Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Markus Wulcan

Usel insats av domaren – men han ska ha kredd

Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Det blev ju smått parodiskt det här till slut. 

IFK Göteborg gjorde en bra insats och var värt mer. 

Det är svårt att hitta någon som hade mer motstuds än Kristoffer Karlsson. 

Det var ingen offside när Lasse Vibe rullade in bollen i mål, men avblåsningen kom tidigt och det är omöjligt att veta om dansken verkligen hade gjort mål om det inte hade vinkats. 

För Djurgårdens målvakt Tommi Vaiho tog det ju rätt piano när Vibe sköt. 

Giorgi Kharaishvili skulle givetvis hade en straff när han blev fälld av Jacob Une Larsson och Mohamed Buya Turay var definitivt offside i situationen som ledde fram till hörnan som Turay själv slutligen dunkade in segermålet på. 

Och till rågade på allt backade domaren Kristoffer Karlsson i första halvlek in i Blåvitts högerback Nzuzi Toko. Smällen tog så illa att Toko fick hjärnskakning, flimmer för ögonen och tvingades bryta. 

En mycket märklig situation. 

Snacka om att ha en olycklig förmåga att hamna i händelsernas centrum. 

Självklart en usel domarinsats, men Karlsson ska ha kredd för att han utan omsvep lade sig platt efteråt, erkände misstagen och bad alla inblandade om ursäkt. 

Det hjälper inte IFK Göteborg och Djurgårdens guldkonkurrenter, men det var ändå snyggt gjort att inte gömma sig. 

Karlsson såg verkligen bedrövad ut efter matchen. Samtidigt är det lätt att förstå Blåvittspelarnas ilska, de har verkligen inte haft domsluten med sig den här säsongen, det ska gudarna veta. Speciellt inte mot topplagen. 

Sebastian Eriksson höjde först rösten ordentligt och såg sedan i det närmaste uppgiven ut när han satt på sin bänk och slog ut med armarna. VAR ville han inte ha, men han efterlyste ”kompetens”. 

IFK Göteborg gjorde annars en bra insats och såg faktiskt, som August Erlingmark påpekade, ut att vara det laget som slogs om titeln. Blåvitt var klart hetare än Djurgården, bättre med bollen och hade ett rörligare spel, även om de riktigt klara chanserna uteblev. 

Tobias Sana är en smått underbar fotbollsspelare. Han flyter fram, är lugn och oerhört bolltrygg och slår passningar med en hårdhet och precision som många andra allsvenska spelare bara kan drömma om. 

Hosam Aiesh har ett ständigt övertag på sin kant oavsett motståndare och Sebastian Eriksson – som säkert inte hade gjort bort sig på en brottningsmatta – gjorde en stormatch som mittback. 

Frågan är vad sjutton Lasse Vibe pysslade med i första halvlek när han efter ett missförstånd i Djurgårdens backlinje plötsligt fick en kvart eller så ensam med Tommi Vaiho. Anfallaren blev nog så paff att han helt missade sin fria lagkamrat och till och med ”glömde” att avsluta. 

Friläget rann bara ut i sanden, men så var det också en märklig kväll på Gamla Ullevi. 

IFK Göteborg har inte bredden i truppen för att på allvar utmana topplagen över 30 omgångar, men den spelmässiga utvecklingen under säsongen är, med risk för att låta tjatig, anmärkningsvärd. 

Det gav inga poäng mot Djurgården, men över tid kan Blåvitts nya sätt att spela fotboll under Poya Asbaghis styre leda till mycket gott.