Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Markus Wulcan

Ett riktigt derby – det small överallt och alla var arga

Foto: ADFAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: ADFAM IHSE/TT / TT NYHETSBYRÅN

Vi kan väl kalla det här för ett riktigt derby nu, va? 

Det small överallt, alla var arga och när krutröken lagt sig stod IFK Göteborg på något sätt där med tre poäng. 

Ahmed Yasins armbåge i nyllet på Sebastian Ohlsson? 

Inte en chans att den var avsiktlig.  

Det var hela havet stormar i andra halvlek. BK Häcken hade skruvat upp både tempo och kvalitet och IFK Göteborg kom knappt över mittlinjen. 

Frågan är varför Poya Asbaghi dröjde så länge med att göra ett byte, för hans lag var tröttkört och ett gäng BK Häcken-mål hängde i luften. 

Sedan kom duellen som fick topplocket att gå på nästan varenda kotte hos de båda klubbarna. Andreas Alm slet sitt hår, hans assisterande Christian Lundström var om möjligt ännu mer förbannad och de blåvita ville ta ett ordentligt snack med Ahmed Yasin, som först inte verkade fatta vad det var frågan om. 

Och på planen låg Sebastian Ohlsson halvt utslagen med rejält ont i skallen. 

Ahmed Yasin var på väg att kontra, Blåvitts lagkapten drog och rev i sin motståndare och tänkte att det var värt ett gult kort. Samtidigt ville naturligtvis Yasin slita sig loss och träffade Ohlsson med en armbåge i ansiktet. 

Men det såg verkligen inte ut att vara med flit och när man springer och försöker komma loss är det inte konstigt att armarna rör sig på det sättet. Ahmed Yasin ville göra mål – inte knocka Sebastian Ohlsson. 

Dålig spelkänsla av domarteamet och ett tufft rött kort – som med största sannolikhet påverkade slutresultatet (man kan aldrig veta helt säkert). Olyckshändelser kan inträffa oavsett vad som står i regelboken. 

Alexander Jeremejeff fick sedan stå obegripligt ren vid mållinjen och nicka in kvitteringen med 20 minuter kvar. Båda lagen gick för segern, men BK Häcken med tio man kunde inte stå emot till slut. 

Matchklockan hade passerat 96 när inhopparen Robin Söder mycket snyggt nickade in segermålet bakom Peter Abrahamsson framför den skogtokiga, blåvita klacken. 

Det här är IFK Göteborgs säsong, det mesta studsar med, men Poya Asbaghis gäng har verkligen inget att be om ursäkt för. Det är som att det sitter ett gummiband mellan lagdelarna, ytorna minimeras och attackfotbollen är både väl avvägd och effektiv, även om laget hade mindre boll än vad tränaren hade räknat med på förhand. 

BK Häcken dominerade i första halvlek, men det blev mest handbollsanfall utan avslut av det. IFK Göteborg satsade på sitt framgångsrika kontringsspel och skapade – utöver Lasse Vibes 1-0-mål – ett par tre sylvassa chanser och borde kanske ha avgjort derbyt redan där och då. 

Dansken gjorde mycket nytta längst fram. Han sparkade bollen i mål, skapade chanser, både manade på och lugnade sina lagkamrater, sprang mycket var hela tiden en nagel i ögat på hemmaförsvaret. 

Vibe gör sina medspelare bättre och har på alla sätt bidragit med exakt det IFK Göteborg hade hoppats på. 

Det var en intensiv och bra fotbollsmatch med mycket känslor, jag gillar BK Häckens högerback Godwill Ekpolo skarpt, och det fanns inte en enda ledig stol på hela arenan. 

Ett derby ska kännas i hela kroppen – och det gjorde definitivt den här matchen. 

BK Häcken får slicka såren inför cupfinalen mot AFC Eskilstuna på torsdag, laget kan trösta sig med att det är tillräckligt bra för att slåss om topplaceringarna in i det sista i höst. 

IFK Göteborg? 

Ja, det laget är också uppenbarligen tillräckligt bra för att slåss om en Europaplats i höst, inte minst efter tre poäng på Bravida som de senaste åren varit en mardrömsarena. 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!