Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Vad skulle hänt om
han hade fått leva?"

Foto: NIKLAS LARSSON
Foto: TOMMY HOLL
Foto: PETTER ARVIDSON

Jamina Roberts, 26, har spelat EM, VM och OS.

De närmaste veckorna jagar hon sitt sjunde SM-guld med Sävehof.

Men hennes liv har inte bara varit en framgångssaga. För 17 år sedan blev Jaminas storebror skjuten till döds.

– Det var en tuff period, men jag var bara tio år och förstod nog inte riktigt vad som hade hänt, säger Jamina Roberts.

Jamina Roberts har de senaste åren varit given i landslaget.

Under både OS och EM förra året var hon en av de bästa. Men det var inte för insatserna på planen hon plötsligt hamnade i centrum både i de traditionella och sociala medierna under EM i Sverige i december.

Dagen före den viktiga matchen mot Serbien bestämde sig Jamina Roberts och kompisen Louise Sand för att reagera på attackerna mot den mörke pojke som var lucia i den uppmärksammade varuhusreklamen.

 

LÄS OCKSÅ: Landslagsstjärnornas fina gest till pojken

Får välja sina tillfällen

När hatstormen briserade agerade handbollskompisarna och gick ut på twitter och stöttade pojken.

– Vi ville stå upp för honom. Vuxna människor som ger sig på ett barn... Han ska inte behöva utsättas för sådant. Han var väl bara nio år och hade inte gjort någonting, säger Roberts med emfas.

Är det en strategi, att stå upp för andra på det sättet?

– Nej, det är inget jag har tänkt på tidigare. Men Louise och jag kände att det räckte. Vi kände att vi kunde utnyttja att vi hade lite mediefokus. Ingen har någon åsikt om lucia annars, men bara för att det plötsligt är en mörk kille har alla något att säga om lucia plötsligt, säger Jamina Roberts.

– Ska man bemöta sådant får man välja sina tillfällen. Och det var ett bra tillfälle i samband med EM.

Jamina Roberts på en landslagssamling tillsammans med Isabelle Gulldén.Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL/TT

Fick ni stöd eller möttes ni av hat?

– Vi fick mycket stöd. De som hatade är väl ändå så pass smarta att de förstod att om de gav oss skit skulle det bara bekräfta det vi sa, svarar hon.

Brodern blev skjuten

Jamina Roberts har tidigare gått ut och pratat om vardagsrasismen, som hon stött på lite varstans. 

Har den blivit värre på senare tid genom allt som sprids inte minst via sociala medier?

– Nej. Det tycker jag inte. Det känns inte som att det har ändrats, det är väl mer att det har uppmärksammats, säger Roberts.

Men Jamina Roberts stötte på hat och ondska tidigt i sitt liv. När hon var tio år kom hon hem efter en handbollsturnering och möttes av beskedet att hennes bror hade skjutits av någon som sedan aldrig åkte fast.

Blir du påmind när du hör om dagens gängskjutningar?

– Nej. Det var år 2000, jag var så ung då. Men när det kommer upp om min bror är det klart att jag tänker på det.

Präglade händelsen din uppväxt på något sätt?

– Nej, inte direkt. Men kanske har jag blivit starkare som person. Visst var det en tuff period, mest för pappa. Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt.

”Det var riktat mot honom”

På senare tid har hon tänkt tillbaka på tragedin då och då.

– Jag har tänkt på det lite nu. Han var 25 när han blev skjuten, jag är 26 år nu. Vad var det egentligen som hade hänt och vad skulle ha hänt om han hade fått leva? Det som hände är så långt från min värld som man kan komma, säger Jamina.

Hon vet dock en del om bakgrunden:

– Det hände inte i ett gathörn nånstans, det var inte slumpen. Det var inte så att han var på fel plats vid fel tillfälle. Han bodde i Lunden, det hände inne på hans gård. Det var riktat mot honom, säger hon.

Jamina Roberts saknar brodern som blev skjuten för 17 år sedan.Foto: PETTER ARVIDSON

Jaminas bror hade hamnat i ett umgänge och sammanhang som förmodligen blev hans död. 

Påverkade det ditt sätt att leva?

– Nej, jag har aldrig varit i närheten av kriminalitet. Men det är inte på grund av honom. Jag har aldrig varit i närheten av att hamna i sådana kretsar. 

Jamina har istället handbollen som röd tråd genom sitt liv. 

Jagar sitt sjunde guld

För tre år sedan lämnade hon tryggheten i Partille och moderklubben Sävehof efter sitt sjätte SM-guld i rad och flyttade till danska Tvis Holstebro.

Det var där och då knäproblemen började. De problem som gjort att hon nu, nästan tre år senare, tvingades se säsongens två första kvartsfinaler mot Heid från läktaren.

Men kortisonsprutan i början av mars har bäddat för att hon ska kunna gå in i slutspelet och jaga sitt sjunde SM-guld.

– Jag fick skadan i knät under en försäsongsturnering i Danmark 2014. Sen dess har jag dragits med den, säger hon. 

En vanlig syn både i Sävehof och landslaget, Jamina Roberts firar ett mål. Här mot Krim Mercator i Champions League.Foto: /IBL

Hon har tidigare berättat i GT om smärtan från vad som början var ett så kallat hopparknä.

– Jag fick ingen riktig diagnos. Om någon hade konstaterat att det var ett hopparknä hade det kanske räckt med sex veckors vila. Men det saknades spelare i laget, jag var tvungen att spela och gick i gång lite för tidigt. Diagnosen hopparknä fick jag efter tre månader och det var alldeles för sent. Då hade jag redan sprungit runt och haltat ett tag, säger hon.

Hemma i moderklubben igen

Jamina har spelat regelbundet under tiden hon haft ont i knät. Hela tiden har hon också haft kontakt med Elvir Rakovic, sjukgymnast/fystränare i Sävehof.

– Jag försökte lite olika grejor, men sjukgymnasterna jag kom i kontakt med i Danmark var en katastrof. Elvir och jag känner varandra och han vet vad man kan göra för att det ska bli bättre, säger Jamina Roberts.

Knäskadan var en av anledningarna till att hon återvände till Sävehof i somras efter en stark insats vid OS i Rio. Danska klubben Tvis Holstebro fick ekonomiska problem och hade inte råd att behålla henne, Sävehofs hemvändande nyförvärv Johanna Ahlm drog korsbandet – och plötsligt var Jamina Roberts hemma i moderklubben igen.

– Det kändes så där att försöka gå någon annanstans med den här skadan. I Sävehof var det korten på bordet, klubben visste vad som fanns att jobba med och så är jag här med Elvir. Här får jag den hjälp jag behöver, säger hon.

Du tog en kortisonspruta i början av mars, hur ska ni gå vidare?

– Jag vet inte riktigt än hur det blir efter säsongen, vi försöker väl som vanligt hitta något... Det går tydligen att göra någon operation, men det beror på hur det går efter sprutan och när jag har spelat mer och om det är värt att tvingas till ytterligare rehab. Vi får se vad som händer, men jag är ganska trött på det här, säger Roberts.

Återvände till Tyskland

2012 lämnade pojkvännen Emil Berggren Sävehof och flyttade till tyska Bergischer.

När Jamina 2014 bestämde sig för att testa utomlands bytte även Emil klubb och de lyckades hamna på bara 13 mils avstånd från varandra i Danmark. Jamina i Holstebro och Emil i Ålborg.

Förra året flyttade Jamina hem medan Emil återvände till Tyskland och klubben Wetzlar.

Jamina Roberts tillsammans med landslagskompisen Jenny Alm (också i Sävehof tidigare) och Henrik Signell, som är hennes tränare både i klubb- och landslag.Foto: DANIEL STILLER

Kan inte Sävehof ta hem Emil så att ni kan bo i den nyinköpta lägenheten i Partille tillsammans?

– Det är väl en kostnadsfråga. Och så är Emil snart 31, flyttar han hem nu kan det bli svårt att komma ut igen. Kanske vill han rida på vågen ett tag till och krama ur det sista, säger Jamina Roberts.

Men är det inte jobbigt att inte kunna bo tillsammans?

– Det är inte så kul, men man vänjer sig. Vi syns kanske var sjätte vecka. Efter säsongen är vi tillsammans i en månad ungefär innan försäsongen drar i gång i våra klubbar. Inför varje säsong är vårt mål att komma i närheten av varandra, säger hon.

Jonas Larholm fyller snart 35 år och har fortfarande en del att ge.

– Men Larholm ser ju som att han är 15...

Orkar inte ta tag i det

Kan du se dig själv springa omkring på handbollsplanen som 35-åring?

– Ja visst.

För att det är så kul?

– Nej. Eller jo, det är kul. Men framförallt har jag ännu inget annat göra – och jag vet inte vad jag vill göra. Jag har tid, men jag orkar inte ta tag i det just nu, svarar Jamina Roberts. 

– Jag funderar på att gå en inredningskurs, jag gillar sånt. Men ska jag plugga nu när jag ändå inte kan jobba med det? Förra sommaren var det OS, i vintras var det EM och snart kommer sommaren. Nej, det får nog räcka med handbollen ett tag till, säger hon.

Det som ligger närmast är att gå in i slutspelet där Sävehof har krossat Heid i två matcher med 44–19 respektive 32–19.

Tredje matchen går i Partille Arena på onsdag. Några hundra meter därifrån håller gamla klassiska Partillebohallen, där Jamina Roberts vuxit upp och nått stora framgångar, på att rivas.

– Jag har många minnen därifrån. Men det var roligt att komma hem till den nya arenan.

Där Jamina Roberts och kompisarna i Sävehof tänker fortsätta befästa positionen som landets bästa klubblag alla kategorier.

 

Jamina Roberts om...

...hur knäskadan påverkat hennes spel:

– Jag har den senaste tiden bara kunnat finta åt ett håll. Jag har fått göra andra grejor och har på ett sätt utvecklats som spelare.

...att spela utomlands igen:

– Jag känner mig inte färdig utomlands, har verkligen inte stängt några dörrar. Men det kanske är så att jag har flyttat hem för gott, men det är inte hugget i sten.

...varför hon hade föredragit en korsbandsskada framför det smärtande knät:

– Man ska väl inte säga så, men med facit i hand hade jag hellre dragit korsbandet. Då finns en tydlig plan. Det tar nio månader och så är man tillbaka.

...smärttröskel:

– Min är nog hög. Och så har jag kanske en smart kropp som belastar på ett annat sätt och skyddar det utsatta stället.

...Skurus Linnéa Claesson, som tar fajten mot sexuellt trakasserande män:

– Det är bra att hon lyfter det. Men det är ingen i vårt lag som är i närheten av så mycket sådant. 

...pappa James, som både EM-silver och VM-brons i bodybuilding:

– Farsan är 69 år och alldeles för gammal för att tävla. Men han tränar fortfarande varje dag.

...vad hon gör om fem år:

– Jag vet inte. Jag vet ju knappt vad jag ska göra i morgon, ha-ha. Jag har ingen aning om hur jag kommer att se ut eller vara när jag är 32 år.

...åldersnoja:

– Det är det jag har. Jag känner mig verkligen inte som 27, jag är väl 22 ungefär. När jag började i A-laget var 27-åringarna hur gamla som helst. Och nu är jag nästan 27.

...åldersspannet i laget:

– Det är fler som spelar högre upp i åldrarna och så är det många yngre som också är med. Åldersspannet är större, men man märker det inte. Man blir som man umgås – alla är lika omogna.

...att bo i Partille eller inne i Göteborg:

– Varför ska jag bo i stan? Jag trivs här i Partille, behöver jag åka in till stan tar det tio minuter. När behöver man vara i stan? När man går ut – och det gör jag ju nästan aldrig. Så länge jag spelar handboll finns ingen anledning att bo någon annanstans.

 

Följ utvecklingen i GT:s app – ladda ner den gratis här: Iphone eller Android.