Personuppgiftspolicy

Vi vill informera dig om vår policy som beskriver hur vi behandlar personuppgifter och cookies.

Läs mer

”Jag är allergisk mot när föräldrar gör så”

Helen Alfredsson. Foto: LINE SKAUGRUD LANDEVIK / BILDBYRÅN
Helen Alfredsson och Kent Nilsson utanför hemmet i Florida. Foto: PRIVAT
Foto: THOMAS ENGSTRÖM EXPRESSEN
Foto: BILDBYRÅN
Helen Alfredsson och Stefan Sauk i golftävlingen Hjärnslaget till förmån för alzheimersforskning. Foto: SUVAD MRKONJIC
Foto: LINE SKAUGRUD LANDEVIK / BILDBYRÅN
Foto: HENRIK JANSSON / GT/EXPRESSEN
1 / 7

Förra golfstjärnan Helen Alfredsson, 53, växte upp i en familj där man sa som det var.

Hennes raka sätt och frispråkighet har präglat karriären från modellåren till golfbanan. 

Men hennes öppenhet har inte alltid uppskattats.

– Förut var jag bara en åsiktsfull skitunge. Nu är jag över 50, det finns inte en chans att jag ska gå tillbaka och tycka som alla andra.

Möt Helen Alfredsson i en intervju om utseendefixering, livet utan egna barn, pengarna och mammans alzheimer.

Helen Alfredsson. Foto: HENRIK JANSSON

Helen Alfredsson och Kent Nilsson – en gång i tiden kallad Mr Magic för sin skicklighet med ishockeyklubban – växlar mellan att bo i Göteborg och Orlando i Florida.

Den här hösten åkte de över lite tidigare än vanligt, men Helen hann ändå se sitt kära Frölunda i SHL-premiären i Scandinavium mot Djurgården, där Kent Nilsson gjorde sin sista match 1993. 

Frölunda vann med 2–1.

– Jag satt där med tre djurgårdare. Kent, min bankkille och hans son. Jag har aldrig haft så roligt i hela mitt liv, säger hon med ett gapskratt.

Hoppade du omkring och firade för att retas?

– Nej, jag körde den tysta varianten. Jag gjorde ingenting mer än log. Det räckte, säger hon.

Tvåa efter Laura Davies

Resten av vintern och hockeyvåren följer hon Frölunda på distans från huset i Orlando i Florida. 

Anledningen till att de hyrde ut lägenheten i Göteborg och flög över Atlanten tidigare än vanligt var en golftävling, seniorernas LPGA-mästerskap i oktober.

Helen Alfredsson i speltagen under den aktiva karriären. Foto: MEL EVANS / AP

Helen kom tvåa efter Laura Davies.

– Jag är ganska nöjd med andraplatsen. Men resultatet är inte lika viktigt nu för tiden. Det roligaste är att träffa alla andra. Förra tävlingen gick i Chicago i juli. Som gammal kärring får man två tävlingar per år, då är det skönt att få hämta sig lite mellan dem, säger Helen Alfredsson med ett av många väldigt många skratt under den här telefonintervjun.

Men det viktigaste är väl ändå att du slår Kent när ni spelar?

– Absolut, svarar hon snabbt. Men att han skulle vinna över mig har aldrig varit aktuellt.

Lärde sig simma ordentligt av Louise Karlsson

Helen Alfredsson spelar fortfarande en hel del golf, ofta tillsammans med sin man. Men hon håller även på med en hel del annan träning.

– Jag fick hjälp att lära mig simma ordentligt när Louise Karlsson var här och hälsade på med sin son, jag blev riktigt biten av simning. Men poolen vid vårt hus är för kort, därför simmar jag i stället vid golfklubbens pool, berättar hon.

Helen Alfredsson med kompisen Louise Karlsson. Simmerskan var över i USA och gav Helen simlektioner. Foto: PER WISSING

Men Helen Alfredsson ägnar sig även åt spinning och yoga för att hålla sig i form.

Däremot har hon inga välgörenhetsprojekt liknande det hemma i Sverige, där hon genom bland annat golftävlingen Hjärnslaget jobbar med att samla in pengar till forskningen mot Alzheimers.

– Kanske kan det bli något framåt jul. Alzheimer är ett stort problem även här i USA. Folk inser alltmer vilken hemsk sjukdom det är. Det är lättare att prata om det här, hemma i Sverige känns det som att vi tror att vi blir smittade om vi pratar öppet om det, säger hon. Vi är så konflikträdda på alla plan. 

Pappa Björn svensk mästare med Redbergslid

Att prata öppet om saker och ting har aldrig varit något problem för Helen Alfredsson.

– Jag växte upp med två föräldrar som alltid sa och visade vad dom tyckte. Med pappa visste man nästan vad han tyckte innan han öppnade munnen.

Pappa hette Björn och tog sex SM-guld i handboll med Redbergslid. Han dog förra året efter att ha drabbats av både njur- och hjärtsvikt.

Mamma hette Käthie, hon dog 2010, tio år efter att de första symptomen av alzheimer hade synts.

– Det var inte roligt att se. Jag såg på mamma hur frustrerad hon var, till att börja med trodde hon att hon hade gått in i väggen. Hon tappade kontrollen efterhand. Ibland tänker jag att det på ett sätt kan vara värst för de anhöriga som ser en familjemedlem försvinna på det sättet, säger hon.

Har ingen dödsångest

Du jobbar för att få fram pengar till forskningen. Följer du med i allt som händer?

– Nej, det gör jag inte. Hjärnan är ju svår och forskningen jobbar febrilt. Jag förlitar mig mest på kompisar som kan. Men inför varje Hjärnslags-tävling har vi en läkare som är med och berättar och visst läser jag en del om proteiner, de kluster som bildas i hjärnan och en del annat, säger Helen Alfredsson.

Har du dödsångest?

– Nej, jag har ingen dödsångest... Jag älskar att vara nersövd...

Va?

– Jag tänker så här: När man inte kan sova och får hjälp. När man ligger där och räknar tio, nio, åtta... – och så är man borta och somnar. Skillnaden när man dör är att man inte vaknar igen. Så kan jag tänka mig att det är, säger hon.

Djupa tankar av Helen Alfredsson som är mest känd för humor och att slänga käft.

– Jag är ofta djup, som när det gäller meningen med livet. Jag funderar ofta på det. Vad är meningen, finns helvetet på jorden när alla sliter och jobbar och stressar och inte har tid? Eller finns något annat?

Helen pratar utan antydan till skratt i rösten.

Skämtar om Kent Nilsson

Är det sådant här du och Kent sitter och pratar om på kvällarna?

– Nej, nej. Kent är lika djup som ett badkar utan vatten, han är mest orolig för vad han ska få till middag.

Skrattet kom snabbt tillbaka.

Det är mycket skämt och skratt med Helen Alfredsson och Kent Nilsson. Foto: PRIVAT

Använder du skämt och skratt som en mask för att slippa prata när det är jobbigt?

– Nej. Är jag ledsen håller jag mig undan. När kompisarna tycker att jag är jobbig har jag inte lust att diskutera. Då drar jag mig undan och tränar eller läser en bok. Det är lätt att förstå på vilket humör jag är, jag är som en öppen bok.

Det är vanligare att bullriga män tar plats genom att skratta högt och skämta. Hur är det för dig som kvinna?

– Jag har alltid varit sådan, i min familj har det alltid varit okej att alla har sagt vad dom tycker. Mamma kunde vara orolig för att mitt sätt gjorde att jag blev ensam i skolan, men det var aldrig något problem. Jag hade kompisar, säger hon.

– I USA möttes jag av artiklar med rubriker som ”Är hon tokig eller inte?”.  Någon ställer en fråga, jag svarar ärligt – är det jag som är tokig då? Nej, jag har aldrig haft något behov att tycka som alla andra.

Drar historia om grabbar

Helen pratar om sig själv som pojkflicka, hon hängde mest med killarna när hon växte upp. Hade fler gemensamma intressen med dem än med tjejerna.

Och hon umgås fortfarande ofta i grabbiga miljöer.

– Killar är mycket enklare. Där räcker det att fråga hur många slag blev det och hur många öl drack du, haha. 

Gapskratt igen. 

– Grabbar diskuterar på ett annat sätt, men håller varandra gärna bakom ryggen, säger Helen och drar en historia:

En tjej kom hem tidigt på morgonen.

”Var har du varit?” undrade pojkvännen.

”Jag sov hos en kompis.”

Pojkvännen ringde runt till tolv av hennes kompisar, men ingen ville säga om hon hade sovit där.

Några månader sedan gjorde killen likadant och flickvännen frågade var han hade varit.

”Jag sov hos en kompis”, svarade killen.

När flickvännen ringde runt till tolv av hans kompisar svarade nio att han hade sovit där och tre att han fortfarande låg och sov.

– Den historien säger ganska mycket, haha. Såna är ni, haha, säger den förra golfstjärnan. 

Kan vara djävulens advokat

Vad tyckte du när #Metoo exploderade förra hösten?

– Jag hade väl samma åsikt som de flesta. När kvinnor verkligen blir utsatta, då jävlar ska gubbarna straffas. När det handlar om våldtäkter och andra övergrepp där kvinnor har hållit tyst är det väldigt bra att det har kommit upp. Å andra sidan kan jag också vara djävulens advokat och säga att en del kvinnor använt urringning och tuttar för att komma fram, säger hon.

Helen Alfredsson var rörd efter sista tävlingen, Helsingborg Open 2013, som professionell golfare. Foto: NILS JAKOBSSON / BILDBYRÅN

Helen Alfredsson driver, med glimten i rösten genom telefonen, gärna med Kent Nilsson. I nästa mening beskriver hon kärleksfullt deras förhållande.

De gifte sig 2005, skilde sig 2016 men återförenades efter ett tag igen. 

När hennes egna föräldrar skilde sig var Helen 14 år.

– Det var olyckligt, båda träffade var sin ny partner ungefär samtidigt medan de fortfarande var gifta. Men det är ju så, alla människor vet ju hur man blir när man är kär. Jag förstod det inte då, men kom ändå över det. Det fanns ingen att ta hand om, ingen lämnade den andre i sticket. Jag förstår det på ett annat sätt nu när jag har blivit äldre, säger hon.

Tittar mot himlen – pratar med pappa

Tänkte du extra på dina föräldrar under allhelgona?

– Här i USA var det halloween och det är ju inte riktigt samma sak. Till mamma har vi ingen grav, men om vi hade varit hemma i Göteborg hade jag gått till pappas grav. Men jag tror på något sätt att själen finns någon annanstans även om föräldrarna alltid ändå är med en på något sätt, säger Helen.

– Men ibland snackar jag med pappa. Jag kan sitta och se upp mot den blå himlen och undra hur jag ska göra.

Får du några svar?

– Ja. Jag känner honom väl. Han säger antingen att det bara är att göra det eller också ska jag skita i det, haha. 

Allvaret i rösten kommer snabbt tillbaka.

– Egentligen är det overkligt när man förlorar sina föräldrar. Dom har alltid funnits och ska alltid finnas där. En kompis till mig sa ”att nästa gång är det vår tur”. Och det är ju inget man vill höra, egentligen, säger Helen Alfredsson.

Har inga egna barn

Hon hade en tajt relation med sina föräldrar, men har inga egna barn.

Det blev inget barn tillsammans med den förre mexikanske fotbollsstjärnan Leo Cuellar, som hon hade sitt första långa förhållande med. Inte heller tillsammans med Kent Nilsson.

– Det är inget som stör mig, men det blev aldrig så. Jag har på sätt och vis haft nog med mig själv. Och när jag tänkt på det har jag undrat när det skulle ha funkat. Jag har varit lyckligt lottad med två fantastiska män som haft barn. Leo hade två pojkar, Kent har två killar och en tjej. Jag har alltid haft en bra relation med alla.

Du har en del tydliga åsikter om barnuppfostran. Du är inte så förtjust i att föräldrar curlar sina barn?

– Aaah, jag är allergisk mot det. Ungarna i dag behöver inte ta konsekvenserna av vad dom gör. Jag fick ta konsekvenserna av mina egna beslut och växte av det. Nu ska det skyllas på allt och alla andra. Föräldrarna hänger på för mycket, barnen behöver inte kämpa. Vad tror du händer på golftouren när det är så? När jag missade VM 1982 kom jag hem till pappa och var besviken. ”Då får du väl spela bättre nästa gång”, sa han. Det var inte vad jag ville höra. Jag ville ha medlidande, men fick inte det. Det var väldigt bra för min del, jag fick kämpa hårdare för att lyckas, säger hon.

Bryr sig inte om vad andra tycker

Finns där en press från andra att du som kvinna bör föda barn?

– Det får la dom tycka då. Vad andra tycker har jag aldrig brytt mig om.

Kan du ha en attityd som skrämmer bort folk?

– Jo, säkert. Men mina bästa kompisar säger till när dom tycker att jag går för långt. Då är det alltid någon som säger: "Nu får du fan ge dig”. Det gillar jag. Jag tar hellre en rak kommentar, min hjärna klarar det. Kent är annorlunda. Han kan ha svårt att bestämma sig, vill vara vän med alla, säger hon.

– Jag sa till exempel till en tjejkompis som börjat använda botox att det var väldigt fult: ”Du som är så söt, nu ser du ut som ett lejon”. Jag menade det. Men jag ville bara hennes bästa, ville tala om för henne att hon dög som hon var.

Hur stor roll spelar utseendet för dig?

– Jag växte upp som en ful, tjock, rödhårig tjej som dessutom var lång och fräknig. Det var väl mer insidan av huvudet som var min grej, svarar hon.

Åkte till Paris med en mascara

Ändå drog du till Paris för att bli fotomodell när du var 17 år. 

– Ja, men det var väl egentligen ingen bra kombination. Jag fattar fortfarande inte varför mina föräldrar släppte i väg mig, fortsätter hon. 

Varför drog du då?

– Det var väl en flykt. Jag har alltid varit nyfiken på nya saker. Det lät väl kul, att bli modell. Just då mådde jag inte så bra, jag hade till exempel dragit på mig anorexi. Plötsligt drog jag bara, men jag vet inte vad jag skulle göra där, visste inte hur man gjorde. Jag hade med mig en mascara och en rouge, dom andra tjejerna kom med var sin resväska full med smink, berättar Helen Alfredsson.

Du var bara där i ett halvår.

– Ja, det räckte. Ska man skriva en bok behövs många kapitel, min tid i Paris blir ett kort kapitel. Där fanns mycket droger, men jag testade aldrig. Och så fick man egentligen inte äta något, det passade ju bra ihop med anorexin.

Satt med näsan i svarta tavlan

Hur lång tid tog det att bli av med den sjukdomen?

– Det är väl egentligen inget man blir av med, det finns där på andra sätt än att det handlar om mat. Det kan vara ångestladdade saker, att vilja ha kontroll på allting. Men jag förstår mer nu när jag är äldre, säger hon.

Helen Alfredsson säger att hon alltid har pratat mycket i olika sammanhang. Hon har på senare tid hittat referenser hos helt andra idrottspersoner.

– När jag pratade med Jocke Andersson i Grunden Bois frågade jag hur han var i skolan. Han berättade hur han fick ha skärmar bakom sig och vid sidorna för att inte tappa koncentrationen och störa de andra i klassrummet. Men det är ju precis som jag, säger hon med ett nytt bullrande skratt. Jag var pratig, nyfiken och fick därför sitta med näsan i svarta tavlan för att jag hade stört de andra. Och när jag fick flytta tillbaka till min plats blev jag så glad att jag började prata igen...

– Jag skulle säkert ha fått någon form av diagnos om jag gått i skolan i dag. Jag hade 4,0 i snittbetyg, men kunde inte sitta still. Men hur skulle livet ha varit om alla var lika? Det är ju olikheterna som gör oss fantastiska.

Förra fotbollsstjärnan Zinedine Zidane var prisutdelare när Helen Alfredsson vann LPGA-tävlingen i franska Evian för tio år sedan. Foto: JEAN-CHRISTOPHE BOTT / AP SCANPIX SWEDEN
Foto: JEAN-CHRISTOPHE BOTT / AP SCANPIX SWEDEN

Du har själv ett liv som många avundas dig med 53 inspelade golfmiljoner, hus i Florida och lägenhet i Göteborg. 

Har du åkt på många smällar genom livet?

– Jag har ett fantastiskt liv, men har också åkt på smällar hela tiden. Jag hade exempelvis tre stora skador då jag inte kunde nå min potential. Muskeln på baksidan låret var av i elva år, jag fick diskbråck i nacken då jag tappade känseln på höger sida och bicepsfästet i axeln gick av. Armen hängde, jag slog så snett att jag hamnade i andra riktnummerområden när jag letade efter bollen, haha, säger hon. 

– Det var först när jag kom till läkaren Leif Swärd i Göteborg som han fick ordning på bicepsfästet. Vilken man, vilken människa. Han upptäckte det som inte syntes på röntgen. Det är en sådan människa som jag tror alltid gör rätt.

Du är förmögen. Benny Andersson sa en gång att för honom betydde det frihet att ha mycket pengar. Vad betyder pengarna för dig?

– Visst är det en frihet, men det beror också på hur du har tänkt att leva. Ska du ha 15 hus och tio flygplan får du tjäna en jävla massa mer pengar. Vi har det bra här i Orlando med huset och har även köpt ett hus i Onsala. Men annars har jag inga dyra vanor. Jag har gått på restaurang hela livet, det är inte det första jag tänker på nu för tiden när jag behöver äta. Och jag har rest runt världen under 25 år. Tack, det räcker. Jag äter hellre hemma och ser på en film med Kent, säger hon.

Inte intresserad av statusprylar

Men du måste väl köpa något?

– Jag köpte väl nån klocka och några väskor då jag började tjäna pengar. Men jag vet inte vad jag ska med väskor till, jag använder aldrig handväska. Och jag går inte i högklackade, dyra skor, använder helst mina Converse. Jag är inte intresserad av statusprylar. Men köper jag något, köper jag något bra, för jag kan köpa det jag vill ha.

Inga shoppingturer på stan?

– Näääää. Att gå på ett shoppingcenter och bara titta utan att veta vad man ska köpa är en pina, slår hon fast med emfas.

Vad gör du med dina pengar då?

– Jag försöker göra bra saker, ger bort en del till välgörenhet. Jag vill ge pengar till sådant jag vill satsa på, jag har en del saker som är viktiga för mig att stödja, säger Helen.

Helen Alfredsson och Kent Nilsson finklädda vid Idrottsgalan i Stockholm för snart fyra år sedan. Kläder är dock inget större intresse för den förra golfstjärnan. Foto: JOHANNA LUNDBERG / BILDBYRÅN

Du avslutade karriären 2013, men förra året var du med i Mästarnas mästare. Är det viktigt för dig att synas?

– I början av golfkarriären, när jag vann på Lyckornas golfbana, var det kul att vara med i tidningarna. Det var lite power att folk kände igen mig, säger hon.

– Nu ger det mig en plattform att göra bra grejor. Och det är vår förbannade plikt, vi som har sådana plattformar, att göra rätt saker.

I styrelsen för Micke Ljungbergs minnesfond

Helen Alfredsson sitter i styrelsen för damernas Europatour för att ”påverka och ge tillbaka". 

Hon gör även sitt andra år i styrelsen för Micke Ljungbergs minnesfond.

– Om det finns några andra styrelser som behöver fler kvinnor får dom gärna höra av sig, säger hon.

Du har en del järn i elden, när trivs du bäst med livet?

– Det är nog när Kent och jag är själva på golfbanan eller när jag träffar min bästa kompis Nina Sellberg. Förutom Kent är hon den största gåvan i livet. Vi har känt varandra sedan vi var unga och har gjort så mycket bus tillsammans.

Du är född i Göteborg, men har rört dig över stora delar av världen. Vad betyder Göteborg för dig i dag?

– Det är skönt att komma hem, tillbaka till lite humor, haha. Det första som hände när jag kom hem en gång var att jag körde på en dam med kundvagnen. Under åren i Stockholm hade jag vant mig i Östermalmskärringarnas snäsande om man gjorde något och väntade på något liknande då. Då sa damen bara att det är sånt som händer. Det är Göteborg för mig...

Vad gör Helen Alfredsson om tio år?

– Ingen aning. Jag tar varje dag för vad den är, man vet aldrig vad som händer, svarar hon.

Logga in för att följa

Det är gratis och går snabbt!