Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Stefan Nilsson

Frölunda tappade farten när sviten bröts

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. 4–1 mot Linköping 3 november.

Fjärde raka hemmasegern inför 12044 på läktarna.

Tio dagar senare hade många av de 9126 åskådarna lämnat Scandinavium innan slutsignalen tonat ut.

2–3 mot Skellefteå i den 17:e omgången av SHL var inget att åka hem och berätta om.

När Simon Hjalmarsson kvitterade till 2–2 med sju och en halv minuter kvar var Frölunda kraftigt på gång.

Ännu en trepoängare skulle kunna cashas in, eller åtminstone två genom sudden eller straffar.

Jag satt och letade i klyscharkivet efter meningar som "om Frölunda kan vinna sådana här matcher så...”

18-årige Skellefteå-junioren Albin Eriksson tryckte tre minuter senare in sitt andra mål för kvällen – och plötsligt var allt förändrat.

Det vi fick bevisat än en gång är att samtliga spelare på isen måste ge järnet, hela tiden. Frölunda kan inte stå still och spela ut motståndarna, det måste ske med fart och stenhårt arbete.

Tränaren Roger Rönnberg pratade efteråt om att motorn hackade efter SHL:s tiodagarsuppehåll.

Och så var det. Under perioder av matchen tappade hemmaspelarna koncentrationen och slarvade i alla zonerna – så långt man kan komma från det distinkta, effektiva spel som gav nio poäng veckan före uppehållet.

Det som gjorde mig mest förvånad var dock att matchen i sig hade väldigt lågt underhållningsvärde. 

Frölunda och Skellefteå har under flera säsonger bjudit på fartfester. Fullt ös från start till mål.

De rutinerade, passionerade kaptenerna Joel Lundqvist och Jimmie Ericsson mot varandra i tuffa fighter.

Och några gånger har vi fått bevittna presskonferenser med tränarna Bert Robertsson och Roger Rönnberg som haft svårt att hålla styr på känslor och tungor när de hört vad den andre har sagt.

Men när Skellefteå tog sin första trepoängare på tio matcher och spräckte Frölundas svit på fyra raka segrar var det hur lugnt som helst.

Rönnberg och kollegan i Skellefteå, förre Färjestadsprofilen Tommy Samuelsson, var överens om det mesta.

Jag känner en del som gärna pratar om lunken i hockeyns högsta serie, att det inte går att hålla uppe intresset genom 52 omgångar.

Jag har oftast hävdat motsatsen. I den tajta, täta hockeyn händer alltid någonting. I varje match. I 52 omgångar plus slutspel.

Men Frölunda–Skellefteå kändes just som den 17:e matchen i en väldigt lång serie.

Säsongens Frölunda är stabilt. 

Bra målvakter – även om Johan Mattsson borde ha tagit åtminstone det första målet.

Gedigna backar – även om de gav lite väl stora ytor när Albin Eriksson anföll.

Hårt arbetande forwards – även om de den här gången hade svårt att komma in på mål.

En sådan här förlust då och då pallar Frölunda för, de behåller tredjeplatsen till nästa omgång.

Men då gäller det att sätta fart. 

För Roger Rönnbergs kompis Robert Ohlsson i Djurgårdsbåset tänker inte bjuda sin gamla klubb på någonting.