Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

"Jag tänkte bara: Kan han prata?"

Bröderna Henrik och Joel Lundqvist på en brygga i Långedrag i västra Göteborg.
Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
Foto: HENRIK JANSSON
Foto: HENRIK JANSSON
Foto: HENRIK JANSSON
Foto: HENRIK JANSSON
Foto: HENRIK JANSSON
Joel Lundqvist.
Foto: HENRIK JANSSON
Henrik Lundqvist
Foto: HENRIK JANSSON
1 / 9

GÖTEBORG. De två senaste gångerna tvillingarna Lundqvist har spelat tillsammans har det blivit guld.

För tolv år sedan firade de SM-guldet med Frölunda på Götaplatsen.

För fem veckor sedan stod Henrik och Joel och firade VM-guldet på Sergels Torg.

Tänker ni fira fler gemensamma framgångar?

– Jag hoppas det. Jag har fyra år kvar i New York och Joel vill ju hålla på i många år till. Jag hoppas att vi får chansen tillsammans igen i landslaget, säger storebror Henrik.

Bröderna Lundqvist umgås numera bara på somrarna.

Tio månader om året lever de i var sin världsdel. 

40 minuter äldre brodern Henrik bor på Manhattan och jagar varje säsong den Stanley Cup-titel han kämpat i tolv år för att ta utan att lyckas.

Joel bor på Hönö i Göteborgs norra skärgård och ägnar sin arbetstid åt att försöka ta ännu fler SM-guld med Frölunda.

Joel och Hundrik Lundqvist med VM-bucklan på Sergels torg.
Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Killarna som fram till att Henrik flyttade till Rangers efter SM-guldet 2005 växte upp, lekte, bodde, pluggade, spelade fotboll och hockey tillsammans har sin enda gemensamma kvalitetstid på sommaren i och runt Göteborg.

Så hade det blivit i år också. 

Om inte VM kommit i vägen.

– Det var härligt under VM. Vi kunde umgås bra mycket mer än vad vi brukar kunna göra. Inte ens på somrarna får vi så mycket tid tillsammans, säger Joel, Tre Kronors lagkapten.


LÄS OCKSÅ: Henrik Lundqvist hyllas efter guldet

”Henrik pratade faktiskt”

Henke, supermålvakten som kom till VM efter att Rangers återigen blivit utslaget i slutspelet, nickar:

– Det var inte bara hockeymässigt som VM var fantastiskt. Även att kunna vara så mycket med brorsan var otroligt roligt. Utöver hockeyn fikade vi, pratade och bara hängde.

Ni träffas på somrarna och har kontakt via sms, telefon och Skype under säsongen. Men vad hände med era roller när ni för första gången på tolv år skulle spela ishockey tillsammans?

Joel tittar på Henrik och börjar skratta.

– Henrik pratade faktiskt, ha-ha. Jag tänkte bara: Kan han prata? Det hände aldrig förr under matcher och så. Men nu fick han väl ihop nån mening här och där, säger Joel och fortsätter skratta åt brorsans framsteg.

Mamman blev nervös

Intervjun avbryts när en pojke kommer fram med sin mamma. Hon frågar om det går bra att ta en bild med bröderna och sonen.

– Inga problem, vi tar en snabbis, säger Henrik och gör plats i soffan mellan sig själv och Joel.

Men mamman är så nervös att hon behöver hjälp av GT:s fotograf för att ta en bild med mobilen.

Joel och Henrik Lundqvist har ofta roligt tillsammans.
Foto: HENRIK JANSSON

– Jag vet att jag förändrats under åren, säger Henrik när mor och son försvunnit. Dels för att jag har blivit äldre, men också för att jag vill ta ett större ansvar för laget. 

Joel, lillebrorsan, har alltid varit ledare. Oftast lagkapten.

– Jag tror att vi båda har blivit mer avslappnade. När jag var ung hade jag sånt påslag, kunde brinna av på allt möjligt. Du var väldigt inne i dig själv, jag var lite mer upp med blicken, säger Joel till brodern.

– Du zoomade ut mer, jag var väldigt fokuserad på mig själv. När man blir äldre blir man mer bekväm i olika situationer, säger Henrik bekräftande.

Retas en del av jargongen

När lagkapten Joel pratade under Tre Kronors samlingar, satt du någon gång och log i mjugg åt brorsan?

– Att skratta åt varandra och retas lite är ju en del av jargongen, det är högt och lågt mellan oss hela tiden, precis som det är mellan alla andra i ett lag, säger Henrik och fortsätter:

– Dynamiken i ett VM är speciell. Det är väldigt intensivt. Jag var där i tolv dagar, men många hade ju tre fyra veckor tillsammans. Varje dag från morgon till kväll. Du kommer ihop med killar du aldrig har spelat med tidigare. Det är intressant att se hur olika spelare reagerar i olika situationer.

Henrik och Joel, nyss fyllda 21 år och på väg mot det första SM-guldet 2003.
Foto: PER WISSING

Tolv år utan att ni spelat tillsammans. Det måste ha hänt extremt mycket på den tiden?

– Jag har två barn, han har tre, säger Henrik och pekar på sin bror. Det är klart att det har påverkat oss som människor. 

– Allt runt omkring har förändrats, men när det kommer till hockeyn är det som tidigare. Vi har samma driv och vilja att vinna, säger Joel.

Gjorde Joel något mål egentligen?

Under tiden i Frölunda byggde Henrik upp ett rykte om att bli sur så fort någon gjorde mål, oavsett om det var träning eller match. Är det så fortfarande?

– Lite kanske. Han gillar fortfarande att vara bra på träning. Men när han var yngre var det tävling på varje puck. Nu jobbar han mer på positioner, lite smartare, sparar lite energi, säger Joel.

– Jag blir fortfarande irriterad, men jag får välja mina lägen. Framförallt som under VM när det var fem matcher på åtta dagar. Då gäller det att ha kvalitet, men också leta efter en bra känsla, säger Henrik.

Men hur var det under VM, gjorde Joel något mål på dig på träningarna?

Henrik drar på svaret medan Joel ser uppfordrande på sin målvaktsbror.

– Nja. Han hade väl någon felträff som gick in...

– Men sluta, kontrar Joel.

– Jo, så var det.

Så här var det... Joel berättar medan Henrik lyssnar.
Foto: HENRIK JANSSON

Plötsligt är det de gnabbande bröderna från schampo-reklamen som sitter och stirrar på varandra i soffan. 

Joel vänder sig mot mig och förklarar:

– Han började skälla på mig för att jag gjorde fel på övningen när det blev mål. Han ville ha pucken i plocken, jag satte den i krysset. Naturligtvis är det övningens fel.

– Det var inte skottet jag gnällde på, det var hur du åkte. Hur mycket tid du tog på dig...

Välbehövliga tre semesterveckor

Vid 35 års ålder sitter bröderna Lundqvist och småtjafsar om vad som egentligen hände när lillebror gjorde mål på storebror. På en träning.

Inte undra på att förbundskapten Rickard Grönborg var överlycklig när brödraduon blev komplett under VM.

Hur länge levde ni kvar i guldbubblan efter VM? 

– Vi har ju våra tre veckor ledigt efter säsongen och i år var dom välbehövliga för att landa med familjen. Men jag kände i slutet på den tredje veckan att jag ville komma i gång. Jag hade verkligen njutit, jag glömmer det aldrig. Men det går inte att fundera längre på det som hänt. Jag ser framåt, det är skönt att vara i gång igen, säger Joel.

En koncentrerad världsmålvakt.
Foto: HENRIK JANSSON

Henrik har fortfarande semester. Han vilar dessutom det skadade knät, som behövde en spruta för att orka med VM-finalen.

– När vi vann i Köln kändes det som att jag gick i mål. Inte bara i VM, utan med hela säsongen. Jag hade ju hållit på i tio månader i sträck. Jag skulle smälta VM, men hade heller inte hunnit analysera min egen säsong i New York. Det är det jag spenderat en del tid med de senaste veckorna. Vad behöver jag förbättra till nästa säsong, hur ska jag få rätt målsättning och rätt tänk, fysiskt och psykiskt, säger Henrik. 

– Veckorna efter att säsongen tagit slut är man alltid lite vilsen. Under tio månader är man så van vid rutinstyrda dagar, men nu är det helt fritt.

”Där sitter de snygga bröderna...”

Hur mycket kompenserade VM-guldet för att ni inte vann med era klubblag?

– Jag hade en helt annan känsla när jag åkte från Köln. Det var otroligt skönt att ha fått vinna. Samtidigt kom besvikelsen tillbaka när jag återvände till New York och kände att vi borde ha spelat fortfarande med Rangers. Vi hade chansen, men tog den inte.

– Landslag och klubblag är två olika saker, säger Joel. Är du med landslaget vill du vinna där, men det går ju inte att glömma bort det som hände här hemma. Efter ett års slit med Frölunda hamnade jag i samma sits som Henrik. Vi kände att vi hade kvalitet för att slå ut Brynäs i semifinalen, men det var dom som hittade kvaliteten i stället och slog ut oss.

Tre fnittrande kvinnor går långsamt förbi soffan i den undanskymda delen av restaurangen i Långedrag där vi sitter. Den ena kvinnan ler med hela ansiktet:

– Där sitter de snygga bröderna som man kan se i tidningen...

Bröderna är vana vid uppmärksamheten. Ler tillbaka.

Kan inte längre reta farbror

Henrik var i New York ett par veckor innan han återvände med fru Therese och döttrarna Charlise, 5, och Juli, 2, till Sverige.

De dröjde inte länge förrän Henrik hade med sig familjen hem till Joel, hans fru Amanda, barnen Vilma, 9, Viktor, 6, och Ebba, 2, på Hönö i Göteborgs norra skärgård.

Precis som varje sommar firade de Viktors födelsedag, den här gången hans sjätte. Och nu kunde Joels ende son inte längre reta sin berömde farbror, som ibland kallas Kungen av New York.

Lagkaptenen Joel pratar.
Foto: HENRIK JANSSON

Tidigare när de har träffats har Viktor plockat fram någon av pappa Joels två VM-guldmedaljer och frågat Henrik varför han inte har någon sådan.

– Ha-ha, det hade jag glömt. Så gjorde han ju, det stämmer, minns Henrik. Men nu sa han inget.

– Vi brände av ett litet barnkalas med avslutande landhockeymatch med mycket skrik och en hög ljudnivå, kompletterar Joel.

Och guldbröderna Lundqvist smög förstås undan en stund och pratade mer om guldet?

– Nej. Vi försöker tona ner hockeysnacket så mycket det går, det blir ändå så mycket sådant, säger Joel.

Ingen var i närheten för att stötta mamma

Hockeyn är det som utåt förenar tvillingarna. Men när man sitter ner med dem en stund nämner de familjen nästan lika mycket.

För tio år sedan, då Joel också spelade i NHL, fick de en dag beskedet från Sverige att en hjärnoperation på deras pappa Peter inte hade gått som planerat. En godartad tumör skulle avlägsnas. Men den satt djupare än vad läkarna sett på förhand och det blev komplikationer. När han vaknade kunde han inte gå eller prata.

Storasyster Gabriella hade redan gift sig och flyttat till Kalifornien och ingen av sönerna fanns heller i närheten för att stötta mamma Eva.

Peter återhämtade sig ganska bra, var exempelvis tillsammans med Eva och hälsade på sönerna fyra dagar under VM.

Alla hemma i Sverige på sommaren

Hur påverkade händelsen era liv?

– Det jag slogs av är att jag ju bor en bit bort. Det är bara ett flyg över Atlanten, men inte runt hörnet. Så fort något händer med familj eller vänner blir man påmind om vad som är viktigt. Det var därför det var så kul att få möjligheten att bara hänga med varandra under VM, svarar Henrik.

Under den svenska sommaren kommer även Gabriella hem och hela kärnfamiljen Lundqvist med respektive och barn umgås.

Joel Lundqvist, kaptenen i Frölunda, manar på sitt lag.
Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Syster Gabriella, är inte hemma varje sommar, men hon hade en viktig del i att bröderna Lundqvist blev hockeystjärnor. Det var när hon skulle börja på tennisgymnasiet i Båstad lämnade familjen Åre och flyttade till tennismetropolen.

– Vi kände till Båstad, hade varit där på semester flera gånger, säger Henrik.

– Våra föräldrar frågade oss om vi ville flytta dit. Och alla sa ja, vi visste ju att Rögle fanns i närheten och att vi hade chans att få spela där, säger Joel.

– Och så fanns där en gräsplan där vi kunde spela fotboll. I Åre spelade vi bara på grus, på en hård grusplan, fortsätter Henrik.

– Men den är borta nu, där ligger ju ett hotell, kompletterar Joel.


LÄS OCKSÅ: "Borta mycket – då blir barnen ledsna" 

Ska åka bort tillsammans – hela familjen

Efter den pågående sommaren blir allt som vanligt igen. Inga fler gemensamma födelsedagar. Inget firande av jul eller nyår tillsammans.

Längtar ni inte efter att nån gång kunna ta med allihop och dra i väg till Thailand över jul som helt vanliga Svenssons?

– Vi har pratat om att göra det när vi är klara med hockeyn. Vi är ju utspridda. Kalifornien, New York och här. Det är väl den enda nackdelen jag ser med hockeyn. Sommaren är fantastisk, men när det väl drar i gång igen har du inga möjligheter att vara spontan, säger Henrik.

Det är inte bara brödernas hockey som drar i gång när sommaren närmar sig sitt slut. Barnen ska till skolor och förskolor och sin egen idrott.

– Vilma friidrottar, har mamma Amanda som tränare. Hon är jätteduktig, det är fantastiskt kul att följa henne. Hon spelar dessutom handboll. Viktor kör fotboll, hockey och innebandy. När det kommer till idrott försöker jag vara väldigt stöttande, är gärna med och spelar ute och tittar så mycket jag hinner, säger Joel.

– Båda mina tjejer håller på med gymnastik. I Tribeca, där vi bor, finns allt inom gångavstånd. Fotboll, dans och tennis. Men tjejerna vill gå på gymnastik i kinesiska skolan. Det är mest lek, men båda tycker att är kul, säger Henrik.


LÄS OCKSÅ: Peter Forsberg vill inte ha bortskämda barn 

En svår balansgång med barn

Peter Forsberg sa nyligen i en intervju i GT/Expressen att han vill att hans barn inte ska bli bortskämda i en miljö av kända föräldrar och mycket pengar. Hur resonerar ni där?

– Man får ju gå till sig själv, hur uppväxten var. Det har ju format en som person och förälder. Man vill ju sina barn väl. Det viktiga är att de har egna intressen och eget driv, säger Joel.

– Det är en svår balansgång. Man mår ju bra om man ser att barnen är lyckliga och glada. Men du hjälper dom ju inte om du bara ger dom allt dom vill ha, fortsätter Henrik, vars kontrakt med New York Rangers ger honom ungefär motsvarande 80 miljoner kronor om året. Så funkar det inte. Du måste få dom att förstå att du måste förtjäna saker i livet, det är inget som bara kommer. Det är en balansgång, att få dom att förstå vad som är normalt. 

Tvillingarna Lundqvist började spela hockey under uppväxten i Åre.
Foto: PRIVAT

Hur mycket curlar ni barnen?

– Ibland kommer jag på mig själv att jag är på väg att göra för mycket, då säger jag till barnen att dom får göra det själva. Just att man vill sina barn så väl till gränsen att inte göra för mycket... Det är en svår avvägning, säger Joel.

– Men det finns inget mål att dom ska bli väldigt duktiga i gymnastik eller vad dom nu får för intressen framöver. Tycker dom inte att gymnastik är roligt får dom väl göra något annat. Däremot ska dom slutföra det dom börjat med. Mamma och pappa sa aldrig till oss att det var viktigt att vi körde hårt med hockeyn. Det var ju vi själva som drev på, säger Henrik.

Nu driver de på sin hockeyvardag på var sitt håll. Men när det blev VM-guld var de återigen tillsammans. 

Joels dotter till Henrik: ”Pappa”

Hur reagerade barnen när dom såg på tv att ni vann tillsammans?

– Jag tror att dom tycker det var spännande, framför allt de yngre som ibland har svårt att se skillnad på oss, säger Henrik. 

Så till och med barnen kan ta fel på er?

– Charlise pratar gärna med Joel, säger Henrik och båda bröderna ler. Och Ebba tog fel senast. Hon kollade på mig och sa pappa. Jag sa ”nej, det är inte pappa”. Hon blev helt ställd.

Det tog tolv år tills ni spelade tillsammans igen. Kan det bli fler gånger?

– På klubblagsnivå kan det bli svårt, men jag hoppas det kommer fler chanser i landslaget. VM var väldigt kul. Vi jobbade så hårt under vår uppväxt för att nå våra mål. Att få göra det tillsammans igen, det var häftigt. Lite grann som att sluta cirkeln.

Ovanligt med kontrakt till 39 år 

Båda bröderna är medvetna om att 35 år är en i sammanhanget i hög ålder. 

– Allt kan ändras fort med skador, hur man presterar och mycket annat, säger Joel. Jag har ett år kvar med Frölunda, men jag ser inte att det är slut om ett år. Så känner jag i dag. Henrik har fyra år år kvar, det är en väldigt lång tid i den här åldern. Det är inte många som har kontrakt tills dom är 39.

Henrik Lundqvist väntar fortfarande på att få vinna Stanley Cup med New York Rangers.
Foto: USA TODAY NETWORK / USA TODAY SPORTS/SIPA USA/IBL SIPA USA

Joel vill ta tillbaka SM-guldet, som HV 71 tog i våras. Och Henrik ska fortsätta jaga Stanley Cup. 

Om du hade vunnit bucklan efter alla år, hade du lagt av då?

– Jakten på Stanley Cup är en stor del av mitt liv där borta, säger Henrik. Men det är omöjligt att spekulera i hur jag skulle reagera på en seger. För mig handlar det om att lägga kraft och energi på att bli bättre varje dag. Det går inte att gå ut och säga att du bara ska spela av matcherna eller spela ut ditt kontrakt. Men ofta när man vinner får man blodad tand mer än att man blir nöjd. Har jag vunnit vill jag vinna igen.