Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Markus Wulcan

Lika fascinerande som svårförklarligt

Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Uppskruvade förväntningar, internationell inramning – men knappt en målchans på 90 minuter. 

IFK Göteborg visade ändå återigen klass och kan vara med i toppen för att stanna. 

Och lagkaptenen gjorde sin allra bästa match i den blåvita tröjan. 

Sebastian Ohlsson var överallt, dominerade högerkanten och raderade nästan helt ut Sören Rieks, som inte är överdrivet populär på Gamla Ullevi. Hade lagkamraterna bara tittat upp lite oftare, framför allt i första halvlek, hade IFK Göteborg kunnat skapa betydlig mer framåt, för Ohlsson hade oceaner av ytor där ute och en högerfot som var på sitt bästa humör. 

Malmö FF blev bättre när Romain Gall kom in direkt efter paus, men var på det stora hela märkbart blekt mot ett rörligt, passningsskickligt och självförtroendepumpat IFK Göteborg. Men gästerna hade bra koll där fotbollsmatcher oftast avgörs – och det hade hemmalaget också. 

Därför blev det ett taktiskt ställningskrig, det där förväntade benpipekänsliga närkampsspelet såg vi inte mycket av, i stället imponerade 18-årige Alhassan Yusuf igen centralt med rörliga ben, moget huvud och bollsäkra fötter. 

Lasse Vibe fick starta i stället för Robin Söder, dansken agerade jobbig jävel längst fram i 60 minuter och gjorde vad han skulle men inte mycket mer än så. 

Den avgörande sistapassningen från alla blåvita fastnade gång på gång och Johan Dahlin testades aldrig förutom något enstaka långskott. 

Solen gick ner över den fullsatta fotbollsarenan, Robin Söder kom in och tillförde lugn och viss kreativitet, men IFK Göteborg fick inte det önskade lyftet som behövdes för tre poäng. 

Det var ingen välspelad fotbollsmatch, men det var en allsvensk fotbollsmatch som hade alla andra ingredienser. 

Vi tog en promenad från Kungstorget längs kanalen där glassätarna satt på rad och struntade i kaloriräknandet för den här gången, vi såg mängder av blåvita ladda för hemmapremiären på Gamla Ullevi och en stad som för första gången på väldigt länge andades toppfotboll. 

Inför avspark vecklade IFK Göteborgs supportrar ut ett imponerande tygstycke som mycket väl hade kunnat täcka hela Skåne och delar av Danmark. I början av andra halvlek samsades båda lagens klackar och växelsjöng om sitt missnöjde mot polisens förbud mot så kallade overheadflaggor i jakten på bengalbrännare. 

Ljudkulissen var stundtals öronbedövande, det var ett gungande Gamla Ullevi som förr om åren när IFK Göteborg utmanade om guldet, och man önskade att det kunde vara så här oftare. 

Men inget tyder på att intresset skulle minska framöver, tvärtom. Det här unga, hyperspännande laget är värt storpublik vid varje hemmaframträdande. 

Det slog inte gnistor i dag, men IFK Göteborg visar i match efter match att man kan utmana de bästa, inte bara över 90 minuter utan också över tid. Resultatraden när nästan en tredjedel av serien är avverkad sannerligen imponerande, på måndag kommer Hammarby på besök och läktarna fylls igen.  

Nästa lördag väntar derby mot BK Häcken ute på ön och den här stan har plötsligt fått två lag som mycket väl kan vara med där uppe i tabellen under större delen av säsong. 

IFK Göteborg under Poya Asbaghi och Ferran Sibila är långtifrån färdigt, det blev en poäng hemma mot Malmö FF, supportrarna vandrar hemåt halvbesvikna, men tänk så mycket som har hänt sedan det där haveriet till träningsmatch mot Falkenberg på Valhalla IP i mars. 

Blåvitts förvandling är lika fascinerande som svårförklarlig.