24 april, snart två veckor sedan.
Kapten Joel Lundqvist jagade på lagkamraterna i den sjätte SM-finalen mot Skellefteå.
Hemma i lägenheten i New York försökte Rangers supermålvakt Henrik Lundqvist streama matchen via någon sajt på sin dator.
– Men jag lyckades inte få in matchen på datorn. Fick lyssna på radion i stället, berättar han.
Frölunda gick fram till 3–0, säkrade guldet efter 5–3 och Joel Lundqvist fick lyfta bucklan.
Samtidigt jublade Henrik i New York.
Senast Frölunda tog SM-guld, 2005, kämpade tvillingarna tillsammans. Precis som vid guldet 2003.
Matchklockan hann knappt ticka färdigt i Skellefteå innan Henrik tryckte fram tvillingbrorsans nummer på mobilen.
– Jag var extremt glad, jag ville prata med Joel så fort som möjligt. Och vi fick kontakt, även om det var ganska svårt i all uppståndelse. Jag ville gratulera Joel direkt. Jag vet hur han och de andra i laget slitit, vet vad guldet innebär för Joel, Frölunda, supportrarna och Göteborg. Men samtidigt hade jag blandade känslor, säger Henrik.
Dagen innan hade hans egen säsong tagit slut mot blivande mästarna Pittsburgh. När Frölunda spelade sin guldmatch i Skellefteå var Henrik kvar i den besvikelse han känt elva gånger i Nordamerika eftersom det hittills inte blivit någon Stanley Cup-buckla.
– Men just när Frölunda vann tänkte jag inte på min egen säsong. Det var bara glädje. Men nån timme senare kom jag på att jag åkte ut dagen före – och då var jag tillbaka i depressionen...
Joel har nu tre SM-guld, ett mer än brorsan.
– Men det är absolut inte någon tävling. När det går bra för honom blir jag stolt och glad, precis som han blir när det går bra för mig, säger Joel medan brorsan nickar bekräftande.
Kungen av New York
Vi sitter i restaurangen högst upp i Frölundaborg.
Joel kommer direkt från dagens andra träningspass. Eftersvettningen syns i pannan, han går och hämtar två glas vatten för vätskebalansens skull.
Henrik, med solglasögonen hängande i skjortöppningen, tar med en bricklunch till intervjubordet.
Det är två 34-åringar som väger orden när de pratar om det väsentliga i tillvaron. Men det är också två tvillingar som gärna skämtar och har nära till skratt.
Som när jag frågar Joel om Henrik förändrats sedan de flyttade isär för elva år sedan.
– Var ska jag börja?
Henrik skrattar och besvarar själv frågan:
– Jag är exakt likadan, haha.
Joel blir allvarlig när han beskriver brodern, som kallas kung Henrik av New York och som får runt en halv miljard kronor för att vakta Rangers mål i sju år.
– För mig är Henke densamme, jag ser ingen skillnad i hans personlighet. Det är mer att han är van vid den större scenen. Det är väl den skillnaden man ser, hur han hanterar olika situationer, säger Joel.
Som att han umgås med skådisen Edward Norton och du hänger med Lasse Kronér?
Båda bröderna skrattar.
– Ja, lite så... haha. Vi lever helt olika liv. Bara genom att bo i New York blir det ett annat liv. Henke är van vid de situationerna medan en annan går här hemma och stryker... Det är inte samma upplägg riktigt, säger Joel och sneglar på sin gapskrattande brorsa.
– Jag tycker inte heller att vi har förändrats så mycket, varken du eller jag, säger Henrik. Det handlar mer om vår livssituation. Vi har fortfarande en vanlig brödrarelation. Eller vanlig och vanlig. Som tvillingar känner vi varandra väldigt väl. Vi snackar en del om nånting är jobbigt eller så, pushar varandra på det viset.
Bor på varsin ö
Båda bröderna har flyttat den senaste tiden.
Henrik och hans fru Therese har tagit med sig barnen Charlise, 4, och Juli, 1, från Central Parks södra utkanter och skaffat lägenhet längre ner på Manhattan, i trendiga Tribeca.
Joel, hans fru Amanda och barnen Vilma, 8, Viktor, 5, och Ebba, 1, bor numera på Hönö i Göteborgs norra skärgård.
– Vi hade vuxit ur lägenheten. När vi köpte den hade vi inga barn, nu har vi två. Och det är dags för förskolor och annat, då tittade vi efter var det skulle fungera bäst och då valde vi Tribeca, säger Henrik.
– Vi har sedan tidigare koppling till Öckerö och valde att flytta ut till lugnet ute på Hönö. Vi trivs väldigt bra där ute, vid havet, säger Joel.
Men är det inte jobbigt att åka färja i båda riktningarna varje dag?
– Nej, jag tycker det är skönt med färjan. Jag hinner städa av några mejl, ringa några samtal. Ibland kan jag komma på att det är något jag måste göra, då gör jag det på färjan. Man kommer ingen vart, kan inte köra fortare. Det är ren avkoppling.
Joel bor på en ö. Kan du tänka dig det, Henrik?
– Jag bor ju också på en ö, Manhattan.
Joel skrattar och fyller i:
– Ja, vi är båda öbor.
Kan du tänka dig att flytta till Hönö, Henrik?
– Nja, det är Joels ö. Men det är jättetrevligt varje gång jag kommer ut och hälsar på. Jag vet inte var vi kommer att hamna så småningom, men Hönö är kanske för litet för mig, svarar målvakten.
Men Henrik och hans familj har inte bara en lägenhet på Manhattan.
De har också ett sommarställe i Onsala, söder om Göteborg, och en lägenhet mitt i stan.
– Det är skönt i Onsala, lugnt och fint och inte så mycket folk. Sådan kontrast till vad vi är vana vid i New York. Långt bort från vardagslivet, det är då man känner att man har semester, då man bryter alla de rutiner man lever i under nio månader.
Ändå har ni kvar lägenheten mitt inne i Göteborg.
– Ja, vi kan inte riktigt släppa den. Vi åker fram och tillbaka...
Skulle Joel kunna tänka sig att ta med familjen och bosätta sig på Manhattan?
– Det är en jättehäftig stad. Och jag har självklart hälsat på där. Men jag har svårt att se en flytt dit, det är sådan kontrast till det vi har nu. Sen är det svårt att säga att man inte vill bo i New York, men jag vet inte hur det skulle fungera för vår familj, svarar han.
Splittrade familjen
Henriks flytt till New York och Rangers 2005 splittrade inte bara tvillingarna.
Den gjorde också slut på det gemensamma firandet av stora högtider som jul och nyår.
– Så är det, vi firar aldrig tillsammans eftersom hockeyn pågår då, säger Henrik.
Då är det väl kul att ni kan fira midsommar tillsammans, när hockeyn ligger nere?
– Nej. Vi firar inte midsommar heller. Det har inte blivit så. Vi fick egna traditioner ganska tidigt och sedan har det hållit i sig, förklarar Joel. Vi firar midsommar på olika håll.
Att fira helger är viktigt för de flesta svenska familjer. Bröderna Lundqvist har hittat sitt eget sätt.
– Barnens födelsedagar på somrarna har blivit våra högtidsdagar tillsammans. Vi träffas ju även en del vanliga dagar, men barnens födelsedagar är speciella, säger Henrik, vars äldsta dotter Charlise snart har sin fjärde födelsedag.
En genomläsning av gamla intervjuer antyder att Henrik inte var inställd på att skaffa barn lika tidigt som brorsan.
Var det så?
– Ja. Jag var inte lika redo. Det tog längre tid för mig att nå dit. Det var ett stort steg i livet, därför väntade vi lite längre.
– Det handlar väldigt mycket om tajming, när man känner att man är redo att ta klivet. För det är en stor utmaning att skaffa barn. Och Henrik och Therese lever ju ett helt annat liv också, fyller Joel i.
Sonens hyllning av farsan
Bröderna är överens om att barnen förändrade deras liv helt och hållet.
– Det är exempelvis ingen idé att komma hem och gnälla efter en tung förlust. Förr ältade man saker och ting mycket mer. Nu kommer man hem och så är det bara att byta en blöja eller nåt. Det är ingen idé att fundera på något annat, säger Joel med ett leende.
– Det händer saker hela tiden som får en uppskatta och vara tacksam för det man har, säger Henrik. Det händer saker med familj och vänner, men även runt om i världen. Man får tankeställare nästan dagligen.
Men också goda skratt.
Som när Joels femåring Viktor häromdagen ropade på sin pappa.
– ”Kom nu lagkaptenen”, sa han, berättar Joel med ett garv. Jag trodde han såg mig som bänknötare...
Men han bjöd på en hyllning av farsan?
– Ja, lite så...
Henrik vänder sig till brorsan och fortsätter prata om Viktor:
– När jag var hemma oss er och pratade med honom visade han en bild på dig och pokalen. ”Det är pappa, har du något SM-guld eller?”, frågade han, säger Henrik medan bröderna och förenas i ett ljudligt skratt.
– Det kan komma vad som helst. Man landar snabbt när man kommer hem, säger Joel.
Vem är den största curlingfarsan av er?
– Joel, svarar Henrik snabbt.
– Haha, inte om du frågar ungarna, då är jag stränga farbror'n. Jag kan få höra härifrån laget att jag är mesig. Men frågar du ungarna tycker de att man kanske kan släppa några regler, kommenterar Joel.
Tunga familjesmällarna
Familjen, som även inkluderar storasyster Gabriella och hennes familj i Kalifornien, är central när man pratar med bröderna Lundqvist.
Och de har fått sina smällar.
Joels svärfar Lennart Ottordahl – känd fotbollsprofil i Göteborg efter att ha spelat i bland annat IFK Göteborg och Öis och tränat bland andra Frölunda, Gais och Öis – dog efter lång tids sjukdom 2003.
Och när pappa Peter Lundqvist, tillsammans med mamma Eva det stora stödet under uppväxten, fick en hjärntumör 2007 skakade hela familjen.
Men de känner också mycket för en av deras närmaste vänner, Magnus Kahnberg, som tvingades avbryta karriären på grund av upprepade hjärnskakningar. Han är ännu inte helt återställd.
– Det är svårt att sätta sig in i, säger Henrik och är tyst en stund innan han fortsätter:
– Det är klart att det är jättetråkigt och tufft att gå igenom när hockeyn har betytt så mycket under så lång tid.
Joel, under många år center bredvid Kahnberg i den så kallade dragkedjan, tar vid:
– Visst är det skittungt att behöva sluta med hockeyn. Men nummer ett är ändå att bli så bra att han kan göra de här vardagsgrejorna, få ett vanligt liv. Kunna spela landhockey med de två grabbarna. Att hans familj känner att han kan vara en bra pappa och de här bitarna. Det är klart att man lider med honom.
Stöttar barn i svårigheter
Båda bröderna Lundqvist syns i olika välgörenhetssammanhang, ofta med inriktning på att stötta barn som inte haft det så lätt i livet.
Henrik och Therese har startat en egen organisation, Henrik Lundqvist foundation.
– I New York blev jag imponerad av hur mycket välgörenhetsjobb det finns på den nivån. Hemma hade vi besökt några sjukhus och så där, men där borta las det ner en massa tid och engagemang och pengar på att hjälpa andra. Alla i Rangers är med i Garden Dream Foundation, som jag är talesman för. Men jag kände att jag ville starta min egen organisation för att öka möjligheter att göra lite fler grejor, framförallt här hemma i Sverige, säger Henrik.
– Jag försöker hjälpa till på de engagemang och projekt som klubben är med i, som Ronald McDonald-huset. Man behöver ibland inte göra mycket för att det ska glädja barn och ungdomar att få en skjuts i rätt riktning. Jag ställer gärna upp när jag kan även på egen hand, men jag har ju inte varit med och startat något så avancerat som Henrik gjort där borta, säger Joel.
När du efter den här guldsäsongen utsågs till fansens favorit styrde du prissumman på 10 000 kronor till Grunden Bois. Varför?
– Jag har varit i kontakt med dem genom åren. Det är en Göteborgs-förening med många roliga personligheter. Jag gjorde bland annat en rolig intervju med dem för något år sedan. De gör verkligen avtryck med ett härligt arbete, säger Joel.
– Det är viktigt att göra saker som betyder något, fortsätter Henrik. Hockey är vårt liv och det betyder mycket för oss och många andra. Men det finns andra saker i livet också.
Livet kan även bestå av överraskningar.
Som att Fredrik Sjöström, toastmaster på Henriks och Therese bröllop för fem år sedan, numera är sportchef i Frölunda.
Såg nån av er det komma när han stod och utbringade en skål för brudparet?
Bröderna skrattar samfällt innan Henrik börjar svara:
– Nej, då var han spelare, mitt i karriären. Fredrik har alltid varit extremt noggrann och han hade väldigt bra disciplin. När han fick rollen i Frölunda några år senare visste man att det var i den riktning han ville jobba.
– Jag var med om en kul grej för några veckor sen, fortsätter Joel. Fredrik och jag var i Stockholm på en SHL-grej. På planet hem stötte vi ihop med Glenn Strömberg och satt och surrade en stund. Strömberg frågade lite om Fredrik som pekade på och mig svarade: ”Jag är hans chef”. Vi garvade naturligtvis, men det är ju den fördelningen vi har. Haha. Det är bara att acceptera...
Kan du vara sportchef i Frölunda om fem år?
– Haha, det vet man inte. Det är ett tufft, utsatt jobb. Men jag hoppas att jag fortfarande spelar om fem år, svarar Joel.
Henrik i Rangers då, i en roll som Daniel Alfredsson i Ottawa?
– Det hänger på var man vill bo, var vi ska bo efter karriären är inte bestämt. Många gamla spelare tar sådana roller som Daniel. De stannar i laget, släpper det inte helt. Vissa vill ju släppa helt. Hur jag ska göra tror jag inte jag vet förrän det är dags. Och jag hoppas kunna spela tills jag blir 40 år.
– När jag var yngre funderade jag på vad jag ska göra sedan, men ju äldre jag blir vill jag ha det fokus på hockeyn som jag har just nu. Börjar jag snegla och ta steg åt det hållet är det lätt att successivt börja trappa ner. Jag ser fortfarande att jag är mitt i det och vill stegra karriären.
Och i år gjorde du din bästa säsong.
– Just det. Det var skitbra på alla sätt och vis. Jag vill inte börja titta på något annat ännu. Och när jag stod på Götaplatsen kände jag bara att jag vill dit igen, säger Joel.
Henrik har just slutfört sin elfte säsong i Rangers. Joels tolfte A-lagssäsong i Frölunda slutade med guld.
Känner ni av er egen betydelse för era klubbar?
– Ju längre man är på ett ställe ju mer känner man för organisationen och ju mer ansvar är man beredd att ta. Och man är mer bekväm med att ta ansvar exempelvis när nya, unga spelare kommer till laget. Har man varit i klubben i elva år finns där en stolthet, säger Henrik.
– Det är svårt att bedöma sin egen betydelse, säger Joel. Jag har varit här länge, är kapten. Många har bytts ut under vägen. Man håller sig kvar med allt man kan. En del undrar väl om jag aldrig ska sluta, haha... Men det är det klart att man är en igenkänningsfaktor för fans och till en viss del sponsorer.
Är det nån gång pinsamt att Roger Rönnberg säger att du är Frölundas viktigaste ledare?
– Han gillar att dra på ibland. Men det är klart att jag är stolt för att han tycker att man tillför något, säger Joel innan han ler och skämtar om sin tränare:
– Han kanske försöker bygga upp mig ibland genom media, haha. Men internt är vi alltid på och trycker ner varandra. Den jargongen har vi...
Joel sliter med försäsongsträningen för att vara beredd när SHL- och CHL-bucklorna ska försvaras.
För Henrik är det senare NHL-premiär än vanligt eftersom det blir World Cup i höst.
– Det är en turnering som jag verkligen ser fram emot, säger stjärnmålvakten.
