Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Malin Jonson

Jonson: Som Gamla Ullevi har längtat

GÖTEBORG. Du kan ägna ett liv åt att vinna matcher. Ändå kan du summera din karriär utan att ha vunnit en titel.

22 blåvita spelare kommer för alltid att kunna kalla sig mästare.

Det finns ingenting som smakar bättre.

Det finns heller ingenting som skapar ett större begär.

Det är få förunnat att vinna något. Att nå hela vägen fram. Att stå tillsammans, titta varandra i ögonen och konstatera att ”vi gjorde det”. Vi tog oss hela vägen. Minnas tillbaka till grisiga fyspass i januari, frustrerade känslor i ett panelklätt omklädningsrum i Trollhättan i februari – eller varför inte ett trytande tålamod en norsk nationaldag på Gamla Ullevi.

Det här var en dag då Blåvitt hade allt att förlora. För ett år sedan hade de gjort det.

IFK Göteborg hade varit det bättre laget i en dryg timme men det hjälpte inte. Örebro fick matchen precis dit de ville. De var extremt noggranna i sin defensiv, behöll hela tiden ett antal spelare på rätt sida för att skydda sig mot blåvita kontringar och de tog ledningen utan att egentligen skapa något offensivt.

 

ÖSK hade precis tagit sig över puckeln av blåvitt tryck i början av andra halvlek, de hade fått hålla i bollen och andas och de hade skapat ett par farliga kontringar. Blåvitt hade bara legat under i en match tidigare i år – då förlorade de mot Malmö FF. IFK-fansen började tystna.

Men på planen behöll Blåvitt lugnet. Vetskapen i laget om kvaliteten som finns hos spelarna ger ett lugn och en mental trygghet som gör att de kan fortsätta med fast beslutsamhet om att deras spel räcker för att skapa chanser. Och skapar de chanser så vet de att målskyttarna finns.

Lasse Vibe hade inte haft många rätt första timmen. Likt sina danska landsmän var han ovän med bollen. Han sprang, slet och försökte utan att lyckas. Men en målskytt med den spetsen behöver inte 90 minuter, han behöver bara rätt tillfälle.

Den gråa himlen hade spruckit upp i blått och vitt när Lasse Vibe skallade IFK Göteborg tillbaka in i finalen i det av guld glittrande tifoprydda straffområdet nedanför hemmaklacken. Sören Rieks avgörande tio minuter senare var lika viljestarkt som logiskt.

 

Nu kan de båda kalla sig mästare för första gången. De två danskarna kom till IFK Göteborg för att vinna. Likt Haitam Aleesami, Jakob Ankersen och Thomas Rogne var det titlar som lockade dem till den svenska västkusten.

Andra kom hem för att vinna. Mattias Bjärsmyr, Gustav Svensson och Sebastian Eriksson har samlat fotbollserfarenhet i Europa, de var vinnare redan när de lämnade IFK Göteborg – men det är också just den mentaliteten som gjorde att de kom tillbaka. ”Sebban” jämförde med att spela i ett sämre lag i Italien och det lyste i ögonen på honom när han konstaterade hur skönt det var att vara tillbaka och ”vara en vinnare igen”.

 

För har du en gång fått vinna så är du för alltid injicerad med det adrenalinet och beroendet av att få uppleva samma känsla igen är den bästa drivkraften till fler titlar.

Redan på torsdag väntar AIK för allsvenska serieledaren IFK Göteborg. Det var därför tränare Jörgen Lennartsson gav order om ett ”kontrollerat firande” i omklädningsrummet efter segern. Ett par timmar senare klev Sebastian Eriksson förvisso upp på scenen på Trädgårn, hällde på fansens uppmaning en öl över sig själv och sa att ”Det är inte match förrän på torsdag, va?”

Att njuta av stunden är viktigt men det får ingen i det här laget att flacka med blicken. Den är fäst på nästa titel, den är fixerad på SM-guldet.

IFK Göteborg är cupmästare 2015. Blåvitt har varit svältfödda på titlar på senare år och varje tillfälle väcker liv i klubbens historiska vinnarådra.

Men nu börjar jakten på det allsvenska guldet. Når Jörgen Lennartssons lag hela vägen dit blir det knappast något ”kontrollerat firande”.