Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer
Kai Martin

Kai Martin: Stenhård rockkärlek

Kärlekstemat är inte Iron Maidens starkaste sida. Men den kraften, den responsen som bandet möter mot finalen kan inte ens en järnjungfru stå emot," skriver Kai Martin.
Foto: Jan Wiriden

ULLEVI. Göteborg är i ett sanslöst rus. En helweekend som stämplar ut först sent söndag kväll. Iron Maiden stod för ackompanjemanget helgens första kväll. 

Inget dåligt soundtrack för partykids och metalheads. 

Är det någon som undrar vad det är som bultar och slår idag är det bara ekon från en vild konsert på Ullevi. 

Fredag eftermiddag och Göteborg steker. De hotande regnmolnen lyser med sin frånvaro. Uteserveringarna är till bredden fyllda. På gator och torg paraderar Maiden-fans i jeans och antingen gamla klenoder till t-tröjor eller alldeles nyinköpta.

 Varje park är till bristningsgränsen fylld. Över allt dundrar hårdrockens massiva takter och öl, öl, öl slukas med frenesi.


Är det fest eller...?

 Ja, något såpass. Och det handlar om en tillställning som från en annan kultur. För här ska vi fira i dagarna tre, för att på måndag vakna med stekande solbränna, ett bultande huvud och ett fånigt flin på läpparna.

 Ullevi tog återigen emot Iron Maiden - denna första av metallkonserter på den anrika arenan. Publiken kom, som alltid, i en månghövdad massa.

 Iron Maiden har självt kallat det en kärleksrelation mellan dem och de svenska fansen.

 Det är en kärlek som håller i sig. Hängivenheten är stor. Men tro inte för den sakens skull att publiken är skamlöst lättflörtad. En publik som lätt lägger sig för minsta vink eller tecken.

 2011 får Iron Maiden jobba för att uppvaktandet ska gå hem. Bruce Dickinson smörjer, kråmar och står i. Men klickar, nej det gör det inte som den första kärlekens tveklösa rus.

 Det dröjer en dryg timme in i konserten. Då sätter sig Bruce Dickinson på en av sina monitorer, låter volymen från publiken stegras. Tar in det som en fin whisky och sköljer runt känslan i munnen för att spridas i alla sinnen. Han sitter länge, som den rutinerade frontmannen han är vet han att det räcker med det bredaste leende. Han är uppriktigt rörd och när han väl sväljer känslan berusas han och bandet.

 Först där och då blir konserten riktigt emotionell.


Då har bandet varit lite trögfotat och den stora publiken inte så lättflörtad.

 Men sen...?

 Tja, kärlekstemat är inte Iron Maidens starkaste sida. Men den kraften, den responsen som bandet möter mot finalen kan inte ens en järnjungfru stå emot.

 Så nu... ja, nu hämtar vi andan. I morgon är det dags för nästa omgång när de fyra stora ska få Ullevis pyloner att vibrera lite extra. Mer av en käftsmäll, men framför allt ett slags kärlek det också.