVENSKAR PÅ TWITTER