Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Så byggde Frölunda sitt nya SM-guldlag

Glädje i Frölundalägret.Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN
Frölunda är svenska mästare 2019.Foto: SIMON ELIASSON / BILDBYRÅN
Frölundas tränare Roger Rönnberg.Foto: ADAM IHSE / TT
Joel Lundqvist med pokalen efter Frölundas SM-guld 2016.Foto: NICKLAS ELMRIN / BILDBYRÅN
Frölundas ordförande Mats Grauers.Foto: ROBIN ARON
Ryan Lasch och Elias Fälth efter SM-guldet 2016.Foto: NICKLAS ELMRIN / BILDBYRÅN
Så här såg det ut på Götaplatsen när Frölunda vann SM-guld 2016.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Nicklas Lasu med supportrar.Foto: NICKLAS ELMRIN / BILDBYRÅN
1 / 9

GÖTEBORG. Champagnen kom fram redan på Globens is.

Men det är när Joel Lundqvist, 37, lyfter SM-bucklan på Götaplatsen som det största firandet bryter ut.

Han stod där som en blivande storspelare 2003 och 2005 och firade med de stora stjärnorna.

Sedan Lundqvist 2016 för första gången som lagkapten fick hålla pokalen på sina armar inför fansen på Götaplatsen har han längtat efter den här dagen.

Detta är historien om Frölundas två senaste SM-guld – och åren däremellan.

Roger Rönnberg på Götaplatsen 25 april 2016.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Frölundas tränare Roger Rönnberg stannar varje gång han passerar.

Han ser upp mot Poseidon och konstmuseet och funderar på hur scenen ska byggas när hockeysäsongen är slut.

Han bär med sig den bilden till nästa träning, nästa match.

Nu behöver han inte fundera längre. Han är tillsammans med hela klubben tillbaka på Götaplatsen för att möta dem som fyller Scandinavium och följer varje anfall, varje tekning, varje mål, varje felpassning.

Förra gången stod Robert Ohlsson vid hans sida.

Men den här gången sitter kompisen Ohlsson som huvudtränare för Djurgården i Stockholm efter 2–4-förlusten i finalserien och funderar på vad han och hans lag kunde gjort bättre.

Roger Rönnberg och Robert Ohlsson tillsammans i båset under guldåret.Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN

När Roger Rönnberg kliver ner efter firandet börjar han förmodligen direkt drömma om nästa gång.

Den som en gång stått högst upp på Götaplatsen vill alltid tillbaka.

Att försöka stå där så ofta som möjligt med Frölundas spelare är en del av hans uppdrag, det han påbörjade för sex år sedan.

■■■

Mats Grauers dök upp i Frölunda 2011.

Det tidigare kommunalrådet i Partille, som under elva år som ordförande i Sävehof var med och byggde upp klubben som inte minst på damsidan dominerat svensk handboll, valdes till ordförande i hockeyklubben.

Frölunda hade haft stora framgångar med guld 2003 och 2005 och silver 2006 – men därefter hade det inte blivit några finaler.

Den tidigare välfyllda kassakistan var nästan tom efter stora satsningar på fyra spelare, det behövdes en nystart.

Talangfabriken fanns i Campus, Frölunda var redan en av toppklubbarna när det gällde att leverera spelare som draftades av NHL-klubbarna.

Men klubben måste bli bättre på att utveckla talangerna till att bli bra nog för A-laget.

För det fanns inga pengar till dyra nyförvärv.

Året efter att tillträtt som ordförande hade Mats Grauers ett för dagens guldlag helt avgörande möte.

■■■

De träffades på en restaurang under våren 2012 och det sa klick direkt.

Mats Grauers var på jakt efter en tränare som kunde leda klubben i den vision som blivit Frölundas.

Roger Rönnberg hade bara några månader tidigare lett Sveriges J20-lag till guld i junior-VM.

När de träffades pratades det mycket om hur man skulle kunna jobba med utveckling av spelare utifrån en värdegrund som byggde på prestation i stället för resultat.

Roger Rönnberg omgiven av sportchefen (nuvarande klubbdirektören) Christian Lechtaler och ordföranden Mats Grauers när det 2014 berättades om kontraktsförlängningen till 2019.Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN

Talangerna från akademin, mest västsvenskar men också skickliga ungdomar utifrån, skulle kunna få världens bästa hockeyutbildning för att ta sig upp i A-laget – och sedan vidare till NHL, om det går tillräckligt bra.

Grauers och Rönnberg pratade samma språk.

Ville samma sak.

Rönnberg var fortfarande anställd av förbundet, hade kontrakt över JVM i januari 2013 och sa inte ja direkt. Men Grauers var ihärdig och fick hockeytränaren från Luleå att bestämma sig senare under året.

Med Rönnberg klar från 2013 togs nya steg i byggandet av ledningen runt laget.

Den nye sportchefen fanns dock redan i klubben. Men det var en känslig rekrytering, inte minst i förhållandet till Kenta Johansson, huvudtränaren.

Christian Lechtaler var inne på sin andra säsong som assisterande tränare till Johansson när han fick frågan om han ville sadla om och bli sportchef.

Lechtaler är göteborgaren och Bäcken-produkten som gjorde fyra matcher i allsvenskan med Frölunda 1990–1991 innan han via Hanhals försvann från Göteborgsområdet och fortsatte med hockeyn som spelare och ledare parallellt med att han byggde upp sin civila karriär som civilekonom.

Ett av Lechtalers första officiella beslut var att sparka NHL-meriterade spelaren Fredrik Sjöström ur truppen. Samme Sjöström som senare fick rollen som sportchef och nu har ansvaret för att bygga klubbens guldlag.

■■■

John Klingberg var en av talangerna som lockades av att spela för Roger Rönnberg under hans första år i Frölunda. När Klingberg lämnade blev han stjärnback i Dallas i NHL.Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Erik Gustafsson och Alexander Wennberg kom från Djurgården till Frölunda för att utvecklas under Roger Rönnberg. Gustafsson är nu framgångsrik i Chicago och Wennberg i Columbus.Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Tom Nilsson kom från Mora för att utvecklas på väg mot NHL. Det blev inget med NHL, Nilsson återvände till Frölunda, var med och tog guld, men spelade årets finalserie för Djurgården.Foto: PER FRISKE / BILDBYRÅN

John Klingberg, Erik Gustafsson, Tom Nilsson och Alexander Wennberg var namn som snabbt kom i omlopp – och sedan verkligen dök upp.

Men till säsongen 2014–2015 försvann såväl Klingberg som Tom Nilsson och Alexander Wennberg till NHL.

Många supportrar var besvikna. Men det var en del av ”fattiga” Frölundas affärsidé. Talanger skulle lockas till klubben, få bra utbildning och bidra medan de spelade i Frölundas tröja på väg mot NHL eller någon annan liga där pengarna är större.

Att Roger Rönnberg redan i september 2014 hade förlängt sitt kontrakt med Frölunda till 2019 var en markering från både tränaren och klubben att det handlade om kontinuitet.

Tillsammans med de assisterande tränarna och sportchef och klubbdirektör var han oerhört noggrann när laget byggdes. Tidigare hade Frölunda ofta gått på stora namn, ofta med rejäla löner.

Innan en spelare plockades till nya Frölunda var rollen klar. Den nyanlände visste från start vad som förväntades av honom och hur han och klubbens gemensamma intresse skulle ta honom framåt i karriären.

Men var Roger Rönnberg mannen att leda nybyggda, fartfyllda, spelförande, hårt jobbande Frölunda hela vägen till Götaplatsen?

Den tredje säsongen gav svaret.

Grundserien guldsäsongen, 2015-2016

SHL-premiären i Scandinavium var väl så där inför blygsamma 8772 på läktarna.

Men först i den åttonde omgången såg Brynäs, hemma i Gävle, till att även Frölunda åkte på första förlusten.

Det var dock bara ett tillfälligt hack i segermaskinen.

I den nionde matchen inleddes nästa svit på sju segermatcher. Den här gången behövdes inga straffar eller förlängningar. Men det tog återigen stopp mot Brynäs.

Stundtals ifrågasatte Lasse Johansson i målet visade att han utvecklats till en toppmålvakt.

Saknaden efter lysande centern Mattias Janmark, som var klar för en fortsättning i Frölunda men blev kvar i NHL, var inte så stor som fruktats.

Att Mikael Wikstrand, dominant back i slutspelet på våren, också var borta reflekterades det inte längre över.

Och puckgeniet Mathis Olimb, som dragit till finska KHL-laget Jokerit, pratades det inte heller om.

För Johan Sundström, som började spela i Frölunda innan han började i grundskolan, hade kommit hem från AHL-hockey i USA och utvecklades till landslagscenter.

Henrik Tömmernes, som kom tillbaka efter att inte ha lyckats ta plats i Vancouver, jobbade till sig mest istid av alla.

Ryan Lasch kom till slutspelet 2015, men blev den store offensive kreatören i guldlaget.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Johan Sundström, spelaren som aldrig spelat i någon annan svensk klubb än Frölunda, återvände till guldsäsongen och blev guldslutspelets mest värdefulle spelare.Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN / BILDBYRÅN
Patrik Carlsson, Kungsälvskillen, hämtades från HV 71 till det blivande guldlaget. Foto: LUDVIG THUNMAN / BILDBYRÅN
Henrik Tömmernes hade inte lyckats ta en plats i Vancouver när han återvände och blev en av de ledande backarna.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN
Nye kanadensaren Spencer Abbott var också en bidragande orsak till att Frölunda kunde ta SM-guldet.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Från HV 71 plockades Kungälvskillen Patrik Carlsson, som spelade 28 matcher i elitserien för Frölunda 2005–2007, hem för att leda en kedja.

Samtidigt gick Joel Lundqvist mot sin bästa säsong, Ryan Lasch, Spencer Abbott, Andreas Johnson och andra öste in mål.

Om Roger Rönnberg var nöjd sa han det inte utåt.

Han använde samma mantra som spelarna: Vi har inte vunnit något ännu.

Han var heller inte överväldigande negativ när det hackade till emellanåt efter landslagsuppehållet i november. Rönnberg och spelarna pratade om att de visst ville vinna serien, men det var till slutspelet allt skulle optimeras.

Några fler sviter på sju segermatcher blev det inte i serien.

Supportrarna blev lite tveksamma när serieledningen tappades och visste inte riktigt hur de skulle värdera segern i CHL. Och varför i hela världen plockade klubben in en osynlig spelare som Joey Crabb från Växjö inför slutspelet?

Men Rönnberg, Lechtaler & Co hade en plan hur Frölundas första guld sedan 2005 skulle säkras.

Guldslutspelet 2016

Joel Lundqvist är klubbens viktigaste ledare alla kategorier, enligt Roger Rönnberg.

Lundqvist kände på pokalen både 2003 och 2005. Men då var han i början av en karriär som ledde till Dallas i NHL och sedan tillbaka hem till Göteborg.

Den minst kände av Lundqvist-tvillingarna var skadad i början av slutspelet. Men i den tredje matchen mot Djurgården var han tillbaka och varvade sedan upp.

Med lokomotivet Lundqvist på plats blev det ordentligt fart på segertåget Frölunda.

Lasse Johansson, till höger, gjorde en mycket stark säsong i målet. Men när det avgjordes mot Skellefteå i finalen var det Johan Gustafsson, till vänster, som stod.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Artturi Lehkonen blev slutspelets hetaste spelare, Johan Sundström dominerade nästan varje match. Lasse Johansson var lysande, men skadades och ersattes av Johan Gustafsson, som gick in och var lika bra.

Oscar Fantenberg var på isen nästan hela tiden. Lasch fortsatte göra viktiga mål, Crabb tryckte in puckar framför kassen, Lukas Bengtsson...

När gänget efter segern i den femte matchen mot Skellefteå samlades runt sin lagkapten och pokalen såg vi bilden av ett väl planerat lagbygge.

Äntligen slapp de att endast drömma om Götaplatsen.

De var framme – och såg fram mot ett snart återbesök.

2016-2017

Eftersom Frölundas guldsäsong blev längre än vanligt, kom försäsongsträningen i gång senare.

Målet var att försvara guldet, men guldlaget fanns inte kvar.

Roger Rönnbergs ständige vapendragare Robert Ohlsson, som fanns vid hans sida även när JVM-guldet bärgades, hade dragit hem till Stockholm för att ta över Djurgården som huvudtränare.

Målvakten Lasse Johansson hamnade i AHL med förhoppning om NHL.

Guldglädjen hann knappt lägga sig innan nästan hela Sveriges bästa backbesättning var borta: 

Oscar Fantenberg, Lukas Bengtsson, Elias Fälth, Tom Nilsson och Oliver Lauridsen försvann. Christoffer Persson skeppades i väg till HV 71, Oliver Bohm hamnade i Växjö.

Bland forwards var läget betydligt bättre. Men poängkungen Ryan Lasch, Andreas Johnson, Artturi Lehkonen lämnade stora luckor efter sig, precis som det sena förvärvet Joey Crabb och skadedrabbade Anton Axelsson.

Victor Olofsson, i mitten, och Calle Grundström, till höger, kom till Frölunda för att utvecklas. I slutspelet fick de även sällskap av Jan Mursak.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Frölunda fortsatte trenden som började redan under Roger Rönnbergs första år, flera av ersättarna betrakades som landets största hockeytalanger; som Victor Olofsson och Calle Grundström. 

Och från KHL hämtades Simon Hjalmarsson.

Den nya backbesättningen byggdes upp med Henrik Tömmernes som ende kvarvarande back med rutin. In plockades bland andra Matt Donovan, Mattias Nörstebö och Jonathan Sigalet. 

Redan under försäsongen hade en spelare som nyss fyllt 16 år fått vara med och köra lite med A-laget, precis som flera andra av de som egentligen tillhörde J20.

Att Rasmus Dahlin var talangfull visste hela hockey-Sverige med koll på vilka som kan bli bäst. Men ingen kunde ändå ana hur snabbt det skulle gå tills Lidköpings-killen skulle göra avtryck.

Dahlin var inte med när mästarna åkte till Gävle för SHL-premiären mot Brynäs. Det var dock nye kanadensiske målvakten Dan Bakala, som fick en mardrömsstart i nya klubben.

Brynäs slog mästarna med 7–2. Ponthus Westerholm, en av tvillingarna som senare skulle dyka upp i just Frölunda, gjorde två av målen och passade fram till två.

Dan Bakala stod bakom ett darrigt uteförsvar och släppte in vart femte skott.

Dagen efter tog Frölunda revansch på Brynäs och tog den första av fyra segrar i rad.

Rasmus Dahlin, 16, dök upp i Frölundas A-lag på hösten 2016.Foto: PETER SKAUGVOLD / BILDBYRÅN
Rasmus Dahlin, 16, dök upp i Frölundas A-lag på hösten 2016.Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN

När Rasmus Dahlin debuterade mot Skellefteå 22 oktober var Frölunda ett stabilt lag. 16-åringen tog chansen att visa sin kapacitet, spelade fram till ett av målen i 3–2-segern.

I november dök en gammal publikfavorit upp i Scandinavium. När Sean Bergenheim inte fick kontrakt med Anaheim i NHL valde att han att efter tio år återvända till Frölunda.

När seriespelet summerades hade Frölunda stärkt positionen som SHL:s bästa hemmalag med 20 segrar på de 26 matcherna. Bortaspelet var inte lika imponerande, de regerande mästarna blev bara sjua i bortatabellen.

I den första kvartsfinalen vann Frölunda, men efter att Skellefteå vunnit tre matcher i rad krävdes seger i den femte matchen i Scandinavium.

Efter 16.30, med en man mer på banan, tog Rasmus Dahlin pucken i egen zon.

Han fintade bort alla fyra motståndarna och avslutade med ett skott i krysset förbi Joni Ortio i Skellefteå-målet.

”Ett sjukt mål”, kallades supertalangens mål när det dök upp på Youtube.

Målet var starten på vändningen i matchserien.

Den sjätte kvarten avgjorde Nicklas Lasu 11.58 in på förlängningen. Den sjunde och avgörande punkterades med 3–2 Victor Olofsson, inför 12044 i Scandinavium, 9.52 in i förlängningen.

I semifinalen var det istället Brynäs som gjorde sista målet i ett fullsatt Scandinavium i den sjunde matchen.

Ett förkrossat hemmalag gick på semester efter ett tätt, dramatiskt slutspel. Brynäs fortsatte till finalen. Där blev det stryk mot HV 71 – som hade Christoffer Persson, mästare med Frölunda 2016, i laget.

Joel Lundqvist förlängde sin säsong med landslagsspel, tog ett historiskt VM-guld tillsammans med brorsan Henrik.

2017-2018

Redan före säsongen informerade Frölunda om två tunga kontraktsförlängningar.

Tränaren Roger Rönnberg, som kom 2013 och redan hade kontrakt över 2019, skrev på till och med 2022.

Lagkaptenen Joel Lundqvist skrev på nästan lika länge, till och med 2020.

Om det var stor uppståndelse runt Rasmus Dahlin 2016–2017 var det ändå inget mot hur det blev säsongen efter. Hela hockeyvärlden följde talangen inför sommaren då någon NHL-klubb skulle vinna kampen om honom.

Johan Mattsson var ny i mål, Jacob Larsson, försvann över Atlanten, Adam Almquist ersatte Henrik Tömmernes som poängback – i övrigt inga tunga förändringar i försvaret.

Roger Rönnberg-favoriten Max Friberg anslöt.Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN
Johan Mattsson blev målvakt tillsammans med Johan Gustafsson.Foto: ADAM IHSE / TT

Frölundas offensiv fick till stora delar ett nytt utseende. Guldcentrarna Johan Sundström, Nicklas Lasu och Patrik Carlsson hade försvunnit. Rönnberg-favoriten Max Friberg anslöt från Nordamerika, bröderna Ponthus och Pathrik Westerholm kom från Brynäs och Frölunda-ikonen Niklas Anderssons son Lias kom från HV 71 – och guldhjälten Ryan Lasch återvände efter ett år i Schweiz.

Det blev en säsong som till en del präglades av ovisshet runt truppen.

Pathrik Westerholm hann knappt börja spela innan han försvann. När knät gick sönder i CHL-matchen mot Gap Rapace 8 oktober hade det bara gått fyra omgångar av SHL. Westerholm kom tillbaka fyra månader senare och spelade resten av säsongen.

Eftersom Frölunda släppte in många mål i början av säsongen användes möjligheten att ersätta långtidsskadade Westerholm med en stor back – amerikanen Mike Weber, senast från Iowa Wild i AHL, men med 351 matcher i NHL bakom sig.

Han blev så viktig direkt att kontraktet förlängdes säsongen ut. Men redan efter tio matcher var det slutspelat – för karriären. 30-åringens knä höll inte för mer hockeyspel.

I början av januari, i god tid för att varva upp inför slutspelet, värvades kanadensiske hundrakilosbjässen Adam Pardy in som ersättare för Weber. Det höll i tio matcher – sedan försvann även Pardy, med hjärnskakning.

Sean Bergenheim var med i fyra seriematcher innan även han gick sönder i CHL, i den första matchen mot Gap. Den hjärnskakning han ådrog sig blev slutet på den populäre finländarens hockeykarriär.

Lias Andersson var på förhand given center i Frölunda, men det blev bara 22 matcher i SHL för guldmedaljören från HV 71.

Frölunda-ikonen Niklas Anderssons son Lias kom till Frölunda från guldvinnande HV 71. Men sejouren blev kort, New York Rangers kallade.Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Efter junior-VM behöll New York Rangers honom och gav honom chansen i sju NHL-matcher på våren.

Efter jul- och nyårshelgerna blev Frölunda allt bättre. Ryan Lasch kom till slut tvåa i poängligan efter blivande mästarna Växjös supertalang Elias Pettersson.

Victor Olofsson gjorde 27 mål, flest av alla i hela serien.

Rasmus Dahlin blev tredje bäste poängback i laget efter Adam Almquist och Matt Donovan.

Frölunda kom trea i serien efter Växjö och Djurgården, gick styrkt in i slutspelet efter sju vinster på de åtta sista matcherna.

Göteborgarna var favoriter inför kvartsfinalen mot Malmö.

När Frölunda vann den andra och tredje matchen, efter att ha förlorat den första hemma, såg vägen mot semifinalen ut att vara öppen. 

Men tre raka Malmö-vinster senare var säsongen över för Frölunda. Besvikelsen var monumental, förhoppningarna hade varit så mycket större.

Victor Olofsson gjorde tre mål i kvartsfinalen, Ryan Lasch och Joel Lundqvist kom däremot bort när det drog ihop sig. Poängkungen Ryan Lasch hade bara tre assist på tre matcher, Joel Lundqvist gjorde bara ett mål.

Lundqvist tackade nej till landslaget för att i stället förbereda sig optimalt till nästa säsong,

Rasmus Dahlin var Frölunda-spelare när han tillsammans med familjen åkte över Atlanten före midsommar. Några dagar senare drog han på sig Buffalos tröja efter att som förste svensk efter Mats Sundin ha blivit vald som etta i NHL-draften.

2018-2019

Besvikelsen efter kvartsfinalen var piskan under den tuffa försäsongsträningen, längtan efter Götaplatsen var moroten.

Redan i augusti sa Max Friberg till mig:

– Vi har fått ihop laget väldigt tidigt i år, mycket snabbare än förra året.

På backsidan hade Rasmus Dahlin, Matt Donovan och John Nyberg stuckit över Atlanten. Poängbacken Adam Almquist försvann till Schweiz.

Några av ersättarna var inget som imponerade på supportrarna:

Chay Genoway var okänd för Frölunda-supportrarna, men blev snart en favorit.Foto: DANIEL STILLER / BILDBYRÅN
Viktor Ekbom var visserligen lagkapten i Örebro, men ingen spelare som de flesta Frölunda-supportrarna lagt märke till.Foto: DENNIS YLIKANGAS / BILDBYRÅN
Anders Grönlund hade aldrig spelat SHL-hockey, men blev snabbt en stabil kugge i Frölunda.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Viktor Ekbom vägde visserligen 96 kilo och var lagkapten i Örebro, men inte en spelare som utanför laget sågs som en guldback.

Anders Grönlund hade inte spelat i SHL, trots att han var 29 år, hämtades från Pantern i allsvenskan.

Gustav Lindström var en 19-årig talang, men hade heller inte spelat i SHL.

Den tänkte poängbacken, kanadensaren Chay Genoway, var bara 176 centimeter lång och hade visserligen fyra ganska bra säsonger i fyra olika klubbar i KHL bakom sig, men där fanns bara en NHL-match på hans cv.

Att Frölunda dessutom fortsatte att jobba med målvaktsparet Johan Gustafsson och Johan Mattsson fick en del supportrar att tidigt börja prata om lågbudget och ännu en misslyckad säsong.

Däremot blev många nyfikna på sent ankomne 20-åringen Jacob Moverare, utlånad från Los Angeles Kings.

På forwardssidan var det tre tunga tapp: Skarpskyttarna Viktor Olofsson och Calle Grundström, samt hårt jobbande centern Christoffer Ehn, hade flyttat över Atlanten.

De ersattes av egna spelare och tre tunga namn:

Guldcentern från 2016, Kungälvsgrabben Patrik Carlsson, återvände från Finland.

Rhett Rakhshani som spelat med framgång i HV 71, Växjö, Linköping och Malmö värvades in. Han var dock klar sent och var inte i full form när han debuterade 23 oktober.

Tim Söderlund, yrvädret från Skellefteå, ville ha en nystart på karriären efter att inte ha fått spela tillräckligt.

Frölunda hade ett stabilt lag med en, åtminstone på papperet, bättre balanserad backuppsättning än säsongen före. Men skulle den offensiva styrkan räcka?

Efter två segrar i öppningen kom säsongens första smäll‚ 3–4 mot blivande bottenlaget Mora – hemma i Scandinavium.

Visst hjälpte det att Frölunda vann fyra av de fem bortamatcherna som följde därpå, men 1–5 mot Luleå i nästa hemmamatch fick de 9328 på läktarna att tvivla på sina favoriter.

Scandinavium var inte länge en ointaglig borg.

Efter att Samuel Fagemo kommit in i A-laget blev han kvar.Foto: MATHIAS BERGELD / BILDBYRÅN

Under bortaturnén släpptes Samuel Fagemo, 18, in mot Malmö 2 oktober. Ingen visste det då, men han skulle bli kvar säsongen ut och bli en nyckelspelare. Första målet kom mot Färjestad elva dagar senare, A-lagskontraktet skrevs på 23 oktober.

När Frölunda släppte fram näste SHL-debutant mot Växjö 4 oktober gick det Rasmus Dahlin-vibbar genom hockey-Sverige.

Lucas Raymond var också bara 16 år när han gjorde sin första SHL-match.

28 december kom det första målet mot Skellefteå, två dagar senare det andra mot Rögle.

Supertalangen gjorde bara tio matcher, men gjorde ändå ett oförglömligt avtryck.

Lucas Raymond har gett Frölunda-fansen Rasmus Dahlin-vibbar.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Redan i fjärde omgången började skadeproblemen för annars givne backen Mattias Nörstebö, som bara spelade sporadiskt under säsongen.

Trots detta fanns det andra backar som inte fick spela så mycket som de ville.

Efter en ganska bra period gick Frölunda, som växlade spel i SHL med CHL, på några tuffa smällar i början på december.

0–3 borta mot Mora var tufft nog, men 1–7 i och mot Örebro 6 december blev hela säsongens hårdaste förlust. 

Som vanligt vid motgångar började det pratas bland fansen om felbygge, Roger Rönnberg borde bytas ut – och vad sysslade egentligen sportchefen Fredrik Sjöström med?

Mellan de båda förlusterna insåg både Kristoffer Gunnarsson och Frölunda att han skulle få mer speltid någon annanstans och backen lånades ut till Linköping.

Frölundas spelare och ledare knöt näven efter smällen i Örebro. I de närmaste matcherna besegrades Växjö, Timrå (två gånger), Luleå och Skellefteå – innan tre nya förluster i rad noterades.

På det nya årets andra dag tackade det haussade nyförvärvet Tim Söderlund för sig. Han fick ingen utveckling i Frölunda, fick istället allt mindre istid.

När Samuel Fagemo återvände efter junior-VM och fortsatte göra mål var Söderlund borta.

Frölunda blandade och gav.

Kapten Joel Lundqvist, som gjorde en del mål i början av säsongen, byggde upp en egen svit på 17 matcher utan mål.

Poängkungen Ryan Lasch levererade inte som vanligt. Förklaringen kom när han tvingades till knäoperation strax före jul och missade fem matcher.

Brandon Gormley kom in när Mattias Nörstebös skador ställde till det.Foto: ADAM IHSE / TT

11 januari kom nästa förändring i truppen när klubben inte längre vågade hoppas på Mattias Nörstebö under resten av säsongen. Kanadensaren Brandon Gormley, 26, kallades in till tjänstgöring i Scandinavium.

Bara några dagar senare kom en sensationell dubbeltransfer där Frölunda skulle göra de sista förberedelserna inför slutspelet.

Filip Westerlund, talangfull 19-åring, ville ha mer speltid.

I Timrå fanns David Printz, 38, – alltså dubbelt så gammal – en storväxt back av den typ som Frölunda saknade.

Bytet gjordes rakt av.

Frölunda fortsatte blanda och ge, hade svårt att hålla en plats högt upp i tabellen. Men 5 februari inträffade något som gav den sista kicken.

Den av många bespottade CHL-finalen spelades mot München. För första gången kunde Frölunda vinna bucklan inför hemmapubliken i den stora arenan, Scandinavium.

12044 skrek fram favoriterna till 3–1 och säsongens första segertrofé, den tredje i CHL på de fem år turneringen spelats.

Joel Lundqvist karakteriserar den matchen som vändningen. 

Med bucklan på prishyllan och bara SHL att koncentrera sig på blev det fyra segrar i rad och tio vinster på de avslutande 13 matcherna.

Ryan Lasch öste in poäng, vann överlägset poängligan före Skellefteås Joakim Lindström.

Powerplay, som hackat ibland, satt igen.

Puck- och skridskoskicklige Chay Genoway dominerade från sin backplats, varifrån han gärna tog sig hela vägen och rundade motståndarnas mål för att trä in pucken köksvägen.

Johan Mattsson växte fram som en av seriens bästa målvakter.

Frölunda var väl förberett inför kvartsfinalen, där det siktades på revansch mot Malmö efter den nesliga förlusten i kvartsfinalen förra säsongen.

Och det gick nästan som på räls. Enda fadäsen kom i den andra matchen då Malmö kunde vinna med 3–2.

Övriga matcher vann Frölunda, som avslutade med 4–1 i Frölundaborg eftersom Scandinavium var upptaget av hästar.

Den stora plumpen var en ny skada på otursförföljde Pathrik Westerholm som bröt benet i den sista kvartsfinalen.

Jacob Peterson plockades hem från Björklöven efter att deras säsong tog slut. I slutspelet blev 19-årige Peterson en säsong.Foto: ADAM IHSE / TT

Han ersattes med den äran under resten av slutspelet av Jacob Peterson, 19, som varit utlånad till Björklöven under säsongen. 

Men det var en sak att möta Malmö. Något annat att ställas mot Luleå, som in i det sista gav Färjestad en kamp om seriesegern, i semifinalen.

Frölunda satte nivån i första matchen. Tappade visserligen 3–1-ledningen efter andra perioden, men 17 minuter in i förlängningen avgjorde Rhett Rakhshani, som växte fram som en av de stora i slutspelet.

I den andra matchen på hemmaplan gjorde Ponthus Westerholm, som också blev allt bättre under säsongen, ett av målen precis som Jonathan Sigalet som stod för ett av många hyllade backmål under slutspelet. Samtidigt höll Johan Mattsson sin andra av tre nollor under slutspelet och började nämnas som slutspelets bäste spelare.

När Frölunda, efter att ha legat under 0–1 inför den tredje perioden, gjorde 3–0 i sista akten var semifinalserien i princip avgjord.

Efter 3–0 hemma och 6–2 borta var det klart för final. Mot Djurgården. Med Roger Rönnbergs mångårige vapendragare Robert Ohlsson i det andra båset.

Frölunda var lika mycket bättre i den första matchen i Scandinavium som Djurgården var i den andra i Globen och Frölunda i nästa hemma.

I den tredje matchen skadades dock Johan Mattsson och Johan Gustafsson, som hoppade in också när Lasse Johansson blev skadad under slutspelet det förra guldåret 2016.

I den fjärde var Frölunda nära att ta finalens första bortaseger, men Djurgården trasslade sig ur och vann.

I den femte bjöd inte minst Ryan Lasch, slutspelets suveräne poängkung, upp till dans.

De ständiga vapendragarna Joel Lundqvist och Ryan Lasch.Foto: MICHAEL ERICHSEN / BILDBYRÅN

Han satte upp Joel Lundqvist till 1–0 i powerplay, gjorde själv mål på nästa utvisning för Djurgården och fick 12044 i Scandinavium (minus Djurgårdens supportrar) att stå upp och ge sina ovationer.

Hemmapubliken hade helst sett att Frölunda säkrat sitt femte SM-guld på hemmais. Men spelarna i laget vågade inte vänta utan slog till i Stockholm istället.

I Djurgårdens egen borg fick Joel Lundqvist för andra gången på fyra år lyfta SM-bucklan, tecknet på hans fjärde och klubbens femte SM-guld genom tiderna.

Supportrarna som inte var på plats i Stockholm får sin chans att fira hjältarna på Götaplatsen.