"Nu tjuvlyssnar jag... Hur länge har du varit i Sverige?" Ahmed Abdul Razak har tillsammans med Ramez Khayat precis tagit plats på Elfsborgsläktaren, ståplatsläktaren på Borås arenas kortsida, för att se sin första fotbollsmatch i Sverige när hemmalaget tar emot Kalmar FF. De har fått var sin gulsvart halsduk som de hängt runt halsen och Ahmed skiner upp när Elfsborgssupportern Annelie Magnusson ställer sin fråga.
- Jag har gått i skolan och läst svenska på SFI i 3,5 månader. I Sverige har jag varit i åtta månader, svarar han.
- Endast åtta månader. Du pratar så bra svenska. Underbart.
- Jag kommer till matchen med två mål. Att titta på matchen och på spelarna och det andra är att prata, om jag träffar svenskar så kan jag prata och få träna praktiskt på språket.
- Det är det man lär sig på, säger Annelie.
Glenn Holvik, Guliganernas ordförande som var den som delade ut Elfsborgshalsdukarna utanför arenan och sedan visade vägen upp till klacken, kommer förbi. Han pekar ner mot klackledaren som står på en upphöjning på ståplatsläktarens första rad med ryggen vänd mot planen och Glenn förklarar att den killen kommer att ha en megafon under matchen och styra vad klacken ska sjunga.
Samtalet avbryts av melodin som inleder Elfsborgs inmarsch. Ahmed och Ramez noterar hur alla runtomkring lyfter sina halsdukar mot himlen och gör likadant själva, sedan lyssnar de och försöker urskilja orden i sången.
"Vår stad är fylld av drömmar, drömmar om lycka, om segrar för vårt lag, om att vinna gult en dag, och stan står upp för er..."
I den tredje versen, om hur segersången ska stiga upp mot Rya åsar, tar Annelie Magnusson i lite extra samtidigt som hon pekar på sina nyfunna vänner. "... och när solen går ner, blir vi bara fler och fler, som står upp för vårt lag..."
Flydde från kriget i Syrien
Kriget i Syrien tvingade Ahmed Abdul Razak och hans familj att fly från sitt hem i Aleppo. De flydde förödelsen i landets största stad och tog sig till ett flyktingläger norr om staden, nära gränsen till Turkiet. Livet i flyktinglägret delade familjen med en halv miljon andra människor. Det var säkrare än inne i Aleppo men levnadsförhållandena var inte mycket bättre. Matransonerna var små, vattentillgången begränsad.
Familjen bestämde att Ahmed illegalt skulle försöka ta sig till fots över gränsen in i Turkiet. Om det hade varit svårt att lämna lägenheten i Aleppo och allt de ägde, var det ingenting jämfört med den dagen han sa hej då till sin fru, sina två- och fyraåriga söner och sina syskon.
- Det var mycket jobbigt. Men vi sa att om jag kan fly kanske jag kan få jobb och att de får komma efter sedan, säger Ahmed Abdul Razak.
Från Turkiet tog han sig till Grekland där han med hjälp av smugglare tog sig vidare till Italien och sedan till Sverige. Efter en vecka i Göteborg kom han till Borås.
- I Grekland pratade alla människor om Tyskland men även om Sverige och Norge. Jag tänkte att Sverige var bättre, för de pratar svenska men också engelska och jag kan engelska bra så jag tänkte att jag kan få jobb snabbt. Men det går inte. Det spelar ingen roll att jag kan prata engelska, säger Ahmed.
Studerat engelska
Han har studerat i mer än halva sitt 30-åriga liv i Syrien, har universitetsutbildning i engelsk litteratur och pedagogik och har åtta års erfarenhet som lärare i Aleppo. Drömmen är att kunna arbeta som lärare i Borås. Nu ligger allt hans fokus på svenskstudierna, medveten om vikten av att lära sig svenska för att få ett jobb.
Det är också därför han är på Borås arena den här onsdagskvällen. Visst, han gillar fotboll, men framför allt ser han det som ett tillfälle att få träna sin svenska.
- En fotbollsmatch är samma som allt i livet. Spelarna går ut och kämpar mot ett mål, tills de når segern. Det är samma om du studerar eller jobbar, alla har sitt mål - om ett bättre liv, om en seger i livet. Om du drömmer om något måste du jobba för att nå dit, säger Ahmed.
Involverar föreningslivet
Ahmed Abdul Razak och Ramez Khayat är två av de 22 nyanlända flyktingar som följt med Elfsborgs supporterförening Guliganerna på matchen mot Kalmar. Borås Stad driver sedan i januari en fadderverksamhet i sex kommuner i Sjuhärad, där de parar ihop nyanlända med svensktalande för att invandrarna ska få praktisk övning i den svenska de lär sig på SFI, svenska för invandrare.
- De får umgås med svensktalande personer i ett sammanhang. Så de inte läser om midsommarfirande på samhällsorienteringskursen men inte får uppleva de traditionerna vi har i verkligheten, säger Linda Harju som är samordnare för integrationsprojektet.
En ambition med fadderverksamheten var att involvera föreningslivet och glädjen var därför stor när de hittade ett samarbete med Guliganerna, där de kan använda fotbollen som gemensam aktivitet och där hela supporterföreningen blir en enda stor fadder.
- Vår läktare speglar inte Borås i dag, vi har inte många med invandrarbakgrund på vår läktare. Guliganerna har alltid sagt att vi jobbar för en inkluderande supporterkultur och vi är stolta över att Borås Stad ställde den här frågan, säger Glenn Holvik, som precis inlett sitt första år som ordförande i supporterföreningen.
Han och Guliganerna har bara fått positiva reaktioner sedan de gick ut och informerade om projektet. Under parollen "LikaOlika" samlade föreningen in pengar för att kunna ge 25 nyanlända årskort till Elfsborgs alla hemmamatcher. 25 000 kronor behövdes, resultatet blev 45 000 kronor, vilket inneburit att Guliganerna nu har 50 extra biljetter att dela ut till varje match. Matchen mot Kalmar fick tolv ensamkommande flyktingbarn från ett boende i Borås se tack vare supporterföreningen och Guliganerna vill nå ännu bredare - till socialt utsatta, till fritidsgårdar - för att öka mångfalden på sin ståplatsläktare ännu mer.
"Alla kan prata fotboll"
- Först och främst är fotbollen världens största sport, alla kan prata fotboll, alla kommer i kontakt med fotboll. Det är en bra start. Folk har olika bakgrund, är olika, men när vi står på läktaren hejar alla på Elfsborg. Vi har en gemensam nämnare i att alla är där för att Elfsborg ska vinna, säger Glenn Holvik.
Han är övertygad om att samarbetet inte bara är utvecklande för de nyanlända flyktingarna, utan även för de befintliga supportrarna på läktaren. Glenn menar att bara deras närvaro kommer att påverka och ge nya perspektiv. För att förklara tar han "Gulsvarta systrar", en grupp för kvinnliga supportrar till Elfsborg som bildades inför fjolårssäsongen, som exempel.
- Bara med sin närvaro har de tagit in andra frågor i vår supporterkultur. Dels är det en annan jargong nu, dels ger de ett annat perspektiv. Som när vi var i Örebro i fjol och 20-30 tjejer reagerade över hur visitationen gick till - det fanns säkert supportrar som känt samma sak tidigare men vi hade aldrig tänkt på det. Plötsligt kunde vi diskutera en ny supporterfråga.
På samma sätt berättar Glenn Holvik hur vissa ramsor naturligt försvunnit sedan föreningen Fotbollssupportrar mot homofobi tog plats på deras läktare.
- Det kan vara ramsor som funnits sedan 80-talet, som bara alltid varit där. De sätter fokus på en liten sak som faktiskt gör skillnad, det behöver inte vara mer än att sätta upp en banderoll, säger Glenn.
Skiftande fotbollsintresse
Fotbollsintresset är skiftande hos de 22 nyanlända flyktingar som är med Guliganerna på den första matchen i faddersamarbetet. Men det dröjer inte lång tid innan de dras med, klappar med i ramsorna och lyssnar på sångerna för att snappa upp textfragment.
När Arber Zeneli i andra halvlek trycker in bollen i målet precis nedanför ståplatsläktaren, sprids segerkänslorna över hela klacken. Glädjen är total. Totalt gränslös.
- Jag får en glädje av att det är på riktigt. Värmen när vi kan stå och krama om varandra, det blir en förbrödring och försystring. Det är så enkelt på en ståplatsläktare, man kan med en gång ställa sig bredvid varandra och prata. Det hade man inte gjort på gatan, säger Tomas "Tjommen" Svensson efter att Elfsborg besegrat Kalmar med 2-1.
Han har i 90 minuter sett på fotboll - skrikit, sjungit, jublat, våndats, svurit - tillsammans med eritreanerna Adem Ahmed och Abdusela Mohammedsalih. Två personer han träffade för första gången en halvtimme före matchstart.
"Tjommens" ögon strålar och det är inte bara segerglädjen som sprudlar. Det är känslan av gemenskap. Han tar tag i klubbmärket på matchtröjans bröst för att förtydliga känslan.
- När vi sa hej då nu så sa de "då ses vi nästa måndag" och syftade på Malmömatchen. Då är det redan "vi". Inte "vi och dem". Det är vi tillsammans.
Premium
Premium
Premium