Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Tvingade mig att pissa för att ha något att göra”

Johan Jakobsson och Magnus Kahnberg – två idrottsmän som inte själva fick välja när de skulle sluta spela. Foto: HANNA BRUNLÖF
Johan Jakobsson. Foto: HANNA BRUNLÖF
Johan Jakobsson skjuter ett skott i landskampen mot Norge dagen efter den första, och värsta, smällen. Foto: MIKAEL FRITZON / TT
Johan Jakobsson och Magnus Kahnberg har mycket att prata om. Foto: HANNA BRUNLÖF
Magnus Kahnberg. Foto: HANNA BRUNLÖF
Magnus Kahnberg var en elegant lirare – både vad det gällde klubbteknik och skridskoåkning. Foto: JAN WIRIDEN
Magnus Kahnberg och Christian Bäckman tackades av samtidigt inför Frölunda–Färjestad 26 september 2015. De är jämngamla, spelade tillsammans under många år. Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN
Johan Jakobsson och Magnus Kahnberg samtalar om sina erfarenheter efter hjärnskakningarna som satte stopp för deras karriärer. Foto: HANNA BRUNLÖF
Johan Jakobsson på våren 2010, då han tog det första av två SM-guld med Sävehof. Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN
Magnus Kahnberg och Joel Lundqvist jublar efter ett mål mot Växjö i slutet av 2012. Kahnberg och bröderna Lundqvist umgås fortfarande. Foto: LEIF GUSTAFSSON
Johan Jakobsson fick en del stryk under sin tid i både klubblag och landslag. Här stoppas han av Rysslands Gleb Kalarash vid EM 2016. Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN
Magnus Kahnberg under en av sina 70 landskamper. Foto: JAN DÜSING
Johan Jakobsson och Oscar Carlén i Sävehof respektive Ystad 2007. Två vänsterhänta landslagsspelare som fick sluta för tidigt. Jakobsson med hjärnskakning, Carlén efter upprepade knäproblem. Foto: JAN WIRIDEN
1 / 15

GÖTEBORG. Magnus Kahnberg, 39, tog två SM-guld med Frölunda och var firad hjälte i Scandinavium.

Johan Jakobsson, 32, tog OS-silver, två SM-guld med Sävehof och spelade i Danmark och Tyskland.

Två lysande karriärer som båda tog slut efter smällar mot huvudet.

I dag fajtas båda för att komma tillbaka till ett normalt liv.

– Jag kan gå på kalas, bara jag vet att där finns ett rum där jag kan vila, säger Johan Jakobsson, som fick sin sista smäll vid EM för drygt ett år sedan.

– Att kunna jobba 25 procent inom ett år vore en jättevinst, säger Magnus Kahnberg, som fick sin sista smäll i rinken mot Brynäs för fyra år sedan.

Johan Jakobsson och Magnus Kahnberg samtalar under lunchen. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

Det är slutspelstider både i handboll och ishockey.

Under flera år hade Magnus Kahnberg och Johan Jakobsson bejublade huvudroller när medaljerna skulle placeras i slutet av respektive säsong.

När vi träffas på GLTK:s lunchrestaurang är slutspel avlägset för spelarna som inte själva fick välja när de skulle sluta spela.

Kahnberg arbetstränar på hunddagis

Magnus Kahnberg är först på plats. Han har precis avslutat sin arbetsträning.

– Om man nu kan kalla det arbetsträning, förresten. Jag är på ett hunddagis en och en halv timma varje onsdag förmiddag. Jag går ut med hundar i terrängen runt Delsjön. Det är lagom för mig just nu, säger Kahnberg.

Johan Jakobsson kommer direkt från jobbet. Han arbetar sedan en tid tillbaka fyra timmar om dagen på en ingenjörsbyrå där han får användning av den Chalmers-utbildning han läste in under handbollskarriären.

– Jag är jättenöjd att jag klarar av det. Jag gapar inte efter mer nu, är bara tacksam att det fungerar så här, säger Jakobsson.

Två före detta elitidrottsmän vars karriärer klipptes av mitt i steget.

Magnus Kahnberg tog SM-guld två gånger med Frölunda och hyllades av göteborgarna på Götaplatsen. Johan Jakobsson tog också två guld – med Sävehof.

Magnus Kahnberg tog SM-guld med Frölunda 2003 och 2005. Säsongen däremellan röstade de andra spelarna i ligan fram honom som elitseriens bäste efter att han vunnit poängligan med 33 mål och 16 assist. 

Han minns väl vad som hände när det tog slut 31 januari 2015.

 

Jakobsson tog SM-guld med Sävehof

Frölunda mötte Brynäs. I slutet av första perioden fick han en hård tackling av Lukas Kilström.

– Den var inte speciellt ful, jag borde ha varit bättre beredd. Det var varken den första eller värsta smällen. Därför trodde jag att det skulle gå fortare att komma tillbaka än vad det gjorde gången före när jag fick den värsta smällen, säger Magnus.

Johan Jakobsson tog SM-guld med Sävehof 2010 och 2011, vann danska ligan med Ålborg 2013 och tog OS-silver 2012. 

Han vänder sig mot Magnus när han berättar om hur hans karriär tog slut i EM-matchen mot Frankrike 20 januari 2018.

 

Många smällar genom åren

– Den var inte alls, som du säger, lika brutal som den förra. Jag fick en blåklocka. Men inget speciellt, en sådan grej som säkert händer varje månad i någon form, säger Johan. 

– När det blir upprepat våld mot huvudet är det inte bra, skjuter Magnus in. Det är den sammanlagda mängden smällar som spelar in har jag lärt mig av neurologer. Och då behöver den sista inte var så hård.

– Vad som är en hjärnskakning eller bara en hård smäll mot huvudet är väldigt svårt att säga, det kan du väl skriva under på, säger Johan till Magnus. För det är klart att man fått många smällar genom åren.

Magnus nickar. Under vårt samtal gör de så flera gånger bekräftande åt varandras berättelser och går vidare med resonemang som den andre inlett.

Flera upplevelser är likartade.

Slagskott gav första hjärnskakningen

Som att de är övertygade om att det var den tuffaste träffen, inte den sista, som låg bakom slutet på deras karriärer.

– Jag hade redan fått en hjärnskakning i början på 2011 när jag spelade i Brynäs. Jag fick ett slagskott mot ansiktet så att käken gick av, det gav mig hjärnskakning också. Jag hade inga besvär efteråt. Kom tillbaka efter en vecka och fortsatte spela. Sen fick jag den stora smällen, berättar Magnus Kahnberg. 

Magnus Kahnberg tas om hand på isen efter att ha tacklats medvetslös i november 2011. Foto: LENNART REHNMAN / GT/EXPRESSEN

När han knockades av gamle lagkompisen Sebastian Karlsson, som fortfarande spelar i Linköping, 5 november 2011 fanns 11027 vittnen i Scandinavium.

Vi som var där minns skräcken i arenan när Magnus Kahnberg föll handlöst och blev liggande orörlig på isen. 

– Jag minns ingenting, har bara sett bilder. Men det är väl lika bra. Den var väl som två hjärnskakningar i en, säger han.

 

Krockade med sin egen målvakt

Det tog tio veckor att komma tillbaka. 

– Jag hade huvudvärk och var jättetrött. Sov i 16–18 timmar om dygnet i fem–sex veckor. Sen körde jag hjärntrappan och började träna igen. Samtidigt fick jag behandling för whiplash-skadan jag fick vid samma tillfälle, berättar Kahnberg, som gjorde ett av målen i sin comeback när Frölunda slog Djurgården med 3–2.

Johan Jakobsson träffades inte av någon motståndare i januari 2017, han krockade med sin egen målvakt Mikael Aggefors under en träning inför VM.

– Jag fick sätta mig en stund, sen tränade jag vidare. Det gjorde jävligt ont i huvudet. Jag kände mig lite konstig på kvällen. Det var något som inte stämde, men det var svårt att veta vad. Jag var öm i hela huvudet, liksom, berättar Jakobsson.

 

Mådde pest hela resan

Dagen efter var det träningsmatch med landslaget.

– Jag spelade hela, det kändes helt okej. Men tio minuter, en kvart efter matchen började jag frysa. Vi åkte buss ett par timmar från Jönköping till Skåne, jag mådde pest hela resan och därefter var det bara kasst. Jag fick ligga i ett mörkt hotellrum för att se hur det utvecklade sig, berättar Johan.

Johan Jakobsson var en fruktad skytt, både i klubblag och landslag. Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Han fortsätter med att beskriva det totala mörkret:

– Jag var ordinerad hjärnvila av läkaren. Det betydde ett mörkt rum, inget att läsa, inget att lyssna på, ingenting. Jag bara låg i sängen. Jag gick ner och åt frukost, lunch och middag med grabbarna – i övrigt var jag i mörker. Jag sov för att tiden skulle gå, men jag blev så pigg att jag inte visste vad jag skulle göra. Och, det här låter väldigt korkat, jag drack extra mycket vatten för att tvingas gå och pissa. Då hade jag åtminstone något att göra, så rubbad blir man till slut, säger han med ett leende.

 

Blev inskriven på klinik utanför Hamburg

Magnus Kahnberg känner igen beskrivningen av ett mörkt rum:

– Jag är fortfarande i mörker emellanåt, både i förebyggande syfte och när jag måste för att få vila. Nu har jag lärt mig att hantera det. Från början hade jag ingen balans i det. Jag vilade, somnade och vaknade när jag vaknade. Och så måste man nog göra när det är akuttillstånd de första veckorna. 

Sex veckor efter krocken på landslagsträningen fick Johan Jakobsson hjälp av klubblaget Flensburg med att bli inskriven på en klinik utanför Hamburg.

Fyra–fem veckor senare fick han börja träna igen, ytterligare ett par veckor senare spelade han match.

– Jag mådde bra, spelade resten av säsongen. Sen kom krocken vid EM ett år senare, säger han.

”Insåg vad en tredje smäll skulle innebära” 

När insåg ni att ni var före detta elitidrottsmän?

– Det gick ganska fort, faktiskt, svarar Jakobsson. Efter den första hjärnskakningen ville jag bara tillbaka, det fanns inget annat. Efter den andra blev det inte lika mycket hjärnvila i mörker, symptomen var lite mildare. Men på sikt blev det mycket värre än efter den första, skapade men som höll i sig mycket längre. Jag insåg vad en tredje smäll skulle innebära. Att det har tagit så här lång tid visar att det var rätt att sluta.

Johan Jakobsson och Magnus Kahnberg.

Magnus Kahnberg lyssnar och kommer med ett helt annat svar.

– Det tog ett tag. Jag fick ju den sista smällen siste januari 2015, då var jag inställd på att komma tillbaka till slutspelet. Jag trodde det skulle gå fort eftersom den förra smällen var mycket rejälare. Då tog det tio veckor, den sista var så liten att jag tyckte att det borde gå på två veckor. Jag var yr, fattade att det var hjärnskakning, men tänkte att det lägger sig. Nu har det gått fyra år... Kanske var det på sommaren 2015 som jag började acceptera att jag kanske inte skulle kunna spela mer överhuvudtaget, säger Kahnberg.

Målet är ett normalt liv

Båda de före detta elitidrottarna har under hela sina karriärer haft tydliga mål.

Fyrkantiga mål på planen och isen att skicka in bollen och pucken i. Personliga mål att uppnå under en säsong och målet med respektive lag som oftast var guld.

Deras främsta mål nu är ett normalt liv.

Johan Jakobsson, som blev pappa till första barnet Lovisa för sex veckor sedan, tog ett stort steg när han började jobba på ingenjörsbyrån.

– Jag började i höstas på 25 procent i några månader och nu är det 50 procent. Jag behöver fortfarande vila en del, bland annat efter jobbet. Men vissa dagar, speciellt efter att vi fått vår dotter, får jag inte samma vila som tidigare. Det har ökat den totalt belastningen, vilket jag måste tänka på. Jag har en jättebra arbetsgivare. Det har hänt att jag har behövt stanna hemma nån dag och då har jag kunnat göra det, säger han.

 

Jättedipp förra året efter bakslag

Magnus Kahnberg började arbetsträna förra vintern, men fick avbryta.

– Jag försökte med 25 procent, men det funkade inte ens en vecka. Sen testade jag två timmar om dagen, tre gånger i veckan, så att jag kunde vila tisdag och torsdag. Det var kul att vara ute bland folk, men jag klarade det inte. Jag bet ihop lite för länge innan vi avslutade det i januari förra året efter en och en halv eller två månader, säger den förre hockeyspelaren.

Det försöket fick konsekvenser.

– Jag fick en jättedipp förra året, åtminstone fram till sommaren. Det var svårt att hitta balansen igen, det var som att jag gick två år tillbaka i tiden, berättar Kahnberg.

Han beskriver ett stort behov av vila. Men istället för de inledande långa perioderna gick han över till fyra kortare. Siktet var att spara energi för att kunna ta hand om sönerna Nils och Ted när de kom hem.

– Jag brukar jämföra med batteritid. Ni som är friska har hundra procent energikapacitet när ni vaknar på morgonen. Vi har kanske 50, säger Magnus och ser på Johan. Och vår batteritid går mycket fortare ner. Mina vilopauser gör att jag bunkrar upp med lite energi före nästa aktivitet.

Johan Jakobsson berättar, Magnus Kahnberg lyssnar. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

Har du samma erfarenhet, Johan?

– Jag håller helt med, men vill lägga till en sak. Olika appar i en mobiltelefon drar olika energi, så är det även med oss och våra aktiviteter...

– Exakt, skjuter Kahnberg in innan Jakobsson fortsätter.

– Jag håller fortfarande på att lära mig vad det är för ”appar” som gör att det bara säger sluuuurp – och så är batteriet slut. Eller vad som gör att jag faktiskt kan orka en hel eftermiddag.

Får vagga dottern försiktigt

Magnus Kahnberg laddar för att orka ta hand om sönerna när de kommer hem.

Johan Jakobsson har en nyfödd dotter. Som tar eller ger energi?

– Både och, så klart. Just nu sover hon mer på nätterna än äldre barn, senare kanske hon suger mer energi med gråt och annat. Vi får väl se hur det blir, svarar han.

Men även i själva umgänget med lilla Lovisa finns konsekvenser av hjärnskakningen.

– När jag exempelvis håller henne så här och vaggar henne när hon ska vila eller sova, säger Johan och visar med händerna framför sig. Jag får bara använda händer och armar. Låter jag huvudet gunga med i rörelsen eller använder benen får jag betala för det direkt med huvudvärk.

– Jag drabbas inte av så mycket huvudvärk, säger Magnus. Jag mår mest illa och blir yr. Det är på sätt och vis ännu värre, jag vet inte hur jag ska hantera det.

Hunden räddning i vardagen

Ni har båda hundar och har pratat mycket om hur det har hjälpt er under er rehabtid.

– Jag har alltid gått promenader med vår hund i skogen och så, men nu är det en liten räddning i vardagen. Neurologerna har sagt att jag ska försöka vara så mycket som möjligt i skogen och bara gå omkring planlöst utan att bestämma vart eller hur länge. Ibland sätter jag mig på en knalle och bara tar det lugnt, säger Magnus.

– Jag upplever precis samma sak, säger Johan. Men kanske inte dom gånger jag har varit ensam hemma och varit tvungen att gå ut. När min sambo Caroline inte kunnat avlasta och jag har haft en dålig dag. Ibland kan stressen från att hunden vill ut vara jobbig. Men ibland har det också varit nyttigt när man väl kommit ut och märkt att det gått bra.

Magnus Kahnberg, Joel Lundqvist och Jari Tolsa i den klassiska Dragkedjan som började göra succé för 16 år sen. Foto: LENNART REHNMAN

Har ert umgänge med vänner förändrats?

– Nej, jag har kanske en unik situation. Jag har alltid haft kompisar i och utanför hockeyn och bor ju kvar samma stad. Jag håller kontakten även med mina gamla kompisar som fortfarande spelar. Men det är inte många kvar, bara Joel och Henke Lundqvist och Loui Eriksson, säger Kahnberg.

– Dom dagliga kontakterna har ändrats eftersom jag inte längre går till platsen där det spelas handboll, jag hänger inte längre med vad som händer där, säger Jakobsson.

Får välja vad som ska prioriteras

Är det svårt att få omgivningen att fatta att du inte kan hänga med som vanligt?

– Nej. Men dom har inte tänkt på att vissa saker kan vara problem för mig, som inte är det för dem. Men dom har lärt sig ganska fort efterhand, svarar den förre handbollsspelaren.

– Men man ju inte ens själv vad som är ett problem, skjuter Kahnberg in.

– Just det. Hur ska dom då veta, kompletterar Jakobsson.

– Det tar tid att förstå själv och sen acceptera det. Först ska jag fatta vad det beror på och inse att jag inte kan göra två saker på en dag. Sen får man välja vad man ska prioritera. Jag har ingen lust att ligga i tre dagar för att jag måste gå på ett kalas, säger Kahnberg.

Johan Jakobsson funderar kort innan han fortsätter resonemanget.

Behöver en plats att fly till

– Det låter som att du har haft det lite värre än jag. Men jag håller med dig helt. Men då har jag kanske gått på det kalaset ändå. Jag frågar alltid om det finns någonstans där jag kan gå och lägga mig. Finns det ett saferoom, en plats att fly till, är det okej, säger han.

Kahnberg nickar.

– Jag är alltid noga med att förklara även bland främlingar vilken situation jag är i så att dom inte tror att jag är en otrevlig idiot, säger han.

Jakobsson lyssnar, skrattar och nickar igenkännande när Kahnberg forsätter prata:

– Jag säger hellre innan att om jag ser uttråkad och trött ut beror det på det här. Jag känner att jag inte har något val. När det blir som värst går det inte att bita ihop längre. Då kraschar jag.

– På tal om det, kan vi gå i väg?

Johans fråga kommer plötsligt. Han höjer armen lite lätt i lunchmatsalen. Pekar diskret över axeln snett bakåt mot ett bord där några sitter och pratar. Inte speciellt högt i mina öron, bara vanligt restaurangsorl.

 

Filtret fungerar inte 

Magnus hade varit förutseende och redan bokat ett rum att använda efter att lunchen ätits upp. Han visar oss vägen dit.

När vi satt oss i det tomma, tysta rummet förklarar den förre handbollsspelaren.

– Jag klarar inte ljud. Det är inget fel på hörseln, den är alldeles utmärkt. Men sållningen, filtret fungerar inte likadant längre. Jag kunde inte få bort ljudet tillräckligt från dom som satt vid bordet bakom. Men här är det tyst och lugnt, säger han och lutar sig tillbaka i stolen.

 – Det känner jag igen från de två första åren, då hade jag ännu större problem med ljud, säger Magnus Kahnberg.

Publikfavoriter i Frölunda respektive Sävehof.

Det är framförallt ljudet som gör att Johan Jakobsson inte kan gå och se Sävehofs matcher.

– Jag går ibland och hälsar på spelarna, men jag klarar inte av det höga ljudet i hallen under matcherna. Jag har bullerreducerande lurar och proppar i öronen. Det fungerar bra i många sammanhang, men inte i hallen, säger han.

Som att gå in i väggen på jobbet

Magnus Kahnberg har större problem med synintryck som tröttar ut honom.

– Det finns en massa center i hjärnan, man kan jobba med ett i taget. Jag jobbar med ögon, det som sker här för mig, säger han och sneglar till höger. Det kopplar inte riktigt dit. Helst ska jag sitta så här när jag prata med er för att träna mig.

Han vrider kroppen och ser på oss från sidan.

Båda två pratar om sina symptom som jämförbara med problem från andra områden.

– Det här är ju liknande symptom som dom har som jobbar för hårt och går in i väggen. Det är samma skit. När man frågar en som är på väg åt det hållet säger dom att det är mycket på jobbet nu. Men med respekt för pengar och allting – inget är värt att slita för och hamna i den här sitsen, säger Magnus Kahnberg.

Naivt att tro på hundra procent

Har ni en acceptabel vardag i dag?

– Jag skulle inte vilja fortsätta leva så här resten av mitt liv. Men det är klart att det är mycket bättre i dag än det var för ett år sedan, svarar Johan.

– Jag ligger ju några år före dig, men jag har väl kommit till något slags insikt och acceptans. Jag har lärt mig att acceptera hur jag är och njuta av framstegen. Mitt mål är ju att kunna jobba. Helst i morgon, men jag har inte satt någon tidsgräns. Kan jag jobba 25 procent inom ett år vore en jättevinst. Jag tänker också: Blir jag hundra procent bra är det fantastiskt, men det är ju lite naivt att tro. Det har ju gått fyra år, säger Magnus.

Flera har fått lägga av

Johan lyssnar på Magnus innan han fortsätter med sitt svar:

– Jag är väl fortfarande naiv och vill inte acceptera den situation jag har i dag. Jag är däremot väldigt glad och tacksam att det fortfarande går bättre och jag njuter av framgången hela tiden när det blir bättre. Jag mår mentalt bra och kan njuta av det de största perioderna. Men jag accepterar inte att detta är ett kroniskt tillstånd, säger han.

Två karriärer tog slut med hjärnskakningar i två olika sporter.

Sedan Johan Jakobsson och Magnus Kahnberg tvingades lägga av har flera andra följt efter. Senast Färjestads före detta hockeyspelare Anton Grundel.

 

Det behövs regeländringar

I handboll är det framförallt målvakterna som är utsatta när bollen tar i huvudet när spelar skjuter stenhårt i frilägen.

Hur ska man komma tillrätta med hjärnskakningarna i era sporter?

– I handbollen finns det regeländringar att göra. En är att det ska vara rött kort direkt när någon skjuter målvakten i huvudet i friläge. Precis som det redan är vid straffar, säger Johan Jakobsson.

Magnus har inte ett lika snabbt svar för hockeyn.

– Jag önskar att det fanns en klok lösning, men det är svårt. Jag brukar säga att hälften av smällarna som ger hjärnskador i dag är korkade, med mer spelsinne och förnuft skulle de kunna försvinna. För de händelserna stängs man av i efterhand. Men i övrigt beror det till en del på att det går så sjukt fort i dag, alla är så vältränade och åker så fort. Varken puckföraren eller den som delar ut tacklingen hinner ibland inte förbereda sig ordentligt, säger han.

Klubbarna bör tvingas till test

Men när det handlar om rena olyckor, som i Johan Jakobssons fall, finns det en del att hoppas på.

– Det pågår forskning om att med hjälp av ett blodprov kunna se hur det står till i kroppen när något händer. Alla klubbar borde tvingas göra ett så kallat baselinetest på spelarna varje år för att sätta ett nollvärde i början av säsongen, säger Johan Jakobsson.

– Det måste vara något tvång, det kommer aldrig att funka om individen själv ska ta beslutet, säger Magnus Kahnberg.

– Nej, men dom ska få kunskapen. Och så finns det ett utredningsformulär där du ska svara på frågor när det hänt, direkt vid planen. Vilken månad är det, vad är klockan, rabbla månaderna baklänges, minns du vad som hänt senaste halvtimmen. Det finns massor av sådana kontrollfrågor. Kan du inte svara får du absolut inte åka ut på isen eller springa ut på planen igen, säger Johan Jakobsson.

Johan Jakobsson och Magnus Kahnberg fick sluta med sina idrotter efter de upprepade hjärnskakningarna. Båda har lärt sig uppskatta sina framsteg och små detaljer i tillvaron i fajten för att komma tillbaka till ett normalt liv. Foto: HANNA BRUNLÖF / GT/EXPRESSEN

Vårt samtal är slut.

Johan, fruktad av motståndarförsvaren för vänstersläggan som gav honom en plats i EM:s all star team 2016, går hemåt för att träffa sambon Caroline och dottern Lovisa och vila en stund.

Magnus, den elegante teknikern som hittade hålen målvakterna försökte täcka, kör i väg i bilen för att hinna hem och ta vila en stund innan Nils och Ted slutar i skolan och hustrun Karin kommer hem från jobbet.

Två idrottsmän som lämnat de stora adrenalinkickarna på de stora arenorna för att istället leta efter små, vardagliga framsteg som förgyller livet.

 

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!