Markus Wulcan
För bara ett halvår sedan hade den här affären varit fullständigt osannolik. En flytt till Milan hade nog varit mer trolig än en övergång till IFK Göteborg.
I februari i fjol spelade Elias Hagen 180 minuter när succélaget Bodö/Glimt slog ut Celtic med totalt 5-1 över två matcher i Conference League. Lika given var han mot Jesper Karlssons AZ Alkmaar i åttondelsfinalen och José Mourinhos Roma i kvartsfinalen. Där blev det 2-1-seger på hemmaplan innan italienarna vann returen med 4-0 och tog sig till semi.
I Champions League-kvalet i somras snittade Elias Hagen 85 minuter per match över fyra dubbelmöten tills det tog stopp mot Dinamo Zagreb.
Och sedan tog det tvärstopp även personligen för 22-åringen. Bodö/Glimt värvade hem landslagsmannen Patrick Berg, 25, från Lens för drygt 45 miljoner kronor, ungefär samma summa som mittfältaren såldes till fransmännen för åtta månader tidigare.
Och då blev Elias Hagen tokbänkad. Under hösten blev det bara två inhopp i serien och ett treminutersframträdande mot Zürich i Europa League. Det var allt.
Förstås en ohållbar situation för en 22-åring som tidigare varit tongivande i både liga- och Europaspelet. Men varför i jösse namn väljer han spel i IFK Göteborg som slutat åtta i allsvenskan två år i rad?
Flera norska klubbar var förstås intresserade, men Bodö/Glimt ville inte sälja honom till en konkurrent som exempelvis Rosenborg. Samtidigt har IFK Göteborg legat på hårt och har tidigare gjort många affärer med agentfirman som representerar Elias Hagen.
En – får man anta – generös sign on-bonus på ett gäng miljoner plus en allsvensk topplön har säkert också hjälpt till en aning, plus mer eller mindre garanterad speltid och som extra bonus ingår ett jäkla publiktryck på Gamla Ullevi.
Elias Hagen kommer att få en absolut nyckelroll, laget lär byggas kring honom, och med önskad utveckling kan mellansteget i Sverige vara en bra språngbräda till en betydligt större klubb utanför Norden så småningom.
Med en övergångssumma någonstans i trakterna kring sju miljoner kronor så gör totalkostnaden Elias Hagen till en av IFK Göteborgs dyraste värvningar genom tiderna, kanske endast slagen av Tobias Hysén från Sunderland, Robert Andersson från Halmstad och Nordin Gerzic från Örebro.
Med ett eget kapital på 50 miljoner, en uttalad ökad sportslig satsning i år och tre klassnyförvärv (Sebastian Ohlsson och Anders Trondsen är de andra två) är det inget snack om att klubben menar allvar och tar sikte mot toppen igen. Det brukar jag väl i och för sig skriva varje år, men en spelare i den åldern, med det cv:t, med den potentialen... Elias Hagen är något alldeles extra och dessutom ett namn som kan locka till sig fler bra gubbar.
Norrmannen är en väldigt bolltrygg central mittfältare med ruskig arbetskapacitet i båda riktningarna. Ingen större målskytt, men sex assist i ligan i fjol. Om jag förstår saken rätt är tanken att Hagen ska spela bredvid Gustav Svensson, inte i stället för.
Det ska bli spännande att se vilken formation Mikael Stahre satsar på i utgångsläget då, men 4-2-3-1 alternativt någon 4-3-3-variant känns rimligt i nuläget.
Sebastian Eriksson, Abundance Salaou, Simon Thern, Filip Ambroz och Amir Al-Ammari – IFK Göteborg har gott om centrala mittfältare. Kan aldrig tänka mig att de två sistnämnda är kvar i klubben när allsvenskan drar i gång.
Minst en anfallare och minst en mittback och kanske något mer ska in innan butiken är stängd. Och som klubbdirektören Håkan Mild tidigare har aviserat så handlar det om ren spets alternativt ungt och utvecklingsbart.
I Elias Hagen får klubben både och – IFK Göteborg har skruvat upp förväntningarna ordentligt inför säsongen.
