Hoppsan!

Ett tekniskt fel har uppstått. Din skärm är smalare än innehållet på denna sida. Vill du visa Expressen i ett bättre anpassat format?

Du kan alltid välja vilket format sidan ska visas i, i sajtens sidfot.

Markus Wulcan

Redan krisstämpel på IFK Göteborg

Jörgen Lennartsson.
Foto: TOBIAS NYKÄNEN

Det är svårt att bromsa sig uppför en backe. 

Är det någon som vet hur IFK Göteborg vill spela? 

Jörgen Lennartsson är en pressad man. 

Sportchefen Mats Gren säger apropå tränarfrågan att han tycker att IFK Göteborg utvecklas i rätt riktning. Undrar hur många av de drygt 12 000 åskådarna i den arktiska kylan på Gamla Ullevi som håller med om det efter 1-1 mot Hammarby. 

Lennartsson gamblade ovanligt friskt inför stormötet (på papperet) och bytte tillbaka till klassiska 4-4-2. Satsade på Hysén och Boman på topp och Sören Rieks fick spela på sin ordinarie position. Redan efter 20 minuter hade vänsteryttern uträttat mer än vad han gjort totalt under de fyra inledande omgångarna som släpande forward (försvann dock helt sen). 

Men beslutet att bänka Sebastian Eriksson blev kostsamt. IFK Göteborg saknade helt dynamik på det centrala mittfältet. Mix Diskerud och Abdul Razak drog ner på tempot, tappade massvis med bollar och Hammarbys effektiva variation i presspelet gav utdelning över 90 minuter. 

IFK Göteborg hade inte ett enda avslut på mål i första halvlek och det mest intressanta som hände före pausvilan, förutom Rognes självmål, var när fjärdedomaren Antti Kanerva skällde ut den assisterande tränaren Magnus Edlund så att saliven nästan sprutade upp på läktaren. 

Första halvlek var ryckig, slarvig, och det såg ärligt talat inte ut som om IFK Göteborgs spelare hade någon plan att följa. Det hade de förstås, men det såg inte ut så. Det finns ingenting som Blåvitt tränar mer än passningsspel, det fanns heller ingenting som var sämre mot Hammarby än just det. Abdul Razak briljerade ena sekunden med en läcker tvåfotsdribbling, i nästa sekund var det som om han inte hade spelat seniorfotboll förut. 

Och att Mix Diskerud i högtalarna utsågs till hemmalagets bäste kan inte ha varit något annat än ett ironiskt val. 

Andra halvlek var bättre, August Erlingmark kom in och spelade som en Erlingmark och den allsvenska debuten lovar väldigt gott inför framtiden. IFK Göteborg skapade visst tryck under kortare perioder, inte sällan via högeryttern Henrik Björdal, men det där riktiga bettet kom aldrig. 

Sebastian Eriksson gjorde mycket nytta med sin frenesi när han hoppade in i stället för Razak. Spelade enkelt, vann bollar och till slut, på stopptid, tryckte Mikael Boman in 1-1 och räddade en poäng. 

Inställningsmässigt finns det inte mycket att klaga på i den här upplagan av IFK Göteborg, men det känns som om handbromsen inte riktigt släpps i offensiven. Det är för idéfattigt och lättläst, och avsaknaden av en naturlig ersättare till vänsterbacken Scott Jamieson... det duger helt enkelt inte att ha en allsvensk trupp med en enda vänsterback om man vill vara ett topplag. 

Jörgen Lennartsson betonade efteråt att IFK Göteborg fortfarande är obesegrade efter fem omgångar och att man kan välja om man vill se saker positivt eller negativt. Det är bra att vara obesegrade, men sju poäng på kontot är inte bra, det kan man inte ens tycka om man har på sig de superduperpositiva glasögonen. 

Det buades än en gång när slutsignalen gick och supportrarna anar att det kan bli ännu en mellansäsong. Det är dock 25 omgångar kvar, en seger i derbyt på tisdag kan generera massa positiv energi och det finns gott om tid att få ordning på passningsspel och offensiv. 

Men inte ens Lennartsson eller Gren kan förneka att lagets sits börjar bli knepig. Addera alla utgående kontrakt till det, och det kan bli en svettig och händelserik sommar.