Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Det kunde bli pinsamt när kompisar kom över”

Foto: ERIK MÅRTENSSON/TT / TT NYHETSBYRÅN
Foto: Privat / Privat
Foto: TOMMY HOLL / IBL
Foto: SIMON HASTEGÅRD / BILDBYRÅN
Foto: CARL SANDIN / BILDBYRÅN
Foto: OLA WESTERBERG / BILDBYRÅN
Foto: Privat / Privat
Foto: Privat / Privat
Foto: Privat / Privat
Foto: Privat / Privat
Foto: Privat / Privat
1 / 12

Lucas Raymond fick alla förutsättningar för att lyckas, men det var han själv som valde att bli hockeyspelare.

Glädje, före måsten.

Så formades svensk ishockeys största forwardsjuvel. 

– Det har aldrig funnits några måsten i vår familj, säger mamma ”Cia”.

I ett långt reportage inför JVM berättar nu SportExpressen historien om Juniorkronornas storstjärna Lucas Raymond, 18.

Lyssna på Hockeypuls: SpotifyiPhoneAcast

”Hans snuttefilt var en klubba”

Skrattet som vibrerar i luren är så smittsamt, så lätt att ryckas med i. 

Det är Cecilia ”Cia” Wosse Raymond som beskriver hennes son – och hon gör det med en omåttlig kärlek.

– Han är bara en sån jäkla go person. Egensinnig också. Det är det som gör honom till den han är. Jag är väldigt stolt över honom. Särskilt när jag vet vilket arbete han lagt ned, från ung ålder till i dag. Det har aldrig varit något gnäll. Han bara tuggar på. Det är mäkta imponerande. Och vi har aldrig behövt tjata på honom. Han har vetat om vad han vill göra från första stund.

Foto: Privat / Privat

Bilden på pojken med krulligt, blont hår i en blommig skjorta föreställer Lucas, 3 år, i familjen Raymonds källare. 

Han verkar redo. 

För en sekund vilar hans blick på kamerans lins, i nästa söker den bollen som ligger vid hans fötter.

– Jag hade alltid en klubba i handen, ofta en innebandyklubba och en boll. Om jag skulle åka och se brorsan spela eller om vi åkte och handlade på Ica. Jag gillade att leka med klubba och boll eller puck väldigt mycket från tidig ålder, förklarar Lucas. 

Så länge han kan minnas har han velat vara som sin bror. 

Hugo, som är tre år äldre. 

– Han har varit min idol sedan jag var liten. Jag ser fortfarande upp till honom, säger Lucas med en varm ton i rösten. 

Som i så många andra syskonrelationer har det varit en ständig tävling mellan bröderna.

– Haha ja... Vi har kämpat och tampats mer än vanligt. Åldern har aldrig varit något problem, tvärtom. Vi har haft en enorm tävling mot varandra och jag tror att det utvecklat oss båda väldigt mycket. 

Hugo kramar om sin lillebror.
Foto: Privat / Privat

Hugo spelar själv ishockey i Göteborgs IK, men elitsatsningen lades på hyllan för ett par år sedan. 

Idrotten är ett självklart element hos familjen Raymond.

Pappa Jean spelade tennis och fotboll, mamma ”Cia” arbetar som personlig tränare och kostrådgivare (vi återkommer till det). 

– Vi gillar idrott, absolut. I alla former. Vi åker vattenskidor, vindsurfar och killarna spelar väldigt mycket golf. Lucas är en jäkel på golf, trots att han inte hinner spela särskilt mycket. Han har ett fysiskt moment i kroppen som gör att han har lätt för sig, oavsett idrott, berättar ”Cia”. 

Lucas kunde faktiskt ha valt en annan sport – nämligen fotboll. Han spelade i Örgryte, eller ÖIS som de kallas, tills han blev 12-13 år. 

Från tidig ålder var hans talang anmärkningsvärd. 

Han hade en viss flärd. 

Den märks av även i dag, för killen har ju en X-faktor.

Det där som inte går att förklara, men som folk betalar entrébiljetten för att se. 

Själv menar han att det sitter i ryggmärgen. 

– Jag försöker inte tänka så mycket när jag spelar, utan i stället gå på instinkt. Att försöka läsa av lägen och ta det man får därefter. Det finns saker jag vill slipa på och jag tycker fortfarande jag kan ta fler skott och vara mer rak. Jag vill fortsätta utvecklas och då måste jag bli bättre på det jag redan är bra på, men även förbättra det jag inte är lika bra på. 

Hur mycket är talang, hur mycket är träning?

– Jag tror att man absolut kan ha talang i olika sporter, att man kan födas mer atletisk, men mycket kommer från att man jobbat hårt tidigt. Även fast många spelare ses som talanger är det hårt jobb som ligger bakom det. Jag tror inte att man föds till en bra hockeyspelare och jag själv har tränat väldigt mycket. Däremot, när jag var yngre såg jag det inte som träning för det var bara enormt kul. 

Du gjorde det av rent nöje.

– Ja! När jag var liten, och fortfarande nu, så är hockey det bästa jag vet. Att få gå på allmänhetens åkning innan och efter träningar eller att spela hockey på gatan. Det är ju faktiskt träning, men jag gjorde det aldrig därför. Jag spelade för att jag tyckte det var kul. 

Under en försäsongsträning med Frölunda.
Foto: Privat / Privat

Det ordet – kul – återkommer ständigt i samtalen med Lucas och ”Cia”. 

De talar samma språk. 

Det verkar vara grundfundamentet i Lucas Raymonds karriär och liv. 

– Det har kommit naturligt för vi har sport i oss från början. Sedan har det aldrig varit några måsten i vår familj. Det har fått komma av sig självt. Det är inget påtvingat. Det ska vara kul. Lucas fick också testa massa olika sporter. Han ville prova simhopp vid något tillfälle och då började han en kurs på Valhalla i Göteborg. Han tyckte att det var tråkigt efter en kvart för att de inte hoppade tillräckligt högt upp, de fick ju inte dyka från tian, säger ”Cia” samtidigt som det smittsamma skrattet brister ut igen. 

Hon betonar dock:

– Fast vi var alltid noga med att om han valt att inleda en kurs eller en idrott, då skulle han fullfölja det han påbörjat.

”Cia” mellan sina två söner, Hugo och Lucas.
Foto: Privat / Privat
”Mamma kan inte laga mat åt en hela livet”

Det är lätt att bländas av Lucas Raymonds hockeyresa, trots att den knappt börjat. 

Han har avgjort en VM-final, tingats som fjärde spelare totalt i NHL-draften och är redan inne på sin tredje säsong i Frölundas A-lag. 

Ibland är det svårt att förstå att grabben är 18 år gammal. 

Vägen hit har präglats av en stark kärlek till sporten, men Raymonds uppväxt gav honom samtidigt rätt förutsättningar för att ta sig till en position där han ses som en av landets mest framstående talanger.

Sedan första skridskoskär har han tillhört Sveriges mest framgångsrika talangfabrik Frölunda, som givit honom rätt verktyg under resans gång. 

Stödet från familjen har varit ovärderligt och till råga på allt har ju mamma ”Cia” en viss expertis som tidigare nämnts.

– Mamma har bra koll på kost, så klart att det tas upp ibland. Men nog har man fått gotta sig också, säger Lucas med ett lätt skratt.

Det måste vara ultimat att växa upp som hockeyspelare under de vingarna. 

– Ja, på gott och ont. Det har varit väldigt hjälpsamt, även fast man kanske inte tänkt på det. Jag har alltid käkat bra och fått i mig rätt saker. Även att jag fått ett kunnande i kost och att jag lärt mig eftersom. Mamma kan inte laga mat åt en hela livet, därför har jag fått kunskap i vad som är bra, och inte bra, att äta. Att man måste tänka sig för. Samtidigt äter vi gott ibland också. Det har inte varit noll eller hundra, man måste få unna sig ibland. 

I vilken ålder började ni prata kost och träning? Och vilken betydelse har din mamma haft?

– Jättestor. Kosten är bara en liten del av det. Båda mina föräldrar har varit enormt stöttande, även min storebror. Att få in kosten i det är bara en bonus. Vi har aldrig suttit oss ned och pratat om kost utan man har lärt sig successivt.

Lucas och ”Cia”.
Foto: Privat / Privat

”Cia” försöker själv tona ned att hennes yrkesval format Lucas som hockeyspelare.

– Klart att jag försökt, men det är ju svårt att vara profet i sitt eget land brukar jag säga.

Hennes skratt får telefonen att vibrera igen. 

– Fast visst har våra barn alltid fått lära sig att äta bra från början. I min profession som kostrådgivare ska du äta allt – fast i lagom mängd. Och självklart utifrån hur och vad du tränar behöver du mer av vissa saker. 

Hon menar att barnen aldrig prackats på några kostscheman eller träningsrutiner. Ambitionen har varit att skapa individer med sunda vanor.

– Faktum är att vi aldrig tänkte på det här när de var yngre. De tränade på för att det var kul. Det var det roligaste de visste. Att spela hockey, fotboll och andra sporter. När Lucas kom upp i den ålder där man börjar styra lite mer med kost och träning för att skapa bra förutsättningar, då var han redan i en fin organisation som Frölunda är. Där får man all hjälp man vill ha. Fast nog har jag tyckt till ibland... som när maten kanske inte varit hundraprocentig i restaurangen ibland. 

Inte hundraprocentig... vad menar du?

– Det gäller även i skolan ibland. När det är slafsig mat, dåligt med grönsaker och det är smaklöst. Du måste få ungdomar att triggas att äta bra mat. Om den inte smakar någonting, då tar de kanske till snabbmat som inte ger energi eller näring. 

Vilka do and don'ts har funnits i familjen?

– Vi har försökt undvika halvfabrikat. Det har varit en regel, att laga mat ifrån grunden. Det ska vara allsidigt och kostcirkeln är en väldigt bra bas att utgå ifrån. Sedan kunde det bli pinsamt när kompisar kom över till oss ibland och serverades quinoa, bulgur och sådant som de inte hade ätit förut. De satt och tittade på tallriken: ”Vad är det här?”. Men det har inte varit åt något fanatiskt håll. Sötpotatis är ett exempel, det kom upp hos oss tidigt. Barnen har fått lära sig att det mättar lite längre, men annars har det varit lugnt och sansat. 

Finns det något Lucas inte ätit – som du tycker att han borde ha gjort?

– Egentligen inte. Sedan är Lucas inte ett grönsaks-fan, det har han aldrig varit, haha. När det kommer till sallad, tomat och gurka är det inte direkt något Lucas gillat att äta, men det har blivit annat i stället – som rotfrukter. Återigen, vi har varit normala och inte styrt barnen. Det har fått smyga sig på eftersom och de är allätare. De gillar all typ av mat. Det har varit en tumregel hos oss, att inte laga tre olika rätter för att alla smaklökar ska uppfyllas, utan de har fått äta det som serverats. Det har inte varit några konstigheter. 

Hur mycket har du påverkat Lucas när det kommer till träningsbiten?

– Inte särskilt mycket. I min värld ska du träna och ha kul. I deras sammanhang, som fotbollen och ishockeyn främst, har det skötts fantastiskt bra i både Örgryte och Frölunda där Lucas haft väldigt bra tränare. Jag kan ha gått in och hjälpt barnen när de frågat eller velat ha tips på övningar. På somrarna har vi haft kul med träning, som när jag tagit fram motståndsbanden och de har fått springa över gräsmattan. Och när vi sprungit i backar på landet. Men det var först när de började bli lite äldre.

Foto: Privat / Privat

Lucas Raymond har knappt hunnit bli vuxen, men när han resonerar kring ishockeyn, karriären, livet och vad som tagit honom hit kan det låta som att befunnit sig på yppersta elitnivå i flera decennier. 

Han pratar och verkar som ett proffs. 

Kanske för att han är det. 

Och han vet vilka han ska tacka för att han nått hit. 

– Hela min familj har haft en enorm betydelse för min karriär hittills, säger spelaren som nu ska försöka frälsa Juniorkronorna i JVM.