Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Markus Wulcan

Den här typen av matcher är vad Göteborg behöver

Foto: MATS JAVERUD / BILDBYRÅN STR
Foto: CHRISTOFFER BORG MATTISSON / BILDBYRÅN

MALMÖ. Vissa förluster svider mer än andra. 

Det gick att ta på den dåliga stämningen på planen, Blåvitt föll på ett solklart rött kort mot ett bättre Malmö FF, som också borde ha fått en utvisning. 

Men den här typen av matcher är precis vad IFK Göteborg behöver – och ett par saker imponerade. 

IFK Göteborgs klack nere i hörnet höll i gång på ett smått fantastiskt sätt och presterade bättre klart än vad FC Köpenhamns supportrar gjorde på samma arena i torsdags. 

En bra stund efter slutsignalen stod de kvar i höstkylan, en och annan galning i bar överkropp, och sjöng hyllningssånger till sitt lag, trots den bittra förlusten mot den sportsligt värsta rivalen. 

Och det gjorde de rätt i, för IFK Göteborg gjorde en godkänd prestation, inte minst kampmässigt, mot en på papperet överlägsen motståndare och pressade de guldjagande skåningarna in i det sista. 

Malmö FF inledde matchen med någon form av tyskt superpresspel. IFK Göteborg envisades med att spela sig ur precis varenda möjlig och omöjlig situation. När det funkar uppstår enorma ytor framåt, när det inte gör det är det riskfyllt värre. 

Efter några minuter gick det knappt att räkna de farliga bolltappen längre, och efter tio minuter fick Magnus Erlingmark... ursäkta, August heter han, nog och bad den grekiske keepern skicka en lång jäkla boll så att laget skulle få hämta andan för en stund eller två. 

Men det är ju ”trust the process”, som assisterande tränaren Ferran Sibilia brukar säga, som gäller och IFK Göteborg fortsatte sedan med sitt gnuggande och var uppe och hotade ett par gånger före paus, även om Malmö FF hade det mesta och det bästa. 

Som väntat var det grinigt värre och Sebastian Eriksson och Sören Rieks hade någon form av privat uppgörelse på kanten, det small i varenda duell över hela planen och vid något tillfälle small det även om det inte var någon duell. 

Det är precis så här uppretat och känslosvallande ett möte mellan Sveriges överlägset mest framgångsrika klubbar ska vara, Stadion gungade, höstkvällen var fin och emellanåt spelades det bra och framför allt intensiv fotboll. 

Och vad vore en allsvensk match utan sedvanligt domargnäll? 

Det är ändå anmärkningsvärt att MFF-tränaren Uwe Rösler tyckte att Bonke Innocent skulle ha haft ett andra gult kort och att det var därför han bytte ut honom, och att fjärdedomaren ska ha sagt ”en gång till så åker Knudsen”, vilket resulterade i att Jesper Knudsen byttes ut tidigt i andra efter att ha kapat Hosam Aiesh (som fick massvis med stryk). 

Där och då borde dansken ha blivit utvisad, å andra sidan kunde Malmö FF ha fått straff när Robin Söder drog Rasmus Bengtsson i tröjan. 

I minut 52 blev André Calisir varnad, i minut 57 höll han fast Markus Rosenberg och Martin Strömbergsson halade fram det röda kortet. 

Ett korrekt domslut, klantigt gjort av Calisir som borde varit kyligare – och en situation som blev direkt matchavgörande. 

Felix Beijmo, som efteråt hyllade IFK Göteborgs nya sätt att spela fotboll, axlade kort därpå in segermålet. Poya Asbaghi slängde in Emil Holm i en offensiv roll, 19-åringen vann ett par bollar och ställde till oreda, Blåvitt hade lägen i slutminuterna, men sett över hela matchen var Malmö FF bättre, och framför allt tyngre, än IFK Göteborg. 

Man har en skaplig trupp om man kan byta in spelare som Behrang Safari, Jo Inge Berget och Romain Gall, den saken är klar. 

Men IFK Göteborg hade i alla fall planens bäste spelare i Giannis Anestis. Greken gjorde räddning på räddning och har varit hur stabil som helst hela säsongen. 

Lita på att sportchefsduon Andersson/Farnerud redan nu gör allt för att förlänga kontraktet som går ut till sommaren. 

Det märks att truppen är tunn och att en och annan spelare är sliten, men sett över tid är sådana här tungviktsfajter värdefulla för IFK Göteborgs relativt nya lagbygge. 

De unga killarna får nyttig erfarenhet och lär sig vad som krävs mot de bästa lagen. Det är en bit kvar och många pusselbitar som ska falla på plats, men det finns all anledning för supportrarna att se fram emot 2020.