Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer
Hector Junelind

Junelind: De poängen kan bli avgörande

Foto: Björn Lindgren/Tt
Foto: Björn Lindgren/Tt

Jörgen Lennartsson pustade ut.

Vi var många som fruktade en kraftig, blåvit baksmälla på Örjans vall.

Men den rådde Jakob Ankersen bot på.

Blåvitts seger mot Halmstad visar – minst lika mycket som den mot AIK – hur stark årets upplaga av IFK Göteborg är.

Låt mig återkomma till det där sista.

Vi får börja i rätt ände.

IFK hade vunnit Svenska cupen, firat tillsammans med fansen och sedan tvålat till AIK inför ett gungande Gamla Ullevi av bara farten.

Det hade varit en svårslagen vecka för alla med blåvita hjärtan.

Den skulle avslutas med söndagsmatch mot Halmstad.

Jumbon.

På bortaplan.

"En energimässig utmaning", som IFK-tränaren Jörgen Lennartsson uttryckte det.


Jag var inte den enda som anade en reaktion från IFK Göteborg.

När Jörgen Lennartsson dessutom skulle klara sig utan kaptenen Mattias Bjärsmyr (halsinfektion), vänsteryttern Sören Rieks (avstängd) och tilltänkte ersättaren Martin Smedberg-Dalence (landslagsuppdrag) minskade inte direkt tvivlet på en IFK-seger på Örjans vall.

Lennartssons lösning blev att placera innermittfältaren Sebastian Eriksson på kanten (den såg jag inte komma…), stoppa in Tom Pettersson centralt och återigen ge Hjalmar Jonsson platsen bredvid Thomas Rogne i mittlåset.

Offensivt såg det inte strålande ut i första halvlek.

Sebastian Eriksson föll under långa stunder bort ur matchbilden och ett Halmstad i desperat poängbehov spelade hårt – på gränsen till fult.

Simon Silverholt klev över den där gränsen med god marginal när han satte in en hockeytackling med full kraft mot IFK-backen Emil Salomonssons huvud.

Salomonssons tandrad klarade sig undan med blotta förskräckelsen och Silverholt fick vara glad att det var gul färg på kortet som domare Glenn Nyberg halade fram.

Matchens första mål var ganska typiskt för ett lag i medgång.

Emil Salomonsson väggspelade snyggt med Tom Pettersson och slog in bollen i boxen.

Där fick Jakob Ankersen först en chans – den täckte Fredrik Liverstam bort – och sen en till – den satte IFK-dansken distinkt intill bortre stolpen i den 16:e minuten.

HBK-anfallaren James Keene fick bara en chans i första halvlek.

Då smet bollen retligt förbi honom i den 35:e minuten.

Typiskt för ett lag i motgång.

Och det skulle komma mer...

IFK Göteborg ledde mot Halmstad med 1–0 och det blåvita bortaföljet såg ut att trivas i solskenet på Örjans vall.

Andra halvlek kontrollerades till en början av gästerna och Lasse Vibe hade vid ett par tillfällen bud på ett 2–0-mål.

Det ena skottet tog i stolpen, det andra stoppade Stojan Lukic med en superb reflexräddning.

När i stället 1–1 kom var det som en blixt från klar himmel.

James Keene tryckte in kvitteringen på ett liknande sätt som IFK gjorde 1–0 på.

Blåvitt var på väg mot ett tungt poängtapp och vi gick in på övertid.

Halmstad fick hörna och fyllde på med folk.

Lite för mycket folk, skulle det visa sig.

Andrabollen gick till Blåvitt, Emil Salomonsson tog en maxlöpning och avancerade i banan, spelade vidare till Jakob Ankersen som vände om och sköt 2–1 till IFK Göteborg över Stojan Lukic i HBK:s mål.

Samme Ankersen som inför matchen mot Halmstad hade varit mållös i allsvenskan.

– Är man överst i tabellen vinner man på övertid. Är man längst ner i tabellen förlorar man på övertid, konstaterade Jörgen Lennartsson.

Precis så.

IFK Göteborg är svenska cupmästare och leder allsvenskan efter tio omgångar.

Lennartsson pustade ut inför segerintervjun.

Hans minspel skvallrade om en stor lättnad.

Det blev ingen dans på rosor – och det trodde ingen heller – men sättet Blåvitt vann på var imponerande.

För HBK var avgörandet brutalt.

För IFK var det tre poäng som kan bli avgörande när vi summerar säsongen.