Torbjörn Nilsson: "Jag tröstköpte en Porsche"

Det är två veckor till 19 maj.

Två veckor tills det återigen är dags att fira IFK Göteborgs första Uefacup-titel.

För 35 år sen körde de blåvita amatörerna över de segersäkra proffsen i Hamburger SV med 3–0 efter att ha gjort 1–0 hemma på Ullevi.

Torbjörn Nilsson var den stora stjärnan, som gjorde 2–0-målet och blev fälld inför Stig Fredrikssons 3–0-straff.

– Det var väldigt mycket aggression inför finalen. Vi slog ut Kaiserslautern i semifinalen, det var trevliga killar och bra stämning på planen. Hamburg var något annat. Det var som Glenn Hysén brukar säga, dom spelade som svin, säger Torbjörn Nilsson.

– Det var därför det blev straff. Matchen var avgjord, vi ledde med 2–0. Jag tänkte att jag skulle försöka dribbla av dem, även dra målvakten och lägga in bollen i öppet mål och förnedra dem. Då blev jag kapad.

Tyskarna hade tagit ut segern i förskott. Före matchen kom tränaren Sven-Göran Eriksson in med en vimpel där det stod Hamburger SV, Uefacup-mästare 1982.

– ”Det här kan ni veta killar” sa Svennis och höll upp den. Det förstärkte laddningen. Men själv tänkte jag inte så mycket på det. Det var Uefacup-final med 65000 på läktarna. Man kan inte bli motiverad än vad jag var, säger Torbjörn Nilsson.

Spelar golf på födelsedagen

Vi som var på plats minns tystnaden. De förtryckta mästarvimplarna låg kastade utanför stadion efteråt.

Svensk klubblagsfotbolls största seger.

Men inget som Torbjörn Nilsson ägnar någon större tanke 35 år senare.

– Jag får ibland sms att nu har det gått 27 år eller så från sådana som aldrig glömmer. Men jag tänker aldrig på det om jag inte blir påmind, säger han.

Nilsson är överhuvudtaget inte mycket för att fira det som har hänt.

– Jag gillar exempelvis inte att fira födelsedagar. Jag hade ett stort 40-årskalas, men sen upptäckte jag att det bara var en massa stress. Jag smög förbi både min 50- och 60-årsdag. Jag firar på mitt eget sätt, säger han.

Hur då?

– Sen jag fyllde 47 eller 48 gör jag alltid samma sak. Jag upptäckte vad som var min bästa födelsedag. Jag spelar golf. Det blir nio hål på förmiddagen. Sen går jag hem och så kanske någon kommer och hälsar på.

Plågsam tv-intervju

Varför gillar du inte att fira?

– Det är en av mina tråkiga sidor, jag är ingen nostalgiker. Jag försöker leva livet framåt hela tiden, försöker att inte titta på vad som har varit. Det ger vissa konsekvenser. Jag slänger gärna saker. Och nästan alla mina priser och tavlor står på vinden, berättar han.

Har du ingenting framme?

– Jo, jag har fyra saker: Guldbollen, två Kristallkulan som jag har fått från GT och så Lisebergsapplåden, som jag är väldigt stolt för. Den ges till sådana som gör folk glada, jag är den ende idrottsman som fått den, säger Torbjörn Nilsson.

Efter Uefacup-titeln försvann han ut i världen igen. Den gången förberedd på ett helt annat sätt än när han som 22-åring i januari 1977 flyttade till Holland för att spela i storklubben PSV Eindhoven där Ralf Edström varit stjärna i flera år.

TV-sportens intervju med Nilsson från Holland är plågsam att se när bolltalangen från Jonsered förklarar att han är rädd för bollen och är glad att han får sitta på bänken.

– Jag var väldigt naiv. Min karriär från 16 års ålder hade bara gått så här, säger han och drar handen rakt uppåt. Jag hade aldrig haft motgångar och trodde att det skulle fortsätta så tills jag blev bäst i Europa, som var mitt mål.

Var olycklig, köpte Porsche

Men efter att ha haft Nisse Berghamn som tränare först i Jonsered och sen i Blåvitt hamnade Torbjörn Nilsson under PSV-tränaren Kees Rijvers som var av en annan sort.

– Jag kom till en tränare som tillät att maktstrukturer fick härja. Där fanns exempelvis bröderna René och Willy van de Kerkhof och några som försökte se till att allt skulle gynna vissa. Det kan Ralf Edström intyga, han slogs ju med en av bröderna på en träning.

Det var under den tiden Torbjörn Nilsson köpte den enda statuspryl han kommer ihåg att han köpt just för att det var en statuspryl.

– Jag köpte en gul Porsche. Det gjorde jag inte för att briljera utan för att jag var olycklig. Jag tröstköpte den, säger han.

Hjälpte det?

– Det var skönt att köra bil fort, det var ju obegränsad hastighet på motorvägarna. Det var roligt att köra en bra bil. Men nej, jag blev inte lyckligare. Jag sålde den när jag flyttade hem, säger han.

”Svennis” räddade karriären

När han efter åtta månaders misslyckat proffsäventyr flyttade hem i september 1977 var såren djupa.

Det hjälpte inte att han 1978 fick följa med till Argentina på den enda VM-turneringen under karriären.

– Jag var en vilsen fotbollsspelare. Jag hade inte ångest för att gå in på planen, men jag hade ångest inför att se till att komma i den form jag ville ha, säger han.

1979 fick IFK Göteborg en ny tränare. Sven-Göran ”Svennis” Eriksson från lilla Torsby i Värmland.

– ”Svennis” sa att jag skulle börja med mental träning. Det var han som räddade min karriär, säger Torbjörn Nilsson.

På den tiden ansågs man vara mentalt svag om man behövde mental träning. Torbjörn Nilsson åkte till norske Willi Railo i Oslo och fick hjälp att gå vidare och var öppen med det.

– Jag fick väl ett epitet att jag var vek i vissa lägen. Men jag skämdes inte, jag har alltid varit pigg på nya saker. Jag vill alltid veta vad det är för nytta med olika saker. Jag tror att jag bröt gränserna med att vara den förste lagidrottaren som berättade. Och om det var hjälp för någon annan är jag glad för det, säger han.

Missade italienska ligatitlar

Karriären kickstartade i gång igen. Torbjörn Nilsson blev den store artisten i svensk fotboll. 

När han efter Uefacupguldet 1982 drog ut i Europa igen betraktades han av många som Europas bäste forward.

Det blev två år i Kaiserslautern, men det kunde ha blivit en flytt till portugisiska Benfica istället. 

– ”Svennis” hade flyttat dit, men alla papper var inte klara. Han tog med sig Glenn Strömberg och jag valde Tyskland.

Men det fanns fler svenska tränare ute i fotbollsvärlden som ville ha honom då.

– Nisse Liedholm ringde och ville snabbt ha mig till Roma. Fiat-familjen Agnelli hade gått in och tagit polske stjärnan Boniek till Juventus och Roma stod utan utländsk forward. Nisse ville faxa ett kontraktsförslag. Men jag var redan klar för Kaiserslautern. Den säsongen vann Roma italienska ligan, berättar Torbjörn Nilsson.

Flest mål av alla i Blåvitt

Två år senare kom nästa bud.

– Jag hade precis tackat ja till att återvända till Blåvitt. Då kom min klubbkamrat i Kaiserslautern, Hans-Peter Briegel, lagkaptenen i västtyska landslaget, och sa att Verona ville ha oss i paket till de två utlänningsplatser som då fanns för i lag i Italien. Men jag tackade nej. Den säsongen vann Verona ligan med dansken Preben Elkjaer på toppen. Jag missade en italiensk ligatitel två gånger, säger Nilsson och bjuder på ett stort leende.

När elitkarriären tog slut i IFK Göteborg 1986 hade han gjort 332 mål i klubben. Rekord – en notering som inte kan slås eftersom ingen målfarlig forward stannar så länge i Blåvitt längre.

Torbjörn Nilsson slutade efter våren 1986, ett par månader efter att han sprungit ut och in mellan FC Barcelonas backar i Europacupens semifinal där Blåvitt ändå fick stryk på straffar vid returen i Spanien.

Du slutade på topp?

– Ja. Och så ville jag ha det. Jag hade en mening i huvudet. Jag hörde någon säga om Ingemar Stenmark när det inte gick så bra längre: ”Varför slutade han inte när han var på topp”. Och så ville jag inte ha det. Ingen skulle säga så om mig. Men Stenmark tyckte ju att det fortfarande var roligt att åka, det var hans liv. Jag kunde ha fortsatt ett år till och kanske fått vara med om även den andra Uefacup-titeln 1987, säger Torbjörn Nilsson.

”Jag var en träningsprodukt”

En av anledningarna till att elitkarriären tog slut var den hårda träning som krävdes.

– I Tyskland körde vi sju åtta pass i veckan, när jag kom hem till Blåvitt körde vi fem. Jag körde därför två extrapass i veckan på egen hand för att slippa hamna i utförsbacken. Jag tränade ofantligt mycket under min karriär, säger han.

Torbjörn Nilsson lägger sedan till något mycket överraskande för alla som minns hans blixtrande dribblingar när han lurade upp spelare på läktaren, oavsett om de kom från Hammarby eller Barcelona.

– Jag var konstigt nog en träningsprodukt. Det är min uppfattning. Jag var tvungen att träna stenhårt för att hålla den kvalitet som jag ville ha, säger Nilsson.

Hade tappat spelarnas förtroende

Några av de gamla kompisarna från Blåvitt gick vidare och blev experter i tv. Glenn Hysén höll på i många år, Glenn Strömberg sprider fortfarande sin kunskap till tv-tittarna.

– Jag har varit sådan där expertkommentator i vissa sammanhang, men jag tyckte att det var ganska tråkigt. Jag var på Eurosport vid ett EM. Det är så lätt att tro att människor som syns i tv är lyckliga. Men jag känner att man är begränsad. Jag vill föra en diskussion, men i tv behövs ofta snabba korta kommentarer. Och så är det stress och reklam och programledare som måste hålla tidsschemat. Nej, jag har varit gäst en del gånger, där går min gräns, säger han.

Han gick istället vidare och blev tränare. Började i Jonsered och fortsatte i Öis, Oddevold, Frölunda, Häcken och Göteborg FC.

– Där finns en del hack, i Öis och Häcken. Men fyra av klubbarna jag har tränat gjorde sina bästa resultat när jag var tränare, det är jag väldigt stolt över. Det största hacket var i Häcken. Jag hade tappat spelarnas förtroende och jag var väl inte värd det heller. Jag var där mentalt till 70 procent. Jag var familjefar och hade börjat som föreläsare. Att också vara allsvensk fotbollstränare var ingen bra kombination, säger han om tränarjobbet som tog slut när Häcken åkte ur 2001 och som var det senaste som huvudtränare på herrsidan.

Slängde t-shirten med Gud

2008 bröt han ny mark som tränare när han tog över Göteborg FC i damallsvenskan. Det var också där han som första gången kom i kontakt med att han kallades Gud.

– Jag visste inte om det när det dök upp på första träningslägret med GFC. Alla nya var tvungna att göra något som de inte gillade. Då kom tjejerna och sa att jag var tvungen att ha en t-shirt där det stod Gud vid en bild på mig. Det var ganska pinsamt att gå med den på sig, där fanns en massa andra svenska lag på träningsläger, säger Nilsson med ett nytt skratt.

Den ligger förstås på vinden?

– Nej, nej. Den slängde jag så fort som möjligt efter den veckan. Men jag tror att den fortfarande säljs i supportershopen på Gamla Ullevi, säger han.

Men att det finns folk som kallar honom Gud stöter han på emellanåt.

– Det kan bli en del udda situationer. För ett halvår sen ungefär var jag på ett barndop. Prästen pratade om hur fantastiskt roligt det var och att till och med Gud var i kyrkan och att det gjorde att han blev lite extra nervös. Jag hade inte en aning om att han hade känt igen mig, säger Torbjörn Nilsson med ett nytt skratt.

Försörjer sig som föreläsare

Tränarkarriären avslutades förmodligen (”man ska väl aldrig säga aldrig”) 2014 efter ett gästspel som anfallstränare i Utsikten.

Numera försörjer sig Torbjörn Nilsson som föreläsare. Han pratar oftast utifrån böckerna som han skrivit tillsammans med andra: Leda med känsla och Förstå spelets idé.

– Jag har mycket i bagaget, är aldrig rädd för att stå på scenen. Jag vinklar mina föredrag olika beroende på publiken. Det gäller att veta vilka människor du pratar med och hur du ville att de ska ha uppfattat dig när du går därifrån, säger han.

– Jag har frihet, kan välja vad jag ska lägga min tid på. Men friheten får inte bli bedövande, jag vill hela tiden ha något att göra. Jag försöker att vara kreativ, är nyfiken och vill saker. Dessutom försöker jag undvika två farliga sjukdomar: bitterhet och avundsjuka. Jag kan förstå bitterhet och även avundsjuka ibland, det ligger säkert latent hos många människor. Man måste träna på att undvika det, det ger bara dålig energi.

Är med i ett upprop i Partille

Torbjörn Nilsson följer med i samhällsutveckling och samhällsdebatt. Han engagerar sig i saker som ligger honom varmt om hjärtat. 

Som de barn och ungdomar som kommit ensamma till Sverige.

– Jag är med i ett upprop i Partille kommun att de ensamkommande ska få stanna i Partille tills de får besked om uppehållstillstånd. Alla som försöker undvika att bli mördade eller sprängda av bomber ska få en chans att byta land. Jag försöker tänka på om det skulle hända i Sverige och vi skulle vilja flytta till Danmark och så står det några där och undrar vad fan vi ska dit och göra, säger han engagerat.

– Det är så lätt att titta med ett tidsperspektiv som bara är 10, 15 eller 20 år. För 50–60 år sen tog vi in italienare för att SKF skulle rulla. Jag kommer från Jonsered där vi tog in estländare och skottar för att Jonsereds fabriker skulle fungera. Sverige har ju fungerat tack vare att vi har en invandring.

Följ utvecklingen i GT:s app – ladda ner den gratis här: Iphone eller Android.