Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

Tävlade i OS – nu lever han i misär

GT träffar Mikael Brandén, den före detta elitsimmaren, i centrala Göteborg. Foto: HENRIK JANSSON
"Idrotten har förstört väldigt mycket för mig", säger han. Foto: HENRIK JANSSON
Mikael Brandén (till höger) med tränaren Åke Lindgren (mitten) och lagkamraten Anders Norling i Stockholmspolisen. Foto: LARS GROTH / DAGENS NYHETER
Brandén 1975. Foto: SAM STADENER / DAGENS NYHETER
Brandén 1977. Foto: ROGER STARK
Brandén med sin tränare Åke Lindgren. Foto: INGE HALLBERG
1 / 7

GÖTEBORG. Han var jättetalangen som simmade OS som 16-åring. 

Efter karriären började Mikael Brandén, 57, missbruka anabola steroider och försökte köra ihjäl sig. 

I dag saknar han fast bostad och väntar på ännu en fängelsedom. 

Men Brandén är fast besluten att få ordning på sitt liv och ser bara en utväg. 

– Jag behöver ett längre fängelsestraff, säger han i en intervju.

Ingen folkbokföringsadress på cirka 20 år, inget registrerat telefonnummer, ingen Facebook. Det är inte helt lätt att lokalisera honom. 

Inte ens en nära släkting har rätt kontaktuppgifter. Några undrar vad det gäller. 

Maj 2014 – stjäl varor på Åhléns för 6 000 kronor. 

Oktober 2015 – tar två surfplattor på Mediamarkt. 

Maj 2017 – knallar ut från Elgiganten med en obetald tv för 10 500 kronor. 

Varför skulle han vilja prata med en journalist om sitt liv? 

En dag ringer telefonen. 

– Hej, det är Mikael Brandén. Du hade sökt mig? 

Han tackar överraskande och omedelbart ja till att ses. 

Några dagar senare kommer han punktligt cyklandes till Kungstorget i centrala Göteborg, staden han kom till från Stockholm "för jobb och kärlek" 1984. 

"Jag har en annan sida också"

Caféägaren känner han tydligen sedan tidigare och under den 55 minuter långa intervjun i septembersolen kommer en annan kvinna fram och hälsar glatt. 

– Jag känner mycket folk sedan min tid i krogsvängen. Jag har en annan sida också och inte många känner till mina problem. 

Han ställer gärna upp med namn men är inte pigg på nytagna bilder där ansiktet syns då det kan "blockera vissa vägar". Brandén är samlad och har inte långt till ett leende. 

Han berättar att han var ett bråkigt barn som hade svårt att sitta still. En lärare föreslog simning som ett bra sätt att få utlopp för överskottsenergin. Han var tolv år gammal. Fyra år senare, 1976, tävlade han i OS i Montreal. 

– Året innan var det VM i Cali i Colombia men då tyckte de att jag var för ung. Men så var det SM efter och med de tiderna jag gjorde där hade jag kommit tvåa i VM. Det gick jättebra för mig, kanske gick det för lätt. Jag hade väldigt mycket gratis och hann inte landa i det. 

Men OS gick inget vidare. Oplacerad på 100 meter rygg och elva på 4 x 100 meter medley. 

– Man kollade mest på de stora stjärnorna och var nervös. Jag var lite för ung, det var för stort för mig. 

Det långsiktiga målet var OS i Moskva 1980, men skador satte stopp. 

– Jag opererade axlarna 1979 och fick kortison och kunde inte träna tillräckligt. 

Brandén 1977. Foto: ROGER STARK

Konkurrerade med Bengt Baron

I stället simmade en annan svensk hem OS-guld på 100 meter rygg: den tre år yngre Bengt Baron. 

– Jag slog honom här hemma. Han fick sitt genombrott när jag opererades. 

Hur kändes det för dig när han vann? 

– Det var ingenting jag grubblade på. Samtidigt: USA var inte med och andra länder bojkottade. Han hade säkert inte vunnit om USA var med, men han var en jättetalang och gjorde det jättebra. 

Bengt Baron, i dag styrelseproffs efter att bland annat ha varit vd och koncernchef för statliga Vin & Sprit och vd för Cloetta, minns sin gamla rival och kollega. 

– Mitt starkaste minne är från en sexnationstävling i Täby 1975 när han vann. Då var jag 13 år och satt framför tv:n. Jag har tävlat mot honom ett antal gånger, mest fick jag stryk. Mikael slog igenom med dunder och brak 1975 och simmade väldigt bra tekniskt. Jag var ingen barnstjärna, han var mil före mig och jag såg upp till honom. 

– Han hade absolut förutsättningarna för att bli hur bra som helst, men så blev han skadad. Sedan vet jag inte vad som hände, säger Bengt Baron. 

Han tystnar kort när han får reda på hur Brandéns liv ser ut i dag. 

– Oj, det var verkligen tråkigt att höra. Jag hoppas att det ordnar sig för honom. 

Mikael Brandén fortsatte simma ett tag, men tröttnade till slut. I stället sadlade han om och satsade på en helt annan sport: bodybuilding. 

– Jag ville se om jag kunde bli bra på något annat. Pappa hade kört bodybuilding så jag anammade det, men det gick väl så där. Det blev för mycket mediciner om man säger så. 

Doping? 

– Ja, det var kutym då. Man visste inte vad man stoppade i sig. När jag simmade vägde jag 70 kilo, när jag höll på med det andra vägde jag 130. 

Han berättar att han började jobba på krogen, hade eget vaktbolag. 1992 fick han en dotter. En dag såg han semesterbilder på sig själv. 

– "Det här är inte jag", tänkte jag. Jag kände inte igen mig själv, det var helt groteskt och blev en ond cirkel. Man vaknade mitt i nätterna och skulle äta och stoppa i sig massa skit. Det satte sig på psyket. Man mådde väldigt dåligt upp och ner. Dalarna var djupa. 

– Det ledde till separation. Det blev för fokuserat, det var värre än simningen och blev väldigt egofixerat. Det funkade inte med familj. Jag hade allting ordnat, men lämnade bara allt och gick därifrån. Det tog knäcken på mig mer än jag fattade då. 

Ett havererat restaurangprojekt ledde till konkurs och kronofogden. Inte de bästa förutsättningarna om man är i behov av en permanent bostad. 

– Jag hankade runt och sov lite här och där. Hyrde av folk jag kanske inte skulle ha hyrt av. Jag halkade in på fel bana om man säger. Och när man jobbade på restaurang... Man satt efter jobbet och drack öl och så var det lite annat sådant. Det var hemskt. Jag slutade när de började ha öppet till fem på morgonen och man skulle ha väst. 

Mikael Brandén och Pär Arvidsson inför OS 1976. Foto: ARNE JÖNSSON / DAGENS NYHETER

"Inte ens i min vildaste fantasi"

– Jag är ju snickare i grunden och fick jobb som plattsättare. Höll på med det i tio år och gjorde bland annat Götatunneln. Sedan fick jag artros i knäna och armbågarna. Fötterna pajade och i oktober ska jag amputera två tår till. Jag lever på sjukpenning. Jag är snart 60, men det är klart att jag vill jobba. Man är inte så attraktiv på marknaden längre bara. Inte ens i min vildaste fantasi kunde jag tro att livet skulle bli så här. 

På 90-talet åkte han dit för rattfylla, de senaste åren har det mest handlat om snatterier och stölder. Fängelsestraffen har varit korta men återkommande.  

– Sedan jag idrottade har jag haft en dum filosofi: för att komma upp måste man ner på botten ordentligt och ta ett avstamp. Min tränare sa alltid så: man ska träna ner sig och bli värdelös för att kunna bli bättre. Det sitter kvar i mig, en destruktiv sida. 

Har du slagit i botten? 

– Jag är väl där och nafsar. Jag har gjort massa dumma grejer. Jag har saknat adrenalinet, kickarna. Så det har blivit så. 

Började problemen när du höll på med anabola? 

– Jag har försökt ta livet av mig många gånger. En långtradare klippte min backspegel när jag hade druckit. Jag hamnade på Lillhagen och var tvångsinlagd i sju månader. Jag var riktigt kass. Det här var runt 1995 i samband med separationen. Nu har jag inga sådana tankar överhuvudtaget. 

I dag går han och väntar på en dom för tv-stölden i maj månad. Ett brott han har erkänt. 

– Den grejen... jag hade amputerat två tår, hade kraftig infektion, hög feber och gick på väldigt starka tabletter. Jag skulle köpa en tv men det var ingen i kassan, så jag åkte rulltrappan ner. Jag haltade och höll på att snubbla, personalen frågade om jag behövde hjälp och sedan var jag ute. Men sedan tänkte jag: "vad fan har jag gjort?" Jag ställde tv:n och gick själv till polisen. Jag måste bryta det här destruktiva. 

Hur gör man det? 

– Byta umgängeskrets för det första. De andra grejerna har jag gjort för att kunna betala hyran. Man har bytt tjänster kan man säga. Som det är nu kan jag aldrig få en egen lägenhet. 

"Jag vill ha lugn och ro, promenera i skogen, vara med min dotter. Jag vill ha ett vanligt liv och permanent tak över huvudet", säger Mikael Brandén. Foto: HENRIK JANSSON

Kan inte ens dricka kaffe

Kan du se någon ljusning? 

– Hur sjukt det än låter så vill jag ha ett längre fängelsestraff, så att jag kan ta itu med alla mina problem och kanske få hjälp någonstans. De har inte något program för mig eftersom jag bara fått korta straff och inte missbrukar något i dag. Jag dricker inte och använder inte narkotika. Anabola var ett kraftigt missbruk och jag tog efedrin för att orka träna. Nu kan jag inte ens dricka kaffe på grund av det, jag får hjärtklappning. 

– Men visst, de här dumheterna jag har hållit på med är också en form av missbruk. 

Kan du inte få kickarna på något annat sätt än stölder? 

– Det kan jag säkert, jag funderar väldigt mycket på det här. Men jag vill egentligen inte ha kickar. Jag vill ha lugn och ro, promenera i skogen, vara med min dotter. Jag vill ha ett vanligt liv och permanent tak över huvudet. 

Har du fått någon diagnos? 

– Jag har aldrig varit på någon utredning, men en diagnos har jag säkert. När jag satt inne sist var det en föreläsning om ADHD och jag kände igen mig mycket, men samtidigt är det ju modernt och trendigt att ha en diagnos. 

Vad är planen efter fängelset? 

– Jag vill bryta med allting. Jag är snart 60 år, det här går inte. Jag vill ha lugn och ro. Bara så. Jag vill inte tillbringa min ålderdom på anstalt. 

Har du någonstans att bo när du kommer ut? 

Jag har ett andrahandskontrakt nu och har en bra hyresvärd, men det beror ju på hur långt straffet blir också. Men jag har ett annat alternativ. 

– Hade jag bara haft kvar mitt jobb där jag tjänade bra så... det är bara dumheter. Men man har ett eget val och jag har hamnat här. 

Känns det skönt att prata om det? 

– Ja, jag har inte så många att prata med. Känslan när jag stjäl något är jättebra, fast att jag vet att det är fel. Det är sjukt. Jag ångrar mig direkt efteråt, men just under stunden… 

– Samtidigt: när jag åker fast tycker jag att det är skönt, då känner jag mig lugn. Jag har aldrig nekat till något utan erkänner varenda grej. Jag står för det jag har gjort, finns ingen anledning att neka. Vakterna hälsar på mig och vet att jag är lugn. Det ironiska är att jag hade vaktbolag...

Hur ser en vanlig dag ut? 

– Jag tränar lite, läser mycket, lyssnar på musik. Gör lite extrajobb, målar och tapetserar. Jag väntar på domen och försöker få dagarna att gå. Jag vill ha det avklarat så fort som möjligt. Jag ska inte ens ha en advokat, det kostar bara samhället massa pengar.  

Har du ingen lust att bli simtränare? 

– Det var på gång förut. Många av mina gamla simkompisar är det. Jag simmade ju för Stockholmspolisen. 90 procent blev poliser. Jag tillhör de andra tio och kan nästan bara skratta åt det. Jag vill bara ha fängelsestraffet avklarat och ta ett avstamp därifrån så får vi se vad det blir. Kanske jobba för Pensionärspoolen med målning, tapetsering och trädgårdsarbete. Man vill få dagarna att gå. Problemet är att jag har för mycket fritid. 

Att berätta öppet om dina problem, kan det hjälpa dig? 

– Ja, kanske. Men det drabbar ju andra också. Det är lite känsligt, man vill inte att grannar ska veta. Och min far. Jag skäms väl. Men samtidigt: man får stå för det man gjort och jag måste bara sluta med dumheterna och få ordning på mitt liv. 

Det finns otaliga exempel på hur idrotten hjälpt människor världen över. 

För Mikael Brandén har det varit tvärtom. 

– Idrotten har förstört väldigt mycket för mig, det gick för lätt för mig och jag tog det inte så allvarligt. Hade jag fått kämpa mer hade jag kanske lärt mig att kämpa på ett annat sätt i livet. Den perioden formade mig mycket, och jag ångrar att jag inte tog tillvara på chansen jag hade. 

 

Följ GT på Facebook för att diskutera våra artiklar. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!