Tore Lund

Tore Lund: Eldsjälen Wiberg säger farväl

GÖTEBORG. Utan sina eldsjälar vore svensk boxning ingenting.

I Göteborg är Kenneth Wiberg, 70, en av de allra starkaste och viktigaste. Men nu ser han slutet på sin nästan 50 år långa gärning.

SM i helgen blir hans farväl. Den tuffaste matchen för honom framöver handlar om att besegra cancern.

När jag surrade runt med en rad människor i den svenska boxningsvärlden i Sjumilahallen i Biskopsgården under SM-boxningarna i går kväll, begrep jag att utan Kenneth Wiberg hade det inte blivit någonting överhuvudtaget.

När jag pratade med legendaren Olof Johansson, lite av mr Boxning sedan åtskilliga årtionden, plockade han fram stora ord om Wiberg.

- Han är motorn i den göteborgska boxningen, menar han.

Och Susanne Kärrlander, boxningsförbundets tävlingsledare under SM-helgen slog fast att "utan Kenneth Wiberg hade mästerskapet inte hamnat i Göteborg."

I går blev jag vittne till hur Wiberg gick omkring runt matchringen och bara njöt, han har jobbat hårt för att få tävlingarna, han har lagt ner fler timmar än vad någon kan begära för att fixa arrangemanget.

Själv började han boxas tidigt på 60-talet hemma i Nässjö, men ett par år senare flyttade han till Göteborg. På meritlistan finns fyra SM-guld i tungvikt - 1965, 1966, 1968 och 1975.

I Göteborg blev han senare tränare och drivande kraft i Redbergslid och de senaste tio åren har han varit den till synes outsinliga kraftkällan i Göteborgs Team Box, klubben han själv bildade.

Kenneth Wiberg ser ut som en kraftkarl och ingen som ser honom kan tro att han är svårt sjuk.

Men det är han.

- Först var det prostatacancer, berättar Wiberg för mig. Den har vi nog fått bukt med, men det är värre med cancern i tarmarna. Jag går på strålning och det suger musten ur mig.

- Jag kämpar, men man vet aldrig hur det slutar. Därför har jag bestämt mig för att trappa ner nu, kanske flytta hem till Småland igen.

För en man som ägnat hela sitt vuxna liv åt boxningen är ett SM på hemmaplan något av det största man kan vara med om. Men Kenneth Wiberg håller sig gärna i skuggan och ler bara lite återhållsamt när boxarna från hans egen klubb och de andra Göteborgsföreningarna tas emot av publiken med stående ovationer.

Om Wiberg nu verkligen lägger handskarna på hyllan, det finns de som tvivlar på att han verkligen klarar av det, finns det ett avsked från boxningen han skulle uppskatta mer än nåt annat.

Det vore om någon av "hans killar" i Team Box - Bager Mohammadi, Clarence Goyeram, Hampus Henriksson eller Ronald Serugo - stod i ringen med ett mästarbälte efter finalerna i morgon.