Stefan Nilsson

GT:s Stefan Nilsson går i pension – efter 48 år

Stefan Nilsson går nu i pension efter 48 år på GT.
Foto: Henrik Jansson
Stefan Nilsson med en av Västsveriges största idrottsprofiler – Joel Lundqvist, lagkapten i Frölunda. En spelare Stefan minns sedan unga dagar.
Foto: HENRIK JANSSON
Resor runt hela världen för att följa idrott.
Foto: JAAKKO STENROOS

Jag tänkte att det skulle bli ett sommarjobb mellan grundskolan och ettan i gymnasiet.

48 år senare säger jag tack och hejdå till GT och våra läsare och skriver om hur det är att tillbringa hela yrkeslivet på samma arbetsplats.

Hur gick det till?

De senaste veckorna har jag fyllt i min alldeles egen lista.

Sista intervjun med Frölundas tränare Roger Rönnberg – check.

Sista snacket med Häckens landslagsspelare Johanna Rytting Kaneryd och Elin Rubensson – check.

Sista besöket hos IFK Göteborg på Kamratgården – check.

Det som under nästan ett halvt sekel på GT blev min jobbvardag är över. Den månatliga betalningen som jag har fått varje månad sedan augusti 1974 (sammanlagt 576 löneavier i pappers- eller digital form) ersätts av pengar från diverse pensionsfonder och pensionsförsäkringar.

När jag plockar fram min inre backspegel och försöker se tillbaka går det knappast att greppa.

48 år på samma ställe. Hur förklarar man det?

Jag klev in för mitt första arbetspass på GT:s redaktion på Postgatan i centrala Göteborg 1 juli 1974. Knappt tre månader tidigare hade ABBA sjungit Waterloo i Brighton, dagen före hade Ralf Edström dunkat in 1–0 på en präktig volley mot Västtyskland i fotbolls-VM och en dryg månad senare skulle Richard tvingas avgå som USA:s president efter Watergate-skandalen.

Min första artikel hade jag i GT 28 september 1975 – då hade jag alltså redan jobbat på tidningen i ett drygt år. På telefonmottagningen tog vi emot telefonsamtal från utsända reportrar, spelade in på bandspelare när de läste in och skrev sedan ut deras artiklar på skrivmaskin.

En bra skola för den med ambitioner att bli journalist och skriva egna artiklar. Men det hade inte jag.

Stefan Nilsson tillsammans med tolken Arta Dervishi i kolgruvan Valias utanför Albaniens huvudstad Tirana 1991. Vi var nere på 200 meters djup och gjorde reportage om Europas då fattigaste arbetare.
Foto: TOMMY HOLL

Jag gick på naturvetenskaplig linje på gymnasiet, inriktningen var att söka till GIH och bli gymnastiklärare.

Men den planen sprack helt. Betygen rasade i takt med att jag jobbade alltmer, rakt genom gymnasietiden jobbade jag ungefär halvtid på GT.

Från att aldrig ha missat en minut av grundskolelektionerna för något annat än sjukdom hamnade jag i klasstoppen på listan över dem som var borta mest. Jobbet krävde sin tid. Jag utgår från att preskriptionstiden för skolk har gått ut. 

När jag berättade för mina barn varför jag hade så dåliga gymnasiebetyg förklarade jag för dem att det var en annan tid, utbildning var inte alltid nyckeln till ett jobb.

Jag vet inte riktigt när jag insåg att jag höll på att bli journalist.

Kanske var det när jag märkte hur kul det var att se fotboll, hockey, pingis eller annan idrott och få betalt för det mot att jag skrev en eller ett par artiklar.

Kanske var det när jag fick vara extragubbe på OS i Montreal 1976 och stötte på legendariske Lennart Hyland i pressrummet eller satt på läktaren och såg Anders Gärderud sätta världsrekord när han tog guld på 3 000 meter hinder eller när jag fick följa Ulrika Knapes dyk ner i den olympiska bassängen.

Eller kanske när jag precis hade gått ut gymnasiet 1977 och var på väg mot fast anställning på GT och drog till New York (jag betalade flyg och hotell själv och sålde artiklarna till GT) och såg hur en axelskada stoppade Björn Borg i hans sista försök att vinna US Open.

Men journalist blev jag och har varit sedan dess. På samma arbetsplats dessutom. 

Stefan är författare på Hoi Förlag och har bland annat gett ut böckerna ”I flyktens skugga”, ”Hämndens spel” samt en bok om Grunden BoIS.
Foto: PER WISSING

När jag summerar och letar efter förklaringar till alla år på GT hamnar jag på några punkter.

Brist på ambition? Inte när det gäller själva hantverket, men definitivt när det gäller att göra karriär.

Brist på värvningsförsök? Absolut. Det enda anbud jag har fått genom åren var när jag tackade nej till att bli rektor för en nystartad friskola.

Brist på kvalitet? Det får andra bedöma, men förmodligen inte. I så fall hade det knappast blivit nästan ett halvt sekel på GT.

Lojalitet? Hundra procent. Oavsett vem av mina totalt tolv chefredaktörer och ett antal redaktionschefer som har styrt har min lojalitet alltid varit hos klubbmärket med ett blodrött G och ett lika rött T och med våra läsare.

Trivsel? Absolut. Visst har det funnits svackor, framförallt när kompisar fått gå för att det skulle sparas. Men i mångt och mycket har jag haft ett drömjobb med kolleger som jag har trivts med. Och det är väl den främsta anledningen till att jag har blivit kvar.

Att gradera mina största upplevelser på jobbet är omöjligt. 

Men högt på listan kommer IFK Göteborgs Uefacupguld i Hamburg 1982.

Stort var det att 1987 sitta i en ishall i Wien när Tre Kronor tog det första VM-guldet på 25 år.

När Jörgen Persson 1991 slog J-O Waldner och tog VM-titeln i pingis var jag i hallen i Chiba, ett par mil utanför Tokyo.

Och tänk att jag så sent som för några år sedan på betald arbetstid fick sitta och snacka i ett par timmar med förra året bortgångne Blåvitt-legendaren Bebben Johansson i hans hem.

Nämnde jag förresten bowling-VM på Filippinerna 1979, Glenn Hyséns supermatch på Wembley 1988 eller alla gånger jag har mött och skrivit artiklar om Torbjörn Nilsson genom åren sen den första 1976 eller 1977?

Det har varit ett jobb – visst. Men många gånger så mycket mer.

Har gått vilt till – ibland. Stefan Nilsson fick en puck i huvudet under en Frölundaträning 2012.
Foto: JAN WIRIDEN

Digitaliseringen har förändrat yrket på de flesta sätt. Numera är en nyhet ny och exklusiv i bästa fall en minut. Min utmaning, utöver det som händer i och runt matcher och tävlingar, de senaste åren har varit att hitta något nytt om personer och händelser oavsett om de är färska i rampljuset eller redan mångfalt omskrivna.

Jobbet som sportjournalist har även gett annat än upplevelser på arenor och möten med idrottskvinnor och idrottsmän.

Som när jag 1991 åkte på reportageresa till Albanien för att i det sammanfallande landet leta efter IFK Göteborgs motståndare i Europacupen, Vlora Flamurtari. Vi hittade laget, men gjorde även andra reportage i Europas fattigaste land som föll samman efter kommunismen med anarki, kaos och fattigdom som följd.

På ”barnens mentalsjuksjukhus” i staden Shkroda var jag med om något som påverkade mitt liv för all framtid.

Mötet med de inlåsta, hungriga – i flera fall sjuka utan tillgång till medicin – barnen och ungdomarna som satt och gungade med överkroppen fram och tillbaka på madrasser i de kala betongrummen blev en veritabel chock.

De oönskade barnen. De fattiga, bortlämnade barnen. 

Trots att det är mer än 30 år sedan dyker de upp på näthinnan så fort jag läser eller hör om andra barn och ungdomar som far illa av krig och fattigdom och tvingas på flykt.

Barn som aldrig får den chans som exempelvis mina barn har fått.

Reportaget från ”barnens mentalsjukhus” i Shkodra är förmodligen det tyngsta jag har skrivit.

Det är betydligt svårare att välja det roligaste, där är konkurrensen stenhård.

GT/iDAG 16 september 1991. Reportaget om Vlora Flamurtari.
Foto: STEFAN NILSSON

 

När jag nu sitter och går genom mina 48 år på GT börjar det stora vemodet rulla in. Jag tänker på kolleger jag har haft och på alla personer jag har mött i jobbet. 

Men runt hörnet väntar ett liv utan arbetstider. Och när mina tidigare kolleger framåt höstkanten sitter och skriver lajvrapporter med domnande fingrar på iskalla fotbollsläktare kan jag välja värmen inomhus.

Tankarna går också till er läsare och de kontakter vi har haft. Ibland har det varit berättigat gnäll för något språk- eller faktafel, ibland har det varit ett glatt mejl efter något jag har skrivit.

Men livet går vidare – i andra sammanhang. 

Tack alla som har varit med och förgyllt mina 48 år på GT.



Här tackas Stefan Nilsson av på redaktionen

Stefan Nilsson, anno tidigt 90-tal.
Foto: Stefan Nilsson
Avtackning på redaktionen med besök av ett flertal före detta GT-medarbetare.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Filmvisning med hälsningar och hyllningar från sportprofiler, vänner och kollegor.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Stefan tackas av biträdande chef Sanna Wikström.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Avtackning på redaktionen med besök av ett flertal före detta GT-medarbetare.
Foto: HANNA BRUNLÖF WINDELL
Tack, Stefan!
Foto: Henrik Jansson
1 / 8