Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Markus Wulcan

Intresset för Blåvitt börjar avta – det är alarmerande

13 UTAN SEGER: Patrik Karlsson Lagemyr & Co i IFK Göteborg har en dyster matchsvit bakom sig. Men vad som nästan är värre, skriver Markus Wulcan, är att även de mest trogna har börjat vackla i engagemanget för sitt lag.Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
IFK Göteborgs klubbdirektör Max Markusson.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
IFK Göteborgs tränarduo Poya Asbaghi och Ferran Sibila i helgens match mot Mjällby som slutade oavgjort.Foto: MAGNUS LEJHALL / BILDBYRÅN
Foto: SUVAD MRKONJIC / BILDBYRÅN
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Det utsatta tabelläget och det skriande behovet av en seger är en sak. 

Men klubben har större problem att ta tag i. 

Intresset för IFK Göteborg verkar börja avta och det är alarmerande. 

Den profilerade Blåvittanhängaren och förre mediechefen Markus Hankins har inte lågmäldhet som främsta karaktärsdrag. 

Det svingas emellanåt vilt på Twitter, men inte sällan har han poänger. Som häromdagen efter ännu en oavgjord match för laget i hans hjärta. 

”Det är ytterst oroväckande att inte samtliga Göteborgs- och fotbollsmedier flockar kring Kamratgården efter 13 (!) matcher utan seger. Det verkar som att de sista förväntningarna på prestation från forna storlaget #ifkgbg är borta nu. Att harva i botten är tyvärr det nya normala”, skrev Markus Hankins och det är värt att fundera kring. 

https://twitter.com/markushankins/status/1300372741443514368?s=20

Hur blev det så här? 

Hur mycket spelar den pågående pandemin in? 

Har journalisterna – inklusive undertecknad – blivit för slappa och slutat att ha ett kritiskt förhållningssätt till IFK Göteborgs klubbledning? 

Har vi utan omsvep svalt alla fina ord om processer, tålamod, strategier och laminerade femårsplaner utan att på riktigt ifrågasätta utfallet längs vägen? 

IFK Göteborg har vunnit två allsvenska matcher av 18 den här säsongen. Två av 18. 13 raka utan seger. 

Fortfarande har ingen höjdare fått sparken eller avgått utan det tuffar på ungefär som vanligt i den numera skyddade verkstaden. Det är inget självändamål att någon ska få bära hundhuvudet och lämna föreningen, men den sportsliga utvecklingen de senaste åren pekar inte direkt uppåt och vad värre är att det faktiskt verkar vara okej att det har blivit så. 

Ett kryss mot en betydligt mindre klubb tycks numera vara ett bra resultat för näst mesta mästarna. 

I normala fall med publik på läktarna hade det blåst orkanvindar kring Blåvitt och Gamla Ullevi hade tapetserats med ilskna banderoller. 

Ibland känns det som att man befinner sig mitt i ett hemligt konstprojekt som ska resultera i en långkörare på Netflix. 

Givetvis görs det saker bakom kulisserna på Kamratgården för att få tankfartyget på rätt köl igen, men jag vet också att många eldsjälar kring föreningen, de som lägger ner smått osunt mycket tid och pengar på IFK Göteborg och som får med sig andra supportrar och allmänt bidrar till ökat intresse, känner sig förbisedda av klubbledningen och att glöden börjar svalna. 

Och då syftar jag inte enbart på det känsloladdade mötet med flera grupperingar som hölls på Kamratgården dagen innan Pontus Wernbloom presenterades (sådana möten hålls dock regelbundet ska sägas). 

Ett antal supportrar, som inte nödvändigtvis håller till på ståplats men som brinner för klubben precis lika mycket, tycker att deras förslag på åtgärder och förbättringar inte tas emot på rätt sätt av de styrande utan snabbt viftas bort utan större eftertanke. De känner sig motarbetade och anser det även vara märkligt att de uppmanas vara positiva på sociala medier, trots att laget inte vunnit en allsvensk match på två månader. 

När de mest trogna börjar vackla är föreningen ute på riktigt hal is. 

IFK Göteborgs styrelse har väldigt mycket att fundera på och det är bråttom. Har klubbdirektören Max Markusson fått för stort mandat och för fria tyglar? Är det rimligt med en så väl tilltagen och dyr organisation? Nedskärningar har gjorts alldeles nyligen, men är det tillräckligt? Vill man uppfattas som en öppen eller stängd klubb? Har man verkligen rätt personer på rätt plats på både kort och lång sikt? 

Oavsett vad man kommer fram till så skulle det vara bra med någon form av livstecken, eller kommunikation som det så fint heter.

Det finns förstås ljusglimtar. IFK Göteborg har numera en på papperet stark spelartrupp, med hemvändare som Pontus Wernbloom, Jakob Johansson, Mattias Bjärsmyr och Sebastian Eriksson i spetsen, man har vunnit cupen och FC Köpenhamn väntar i Europa League-kvalet. En tuff men inte alls omöjlig uppgift och det passar Blåvitt att slå ur underläge. 

Förr eller senare vänder det, det gör det alltid, och laget är för bra för att åka ur, men IFK Göteborgs hårt prövade supportrar förtjänar mer information och klubben måste tydligt visa någon form av handlingskraft. 

TV: Wulcan om Blåvitts Europa League-lottning

IFK Göteborg kommer att ställas mot FC Köpenhamn i kvalet till Europa League