Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Stefan Nilsson

Från Ralf Edströms volleymål – till sista intervjun med Warhol

Stefan Nilsson berättar om sina 45 år på GT.
Presskonferens på Rockefeller Center i New York 1977. Vi var en del journalister på plats för att se Muhammad Ali showa inför matchen mot Earnie Shavers, som Ali döpte till ”Ekollonet” efter hans frisyr. ”Ekollonet faller i tredje ronden”, skrek mästerboxaren. Foto: STEFAN NILSSON
En riktig närbild på Muhammad Ali inför VM-matchen mot Earnie Shavers i New York. Det gick att komma riktigt nära världens genom tiderna mest spektakuläre boxare. Foto: STEFAN NILSSON
1988 fick jag chansen att åka till New York och se ATP-slutspelet i tennis mellan världens bästa spelare. Här poserar de fyra bästa på världsrankingen. Ettan, Mats Wilander, till höger. Därefter Ivan Lendl, Andre Agassi och Boris Becker. Foto: STEFAN NILSSON
Under några år i mitten på 1980-talet följde även vi från ofta formel 1-cirkusen på plats. Framförallt för att Stefan ”Lill-Lövis” Johansson var en av stjärnorna. Här tog jag en bild på honom tillsammans med stallkamraten i Mc-Laren, fyrfaldige franske världsmästaren Alain Prost. Foto: STEFAN NILSSON
Det var inga problem att komma nära världsstjärnorna på den tiden. Som här när jag plåtade trefaldige österrikiske världsmästaren Niki Lauda. Foto: STEFAN NILSSON
Tillsammans med tolken Arta Dervishi i kolgruvan Valias utanför Albaniens huvudstad Tirana 1991. Vi var nere på 200 meters djup och gjorde reportage om Europas då fattigaste arbetare. Foto: TOMMY HOLL
På sommaren 1981 besökte jag Ralf Edström i Monaco. Då hade han precis skrivit på för två år med laget i det lilla furstendömet. Här utanför det världsberömda kasinot. Foto: STEFAN NILSSON
På hösten 1980 hälsade jag på hos legendariske fotbollsspelaren och tränaren Nisse Liedholm, då tränare i Roma. Italienska ligan hade precis öppnats för utländska spelare, Liedholm och Roma plockade direkt den brasilianske mittfältsmotorn Falcao, här tillsammans med den svenske tränaren. Foto: STEFAN NILSSON
Min första intervju med en världsstjärna gjorde jag med amerikanske simmaren Mark Spitz vid OS i Montreal 1976. Spitz ställde upp på sju distanser vid OS i München fyra år tidigare – och vann alla. Foto: STEFAN NILSSON
När jag var i Albanien första gången, för att bevaka VM-kvalmatchen mot Sverige i november 1988, var det fortfarande kommunistisk diktatur. Trots att det var förbjudet att se på tv från andra länder var det många som kände igen Glenn Hysén, som då spelade i italienska Fiorentina. Här är Hysén tillsammans med Thomas Ravelli och Robert Prytz på Skanderbegtorget där den nyresta statyn över förre diktatorn Enver Hoxha glänste i solskenet. Foto: LENNART REHNMAN
Med fotograf Jan Wiridén.
1 / 12

Det var dagen efter Ralf Edströms berömda volley mot Västtyskland.

1 juli 1974. Min första arbetsdag på GT.

Då hade jag naturligtvis ingen aning om att jag 45 år senare skulle få förmånen att skriva den här artikeln.

Fyra och ett halvt decennium som utöver massor av sportbevakning även innehåller det som förmodligen var den sista intervjun med konstnären Andy Warhol och en begravning tillsammans med den blivande ryske presidenten Boris Jeltsin.

Det var fem år efter den första månlandningen.

Det var fortfarande 15 år kvar till Berlinmurens fall. Därför sa vi Västtyskland om landet som Ralf Edström chockade med en klockren vänstervolley vid VM.

Fotbolls-VM 1974 var det första stora mästerskap som jag, en 16-åring som nyss hade gått ut nian, kom i kontakt med i det som skulle bli mitt yrke.

Hade fått elektriska skrivmaskiner

Under mitt första sommarjobb innan ettan på gymnasiet kallade klev jag in på GT på Postgatan i centrala Göteborg – och blev kvar.

Det var långt före datorernas tid. Vi hade dock tillgång till elektriska skrivmaskiner, vilket gjorde att det gick mycket snabbare att skriva än på de helt manuella maskinerna.

På den så kallade telefonmottagningen satt jag tillsammans med mina kolleger och skrev bland annat ut de texter som GT:s utsända reportrar läste in på våra bandspelare via telefonledningarna.

Att lyssna på och skriva ut texter från GT:s reportrar runt om i Västsverige och Stockholm, samt när de skickades ut på uppdrag runt om i världen, var en bra skola inför att jag plötsligt skulle skriva min första artikel i GT på hösten 1975.

Familjen var på semester i Västtyskland. En kväll såg vi Frankfurt spela mot Kaiserslautern med VM-hjältarna från 1974, Ronnie Hellström och Roland Sandberg, i laget.

Ralf Edström drog med en stenhård volley in ett av den svenska fotbollshistoriens mest kända mål mot Västtyskland 30 juni 1974. Dagen efter gjorde jag min först arbetsdag på GT. Foto: Jan Düsing och Sven-Erik Johansson.
Foto: JAN DÜSING
Foto: SVEN-ERIK JOHANSSON

”Skriv vad det är värt”, sa Nisse

Hellström gjorde sin bästa match dittills under proffskarriären och höll nollan. Sandberg gjorde mål.

Det var en entusiastisk 17-åring som ringde GT:s sportredaktion och erbjöd sina tjänster.

På andra sidan telefonledningen svarade Nisse Hanson, under våren i år avtackad från SVT efter många år som Janne Josefssons chef på ”Uppdrag granskning”.

– Visst tar vi in den. Skriv vad det är värt, sa Nisse, precis som han oftast gjorde under de år han var redigerare på GT-sporten.

På den tiden var det som stod i papperstidningarna nyheter. Det fanns inget internet där vi numera publicerar hela tiden från jorden alla hörn.

Såg Glenn Hysén på Wembley

Att några dagar senare slå upp en GT och för första gången se ”Av STEFAN NILSSON” ovanför en tidningsartikel var en väldigt, väldigt speciellt känsla.

Som ständig vikarie på telefonmottagningen och lika ständig inhoppare på sportredaktionen rörde jag mig mest i och runt Göteborg.

Det kunde innebära att bevaka en match med Warta då klubbens mittbackstalang, ett år yngre än jag, inte var självklar i startelvan under pappa Kurts träning.

Samme Glenn Hysén som jag från GT:s plats på Wembley fick se spela 0–0 mot England, och bli belönad med sex getingar av fem möjliga, i VM-kvalet 1988.

Och redan i mitten av 70-talet skrev jag min första artikel om en annan kille som det gick bra för, Torbjörn Nilsson. Det var då folk vallfärdade till Ullevi för att se vad Göteborgs störste fotbollsspelare genom tiderna skulle hitta på i ett Blåvitt som spelade champagnefotboll (värvarkungen Anders Bernmars uttryck) i jakten på att ta tillbaka den tidigare självskrivna platsen i allsvenskan.

Roligt för oss – men inte för konkurrenterna

När IFK Göteborg gjorde sin otroliga resa från snudd på konkurs till Uefacup-guld 1982 var jag GT:s man på en av supporterbussarna till och från Göteborg till Hamburg.

En historisk bild på ett historiskt lag. Det var en stor förmån att på plats i Hamburg få uppleva hur IFK Göteborg tog Sveriges första internationella klubbtitel i fotboll genom att vinna med 3–0 mot Hamburg på Volkparkstadion. Foto: BILDBYRÅN

Utanför arenan fanns färdigtryckta vimplar och t-shirts som hyllade Uefacupmästarna Hamburger SV. Under den stora tystnad som uppstod när Dan Corneliusson, Torbjörn Nilsson och Stig Fredriksson gjorde målen hade ingen tysk åskådare en tanke på att använda det material som Sven-Göran Eriksson fått tag på och använt till att peppa sina spelare inför finalen.

För oss som var utsända av GT var det en fantastisk arbetsdag. För kollegerna och konkurrenterna på GP var det inte lika kul.

Eftersom finalen spelades onsdagen 19 maj 1982, dagen före Kristi Himmelsfärd, kom morgontidningarna inte ut dagen efter att Blåvitt tagit svensk fotbolls första internationella klubbtitel i fotboll. Medan vi stressade för att få ihop material till GT, som dagen efter gick åt som smör i solsken, hade GP-folket gott om tid att förbereda fredagens tidning.

Såg Gärderud vinna i Montreal

I en tid när tidningarna bara fanns i tryckt form i stora upplagor var det något annat än i dag. Även lokala och regionala tidningar kunde skicka folk runt om i världen.

Som 1976 när det var dags för OS i Montreal.

Jag nämnde för GT:s legendariske sportchef Ulf Jansson att jag skulle till Chicago och hälsa på släkten. Då erbjöd han mig att ta över hans ackreditering i Montreal eftersom han skulle stanna hemma.

Det var stor uppslutning från oss reportrar på pressträffen med Anders Gärderud, till vänster, dagen efter OS-guldet i Montreal. Legendariske Lennart Hyland, till höger, ledde samtalet. Foto: STEFAN NILSSON

Därför satt jag som 18-åring, mitt mellan tvåan och trean i gymnasiet, och såg Anders Gärderud springa in på 8.08,02 och ta guld i världsrekordloppet på Montreals OS-stadion.

Världshistoriskt fusk

Och jag satt i hallen när det plötsligt blev kaos under den moderna femkampen då engelsmannen Jeremy Fox protesterade mot att hans ryske motståndare Boris Onisjtjenko fick träffar med sin värja utan att Fox kände något. Den hemliga knappen på värjan – som slöt strömkretsen så att det lyste bakom Jeremy Fox – är ett av världshistoriens mest kända idrottsfusk.

Fram till OS hade jag trott att jag skulle läsa vidare och bli gymnastiklärare. Men alla intrycken från OS – som även bestod av exempelvis simhoppssilver av Ulrika Knape, guld i cykel för Bernt Johansson, en intervju med München-OS (1972) största stjärna Mark Spitz (sju guld i simning) – banade väg för mitt yrkesval.

Medan mina klasskamrater var lediga eller hade sommarjobb hemma i Göteborg sommarjobbade jag i Kanada och fick skriva om Sveriges och världens bästa idrottskvinnor och idrottsmän.

Frank Andersson firade med mjölk

Ett långt, ännu pågående, yrkesliv har gett massor av minnen. En del udda, många överraskande.

Ett axplock:

Efter Frank Anderssons första VM-guld i brottnings-VM, i Göteborg 1977 tog vi med Frank ut för att ta en GT-bild mitt på Avenyn. Jag frågade honom hur han skulle fira.

– Med ett glas mjölk, svarade Frank.

På hösten samma år reste en kompis och jag runt i USA och Kanada. Jag fick då chansen att bevaka US Open i tennis där Björn Borg var favorit, sista gången turneringen spelades på grus.

Björn Borgs sista stora chans att vinna US Open var när turneringen för sista gången spelades på grus i Forest Hills i New York. Björn Hellberg arrangerade journalistresan dit. Jag fick förmånen att följa Borg, och här med tränaren Lennart Bergelin, på matcher och träningar. Det blev dock ingen amerikansk Grand Slam-titel för Borg. En axelskada tvingade honom att ge upp i kvartsfinalen mot Dick Stockton. Foto: STEFAN NILSSON
Björn Borg tränar inför US Open i New York 1977. Foto: STEFAN NILSSON
Foto: Stefan Nilsson

En axelskada tvingade honom att ge upp kvartsfinalen mot amerikanen Dick Stockton. Borg tog elva Grand Slam-turneringar – men vann aldrig US Open.

Som GT:s bowlingreporter tog jag chansen att bevaka VM 1979 – i Filippinernas huvudstad Manila.

För att betala min resa och mitt uppehälle skrev jag för ytterligare tre svenska tidningar. 

”Karaktären heter JR”

Det blev också ett GT-reportage om den svenske filmregissören Vilgot Sjöman som filmade ”Jag rodnar” med svenske Hollywood-kändisen Gunnar Hellström i en huvudroll.

I en hotellobby i Manila berättade Hellström om en ny , för mig okänd, amerikansk skådespelare (med i ”Jag rodnar”) som han själv hade regisserat i en ny tv-serie, som förmodligen skulle komma till Sverige.

– Han heter Larry Hagman, hans karaktär heter JR, serien heter ”Dallas”, berättade Hellström.

En vecka före julafton 1984 kördes åtskilliga lass med grus in i Scandinavium. 

På det dåvarande svenska favoritunderlaget krossade Mats Wilander, Henrik Sundström, Anders Järryd och Stefan Edberg det fram till Davis Cup-finalen oslagbara amerikanska laget.

Stefan Edberg och Anders Järryd kastar sig om halsen på varandra efter att ha slagit världens bästa dubbelpar John McEnroe och Peter Fleming. Davis Cup-finalen på gruset i Scandinavium var därmed avgjord. Foto: ARNE FORSELL / BILDBYRÅN

John McEnroe var världsetta, Jimmy Connors världstvåa, Connors/Peter Fleming världens bästa dubbelpar.

Jag fick chansen att skriva om 4–1-förnedringen som gav eko runt om i världen.

Jag jobbade på sportredaktionen kvällen då Olof Palme mördades. Efter att ha skrivit klart om hur juristen Sven-Olof Håkansson kuppats in som ny ordförande för Göteborgs Fotbollförbund fick jag gå över och tillsammans med nästan alla GT-journalister som fanns att uppbringa jobba med mordet.

Chocken efter Palme-mordet

På Avenyn mötte jag massor av chockade människor. En del grät, andra stod och kramades. Natten då Sveriges statsminister dog finns i minnet hos många av oss.

När efterträdaren Ingvar Carlsson begav sig i väg till Sovjetunionen på sitt första utlandsbesök som statsminister fanns jag redan på plats. För i april det året gick hockey-VM i Moskva.

Minnena därifrån handlar inte bara om Carlssons besök i omklädningsrummet hos de svenska spelarna eller Anders ”Masken” Carlssons två mål på nio sekunder som gav kvittering till 4–4 mot Finland eller det överraskande svenska silvret – eller att världen skakades när USA bombade Muammar Khaddafis Libyen.

I slutet av VM fick vi, besökande utlänningar i den kommunistiska diktaturen Sovjetunionen, hemifrån reda på något som den breda allmänheten fick kunskap om betydligt senare.

Intervjuade Andy Warhol

Utanför den sovjetiska, nuvarande ukrainska, staden Kiev hade en katastrof inträffat. Det handlade om en explosion i kärnkraftverket – i Tjernobyl.

Året var 1987. Den ombildade hockeyklubben Frölunda HC spelade i division ett och allsvenskan, kämpade för att ta sig tillbaka till elitserien.

Klubben hade som en följd av den kampen dåligt med pengar. Med hjälp av en kompis till Frölundas vice ordförande Hasse ”Bula” Andersson hade klubben fått kontakt med Andy Warhol. Den världsberömde ”popkonstnären” hade (mot betalning) lovat att göra en tavla och ett antal så kallade silkscreens med ett Frölunda-motiv som klubben kunde sälja och därmed tjäna pengar på.

Frölundas Christer Kellgren blev motivet på vad som förmodligen var Andy Warhols sista tavla. Jag fick i samband med överlämnandet göra en telefonintervju med konstnären, det var förmodligen hans sista intervju. Foto: PRIVAT och LASSE OLSSON / TT NYHETSBYRÅN / MODERNA MUSEET
Foto: LASSE OLSSON / TT NYHETSBYRÅN/MODERNA MUSEET
Foto: PRIVAT / STEFAN NILSSON
Foto: IMAGO/IBL

Tavlan med Frölunda-ikonen Christer Kellgren på hämtades hemma hos konstnären i New York 13 januari. Då fick jag möjlighet att via telefon göra en intervju med kultkonstnären, världsberömd bland annat för sina målningar av Marilyn Monroe, soppburkar, Muhammad Ali, Pelé och Wayne Gretzky. Vi pratade en stund, bland annat om hans förhållande till ishockey.

40 dagar senare dog konstnären.

Frölunda-tavlan var förmodligen hans sista konstverk.

Samtalet med mig var förmodligen hans sista intervju.

Skulle se hockey - hamnade på begravning

I december 1989 spelades den sista Izvestijaturneringen i ishockey i Moskva. 

Det var också sista månaden innan GT slogs ihop med Kvällsposten och blev iDAG.

Jag var i Moskva – framförallt för att se hur det gick för de unga Frölunda-spelarna Paul Andersson och Patrik Carnbäck i deras landslagsdebut.

Men det största minnet är ändå något helt annat, så här i efterhand surrealistiskt.

När vi satt på Arlanda och väntade på planet till Moskva ringde jag hem (det var före mobiltelefonernas tid) till GT från en telefonautomat. Då fick jag beskedet att Andrej Sacharov precis hade dött och skulle begravas i Moskva.

Mannen som innan han började kämpa för de oliktänkandes situation i Sovjet (han fick Nobels fredspris 1975) och förvisades till den stängda staden Gorkij hade blivit känd som den ryska vätebombens fader.

Medborgarrättskämpen, tidigare den ryska vätebombens fader, Andrej Sacharov på lit de parade i Moskva i december 1989. Jag stod en stund bredvid änkan Jelena Bonner vid den öppna kistan. Dagen efter var det begravning där Boris Jeltsin stod bara några meter från mig. Foto: STEFAN NILSSON

Dagen efter stod jag i en gigantisk sal i centrala Moskva bredvid änkan Jelena Bonner (också välkänd medborgarrättskämpe, hon tog emot Nobelpriset när Sacharov inte fick åka) och såg Sacharov ligga i öppen kista medan tusentals ryssar väntade i tio minusgrader utanför för att komma in och ta farväl av honom.

Jeltsin stod några meter bort

Dagen efter var det begravning på en militärkyrkogård utanför Moskva. Några meter från mig stod Boris Jeltsin, som hade börjat bygga upp ett världsrykte. I slutet av 1999 efterträddes Jeltsin som president av Vladimir Putin.

I Chiba, utanför Tokyo, fick jag se Sveriges bästa pingis-VM genom tiderna.

Jag var i japanska Chiba när det här gänget gjorde rent hus och tog alla tre guldmedaljerna på herrsidan i bordtennis-VM 1991. Jörgen Persson slog J-O Waldner i singelfinalen. Tillsammans med Mikael Appelgren, Erik Lindh (inte med på bilderna) och Peter Karlsson blev det guld i lag. Peter Karlsson och Thomas von Scheele tog sedan guld i dubbel. Foto: BILDBYRÅN
Thomas von Scheele och Peter Karlsson äter hamburgare efter VM-titeln 1991. Foto: BILDBYRÅN
Thomas von Scheele och Peter Karlsson. Foto: BILDBYRÅN
Jan-Ove Waldner står bakom Mikael Appelgren och Jörgen Persson. Foto: BILDBYRÅN

Sverige slog för andra gången i rad Kina i lagfinalen, Jörgen Persson slog J-O Waldner i singelfinalen och Peter Karlsson/Thomas von Scheele tog dubbeln.

På väg hem från Japan blev det ett stopp i några dagar i Hongkong.

Där fick jag ett spännande uppdrag, som jag inte var beredd på. I en banklokal på Hongkong-ön fick jag intervjua den väldigt eleganta baronessan, tillika den dåvarande brittiska kolonins ”first lady”, Lady Dunn – den första kvinnan i Volvos styrelse.

Träffade Henning Mankell i Maputo

När jag sitter och gräver bland mina minnen inser jag hur begränsat utrymmet är i förhållande till allt jag vill berätta. Jag har genom jobbet varit med om så mycket som betyder och har bytt så mycket för mig.

Jag gick bredvid skidspåret och intervjuade drottning Silvia vid OS i Albertville 1992.

Jag har genom journaliststipendier besökt Öis dåvarande samarbetspartner Atletico Mineiro i Brasilien, suttit i Tianjin på en gigantisk middag med vice ordföranden i det kinesiska fotbollsförbundet besökt och fått vänner i sydafrikanska Soweto, där kampen mot apartheid hade sitt centrum.

Jag har stått bredvid Häckens och Gothia Cups bas Dennis Andersson vid invigningen av en fotbollsskola i Kongo Kinshasa.

Jag har suttit utanför ett kafé i Mocambiques huvudstad Maputo och samtalat med författargiganten Henning Mankell om fattigdom, rikedom, böcker – och hockeyspelaren Henrik Zetterbergs känsliga handleder.

På mot Sydafrika träffade jag på Landvetter flygplats för första gången författaren Henning Mankell. Vi pratade en stund och han bjöd in mig att komma ner till hans andra hem i Mocambiques huvudstad Maputo. Några månader senare tillbringade vi några timmar tillsammans, bland annat vid kaffet på bilden, i närheten av Avenida-teatern där han jobbade. Foto: STEFAN NILSSON

När Sovjet slog Kanada och säkrade svenska VM-guldet i ishockey i Wien 1987 satt jag bakom spelaren och nuvarande tv-kommentatorn Håkan Södergren. Svenskarna hade spelat klart, satt och väntade på resultatet av den avslutande matchen. När Sovjet gjorde sitt första mål hyllade Södergren målskytten på sitt eget sätt: ”Jag ska kyssa Krutov”.

Resan som förändrade livet

Men som journalist har jag också haft den stora förmånen att – på betald arbetstid – få sitta hemma hos numera blinde Blåvitt-legendaren ”Bebben” Johansson och samtala medan han hustru, och ”ögon” Solveig serverat kaffe.

Hur många fotbolls-, hockey- och handbollsmatcher jag har sett vet jag inte.

En reportageresa har dock påverkat mig mer än någon annan. Den förändrade på sätt och vis mitt liv.

Låt mig avsluta den 45-åriga resumén med den.

I september 1991 skulle IFK Göteborg möta albanska Vlora Flamurtari i Europacupen – föregångaren till Champions League.

Assisterande tränaren Glenn Holm åkte ner för att kolla in motståndarna. Men han återvände utan några besked. Hade inte ens fått kontakt med klubben.

”Hitta laget i Albanien”

I den havererade kommunismens bakvatten hade Albanien kollapsat. Svälten stod för dörren, massiva utländska hjälpinsatser hade inletts i vad som var Europas fattigaste land.

Fotbollsligan var inställd. Ingen visste om det skulle bli någon match i Göteborg mot Blåvitt.

Fotografen Tommy Holl och jag fick uppdraget: Åk till Albanien och försök hitta laget. 

Vi hittade tränaren och ett par spelare på en strand i staden Vlora. Det blev två oavgjorda matcher. Johnny Ekströms mål på bortaplan räckte till 1–1 och avancemang.

Vi stannade kvar i Albanien i några dagar för att göra reportage om den värsta fattigdomen i Europa.

I Shkodra, drygt tio mil norr om huvudstaden Tirana, kom vi till ett ”mentalsjukhus” för barn.

Barnen i Shkodra hade knappt någon mat, ingen medicin, mest söndriga slitna kläder – när vi öppnade dörren dit hamnade jag i helvetet på jorden. Foto: STEFAN NILSSON
Barnen och ungdomarna på "mentalsjukhuset" i albanska Shkodra. Barnen for illa när Albanien blev allt fattigare. Foto: STEFAN NILSSON
Mötet med barnen i albanska Shkodra förändrade mitt liv. I rum efter rum satt fattiga, sjuka barn och ungdomar och gungade. Det blev starten på ett engagemang för de fattiga i Albanien. Foto: Stefan Nilsson

Där inne fanns rum efter rum med barn och ungdomar som satt och gungade fram och tillbaka. Fram och tillbaka.

Hur länge skulle han överleva...?

De fick sönderkokade grönsaker att äta en eller två gånger om dagen. Många var sjuka, men det fanns ingen medicin eller vård.

Värmen som behövdes under den annalkande hösten och vintern fanns inte eftersom alla ledningar var sönderrostade eller bortkopplade.

Jag stod där chockad i stanken från avföring och annat. Såg mina egna tre söners trygga liv hemma i Göteborg framför mig.

Jag funderade på hur länge killen med såret i pannan och skinnet hängande på den magra kroppen skulle överleva.

Jag stod mitt i helvetet. 

Jag förstod vad det innebär att inte få chansen, att inte var värd någonting. 

Början på ett engagemang

När vi åkte därifrån tvingades jag fatta ett beslut: antingen åka hem och försöka glömma – eller göra något.

Jag klev ur min observerande journalistroll. Sju veckor senare fanns en långtradare med mat, kläder och annat på plats.

Den första långtradaren till Albanien följdes av cirka 15 till och till dags dato ytterligare 35 besök i landet på Balkan.

Besöket i Shkodra var inledningen på mitt engagemang för att alla människor är lika mycket värda.

Som journalist på GT har jag fått chansen att se världen och träffa människor som jag annars inte skulle mött.

Men efter 45 år på samma jobb finns det fortfarande många berättelser kvar att presentera för er läsare.

Med fotograf Henrik Jansson. Foto: ANDERS YLANDER