Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Två familjer med olika syn firar tillsammans...”

Emma Green funderar en hel del över framtiden, inte minst när det gäller dottern Bente.Foto: BILDBYRÅN
Emma Green på mattan efter sista hoppen i karriären vid EM i Belgrad 2017.Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN
Emma Green i tävlingsdräkt – en syn vi inte får se längre.Foto: PETTER ARVIDSON / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Det har snart gått två år sedan det sista tävlingshoppet.

Förra höjdstjärnan Emma Green, 34, firar sin första jul som mamma.

Bente, snart elva månader, står i centrum när Emma och sambon Emil Salon för första gången bjuder in släkten till julfirande i det egna hemmet.

– Det är spännande och lite nervöst. Men vi vill att Bentes mor- och farföräldrar, fastrar och morbror ska få fira tillsammans med henne, säger Emma Green.

Vi träffas några dagar före jul.

Emma Green är på jobbet i Fiskebäck, vid havet i västra Göteborg. 

Sjöboden i två våningar hon delar med sin kollega och före detta lärare på friidrottsgymnasiet, Camilla Kallin, ligger knappt hundra meter från bryggan där en del fiskebåtar har sin hemmahamn.

Emma Green inför sin sista finnkamp hösten 2016.Foto: BILDBYRÅN

Annars har Emma varit hemma mycket sedan Bente föddes för snart elva månader sedan. Men efter årsskiftet ska sambon och Bentes pappa Emil Salon vara pappaledig.

Då ska den förra höjdstjärnan satsa mycket mer tid på att föreläsa, köra träningsgrupper och sprida budskapet om att prestera med glädje.

– Vårt mål just nu är att få så många som möjligt att må bra. Det är jätteroligt att kunna inspirera människor, säger hon. 

På vilket sätt?

– På våra pass kör vi lite yogainspirerat för att få upp rörligheten och kontrollen på kroppen och en fysdel med styrketräning där vi använder kroppens egen vikt. Och även lite kondition. Det är en blandning av styrka, smidighet, avslappning och återhämtning. Sådant som många stela och stressade människor behöver, berättar Emma Green.

Hälsokonsult kan vara titeln

Men ni vänder er också till företag?

– Det övergripande i föreläsningarna är att prestera med glädje. Vi pratar kring våra erfarenheter kopplade till forskning. Vi har tagit fram en egen modell som vi tror på och använder, svarar hon.

Är hälsoprofet din nya yrkestitel?

– Haha, kanske det. Jag försöker undvika frågan om vad jag har för yrke. Hälsokonsult kanske? En kompis föreslog att jag skulle säga konsult. Det kan vara vad som helst, det blir inga följdfrågor, säger hon.

Men dagarna före jul pratades det inte bara hälsa och träning. Det planerades också för det kommande firandet.

Emma Green och sambon Emil Salon strax efter att de hade träffats.Foto: ANNA SVANBERG / ANNA SVANBERG GT-EXPRESSEN

Det första i sitt slag för familjen Green/Salon i huset några kilometer öster om kontoret i Fiskebäck.

– Jag var alltid hemma och ledig på julafton och juldagen även under idrottstiden. Jul firade jag alltid med familjen, men aldrig hemma hos mig. Det var viktigt för mig att vara tillsammans med familjen och få den samhörigheten, säger Emma.

Bjuder hem till julafton

– Emil och jag har ibland delat upp oss och varit med respektive familj. Men nu när vi har fått Bente tyckte vi att det var dags att bjuda in alla hit i stället för att åka runt själva.

Du har blivit vuxen, alltså?

– Haha. Ja, det här känns väldigt vuxet. Helt plötsligt inser jag hur mycket det är att dra runt även om vi hjälps åt allihop, säger hon.

På din blogg skämtar du om att det kan bli både första och sista gången det firas jul hemma hos er?

– Ja, absolut. Det beror väl mest på gästerna.

Emma skrattar innan hon fortsätter.

– Jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Men lite spännande och nervöst är det att få två familjer med olika syn på julen att fira tillsammans. 

Har firat nyår i Sydafrika

När julfirandet är över är det bara några dagar till nyår. Det är en helg som Emma Green har helt andra minnen från.

Vid många årsskiften har hon varit i Stellenbosch utanför Kapstaden i Sydafrika med landslagslagskompisarna.

– Det känns som att jag har firat nyår fler gånger i Stellenbosch än hemma. Först var jag barn och var hemma över nyår. Sen när jag började fira nyår utan familjen känns det som att jag varit i Sydafrika varje gång. Vi var många svenskar som firade tillsammans, ibland på någon vingård. Det var riktigt skönt att fira nyår i värme, säger Emma.

Men nu är karriären över. 

Inne-EM i Belgrad i början av mars 2017 blev inte bara Emmas 20:e internationella mästerskap, det var också hennes sista tävling.

Kajsa Bergqvist (i mitten) vann VM 2005 när Emma Green (till höger) tog brons. Silvret gick till amerikanskan Chaunte Howard.Foto: MARTIN MEISSNER / AP

Då avbröt hon en karriär där VM-bronset i Helsingfors 2005, EM-silvret (2,01, personligt rekord) i Barcelona 2010 och EM-bronset i Helsingfors 2012 sticker ut.

Och nu är du inne i ett vanligt Svensson-liv i stället?

– Det vet jag inte. Vad är ett Svensson-liv egentligen?

Emma styr över sig själv

Att man jobbar åtta eller nio till fem och gör som de flesta andra.

– Nej, där är jag inte och där kommer jag nog aldrig att hamna. På ett sätt är livet väldigt annorlunda, samtidigt är det mycket som är likadant. Jag styr ändå över mig själv, det är upp till mig vad det ska bli. Ska det hända något nu får jag jobba hårt för det, precis som när jag hoppade höjd, säger hon.

Efter en karriär med nästan daglig träning för att komma så högt över höjdhoppsribban som möjligt är det nu andra tider även på träningsområdet.

Hur mycket tränar du? 

– Jag rör på mig hela tiden, varje dag. Men jag tränar inte så ofta, har ingen superstrukturerad plan för det.

Emma Green med Bente i somras. Nu är dottern elva månader och ska fira sin första jul.Foto: NORA LOREK

Du går inte på gym tre dagar i veckan?

– Nej. Går jag på gym blir det mest yoga. Styrka kör jag kanske hemma och så går jag ut och springer ibland. Några gånger har jag kört styrka på gymmet. Jag skulle vilja köra fler gånger, för jag tycker att det är jättekul. Efter årsskiftet, när Emil är hemma mer med Bente, hoppas jag att det blir lättare att få tid för att gå till gymmet och träna, säger hon.

Ryggen är mycket bättre

De sista åren av karriären plågades Emma Green av skador. Det var diskbråck och olika slags skador på fötter och ben.

Har du blivit av med dina skadeproblem?

– Japp. Ryggen är mycket bättre, jag känner i princip inget av de besvären längre. Yoga och att inte hoppa höjd hjälper, svarar Emma.

Att du nu är i hälsobranschen, påverkar det vad ni har på julbordet?

– Nja. Jag tänker nog att jag struntar i det en dag. Men man kan ju också använda alternativ till de traditionella julrätterna. Annars är merparten av vår mat hemma växtbaserad. Jag är inte vegeterian, äter kött också, men försöker dra ner på det, säger hon.

Av hälso- eller miljöskäl?

– En blandning, både för hälsan och miljön, svarar Emma snabbt.

Tänker på klimatrapporterna

Under hösten har det pratats mycket miljö och klimatändringar. När du nu är mamma, funderar du på larmrapporter om klimatet och annat på ett annat sätt?

– Både ja och nej. Jag har alltid tänkt på det, men det är klart att det har blivit ännu viktigare. Jag är verkligen inte perfekt, men jag vill påverka Emil så att vi båda tänker på det, säger hon.

– Jag vill inte bli fanatisk, men det skulle kännas väldigt själviskt att inte försöka. Jag vill att Bente ska växa upp med bra matvanor, lära sig vikten av motion och ett sunt tänk runt miljön. Följer vi inte det gör ju inte Bente det heller. Får hon med sig det från början sitter det i ryggmärgen och då slipper hon skapa det här jobbiga själv.

När det gäller mat, hur gör ni praktiken?

– Istället för köttbullar kan det bli sojabullar eller vegetariska biffar. Hon kommer inte att tycka att det är konstigt. Om vi matar henne med de smakerna kommer det att bli naturligt för henne, säger Emma Green.

Tror som Björn Ferry

Något som det pratas mycket om är ju flygandet. Under idrottsåren flög du mycket, har du funderat över hur ni ska göra nu?

– Ja, absolut. Eftersom jag har slutat med idrotten flyger jag inte som förut. Men jag älskar att resa... Då är vi där igen. För mitt ego vill jag göra det, men jag inser att det inte är speciellt bra. Vi har ingen långresa inplanerad, försöker tänka på att välja att göra saker närmare, säger hon.

Emma Green tänker ofta efter innan hon svarar på frågorna. Det känns att det här är viktiga frågor för henne.

– Jag tror att det var Björn Ferry som sa att han ville se det optimistiskt, vi kan påverka och lösa detta med vår intelligens. Jag tycker att det är sant, men då måste vi göra något åt det.

– Och så lyssnade jag på erfarne diplomaten Jan Eliasson på Nyhetsmorgon. Han ser hoppet i kvinnorna, att kvinnorna börjar ta för sig i olika sorters projekt. Jag tror att det ligger jättemycket i det, kvinnor ser saker på ett annat sätt. Kommer det in fler kvinnor på höga positioner kan vi förhoppningsvis få in andra värden.

Fler som Greta behövs

Som 15-åriga miljöaktivisten Greta Thunberg?

– Exakt. Hon är en tjej som får andra att lyssna. Det kanske är något sådant som krävs för att något ordentligt ska hända. För det krävs något högre upp, inte bara att vi gör något på egen hand. Det kanske krävs något slags ransonering, att vi bara får flyga si och så många gånger eller köpa si och så mycket kött.

När jag intervjuade golfspelaren Helen Alfredsson sa hon att de som har en plattform för att nå ut till folk har plikt att använda den. Är du, som välkänd friidrottsprofil, skyldig att använda din plattform?

– Både ja och nej...

Fick mycket skit för nagelmålningen

Emma Green funderar en stund innan hon fortsätter:

– För mig är det viktigt att bry sig om de här sakerna och att leva som jag lär och stå för det. Finns det en möjlighet att göra något, visst. Men det beror också på sammanhanget om du är redo att göra det. Som när jag målade naglarna i Ryssland...

Hon börjar prata om händelsen som gav eko över hela världen. 

Naglarna som gav eko runt om i världen.Foto: ERIK MÅRTENSSON / SCANPIX / SCANPIX SWEDEN

Vid friidrotts-VM i Moskva 2013 målade Emma sina naglar i regnbågens färger som stöd för hbtq-rörelsen i samband med att lagarna i Ryssland blivit hårdare.

– Från en grupp fick jag otroligt mycket skit, för man får egentligen inte säga och göra såna saker under ett mästerskap. Och det finns en grupp som tycker att man måste ta chansen när man väl står där. Men det är inte så enkelt, säger hon.

”Det kändes som en befrielse”

– Jag hade tränat och förberett mig i många år. Tävlingen var det viktigaste i mitt liv just då. Och så ska man göra något för en så mycket större fråga. Att göra något i det läget kan man inte kräva av någon. Men kan man göra det och det blir bra och integrerat då tycker jag att man absolut ska göra det.

När du tänker tillbaka, tycker du att det tog någon koncentration från hoppningen?

– Nej. Jag känner snarare att det var väldigt härligt att för en gångs skull bli förknippad med något annat än min prestation. Det kändes väldigt mycket som en befrielses, säger Emma.

– Jag är perfektionist, har höga krav på mig själv. Under perioder la jag extremt hög press på mig själv, inte minst när jag blev skadad och det var riktigt jobbigt. När jag gjorde det här med naglarna och det blev uppmärksammat kunde jag andas ut. Folk fick en annan bild. Jag sökte inte uppmärksamheten i sig, men det var så skönt att för en gångs skull ta bort prestationen och se bakom. Att visa att det finns en människa som tycker någonting och är en riktig människa.

Vinnarskallen finns kvar

Emma Green gillar sitt nya liv med barn, lätt träning och jobbet för att få andra att må bra.

Men var har du gjort av vinnarskallen?

– Den finns. Alltid, säger hon med ett skratt. Det är kanske därför jag kör mycket yoga för att balansera vinnarskallen och prestationsmänniskan för att jag inser att det inte alltid gynnar mig.

Du cyklar ju ofta till jobbet. Tar du tiden?

– Nej, faktiskt inte. Jo, förresten, jag kan göra det. Men inte varje gång, bara ibland, säger hon.

Vet du vad du har för personligt rekord på sträckan?

– Nej, det är inte på den nivån. Men när du säger så kommer jag kanske att börja mäta mer noggrant. Efter graviditeten har jag blivit bättre på att ta det lugnt när jag är ute och går eller springer. Det måste inte gå så fort längre, svarar Emma.

Kan inte förlorat mot andra tjejer

Men tävlar du aldrig?

– När det är något med andra människor i närheten måste jag tävla. Är det bara jag själv kan jag ta det hur lugnt som helst. Och likadant om man ska tävla om vem som är bäst på att slå volter eller något annat som jag inte kan, då bryr jag mig inte, säger hon.

– Men ska vi springa, hoppa eller köra nånting som jag vet att jag är bra på... Då kan jag inte ta stryk. Av killar – kanske. Men jag kan inte förlora mot andra tjejer. Där går gränsen, haha.

Funderar du nån gång på att testa hur högt du hoppar i dag?

– Nej. Det har jag inget behov av.

Emma Green firar sitt personliga rekord på 2,01 meter.Foto: ROBBAN ANDERSSON

Ditt rekord är 2,01 meter. Men du vet alltså inte om du hoppar 1,90, 1,70 eller 1,40 i dag?

– Jag tar inte 1,90, det kan jag säga. Om jag skulle klara 1,70 hade jag varit ganska nöjd.

Visar gärna Bente hur man gör

Men om Bente, när hon är sju år, säger: ”Mamma, kom igen. Nu får du visa hur man gör?”.

– Då kommer jag att vilja göra det. För ett år sen vid den här tiden var jag i Friidrottens hus med värsta magen på en kväll som Öis arrangerade. När jag kände på banan fick jag direkt ett jättesug efter att springa och hoppa. Men just hoppa höjd, det är för mycket prestation... 

Kommer du någon mer gång i ditt liv att göra ett hopp?

– Ja, men kanske inte testa hur högt jag kan hoppa. Jag har inte gjort ett enda hopp med höjdhoppsmatta sen jag la av. Däremot kan jag längta efter att springa, dra på ett par spikskor och bara maxa. Det kände jag i somras när det var så fint väder. Jag var sugen på att dra ner till Slottsskogen en ljummen sommarkväll, men gjorde det aldrig, säger Emma.

Har bra spänstgener

Emil Salon, sedan fyra år tillbaka Emmas pojkvän och sambo, var elitspelare i basket. Emma var höjdhoppare.

Det tyder på att det finns bra spänstgener hos Bente.

– Jag tror att det är oundvikligt att så småningom titta efter sådant. Men jag vill verkligen att hon ska göra det hon själv vill. Jag kommer så klart att ta med henne till friidrottsbanor. Hon har redan varit med och fått känna lite på banorna, det är ju jättespännande när det är många barn som håller på och springer omkring. Det vill jag att hon ska få uppleva också. Det är en del av mitt liv, det känns som att de som är där också är min familj, säger Emma Green.

Mycket av Emma Greens vardag cirklar runt Bente i ett samhälle som hårdnat. Det sprids hat på nätet, det skjuts mellan gängen och klimatet diskuteras ständigt av folk med olika åsikter.

Går förbi där folk blivit skjutna 

Hur känner du inför det?

– Det känns väldigt... alltså, vad ska man säga... sorgligt. Det känns mest sorgligt. Från högsta nivå där dom inte kan enas om vem som ska regera vårt land. Och vi bor på gränsen till de tuffa delarna i västra Göteborg. På ena sidan gränsen har vi de finare delarna där det känns jättetryggt. På andra sidan är det gängbråk och det bränns bilar.

– Det känns riktigt tråkigt att man ens ska behöva tänka på att inte åka kommunalt hem på kvällen för att man måste gå förbi ställen där folk faktiskt har blivit skjutna. Själv känner jag mig inte rädd. Men jag tänker på hur det blir när Bente växer upp och hon ska ut och röra sig på kvällarna och var hon ska gå i skolan och allt sånt där.

Hoppet finns hos barnen

Men här och där ser Emma Green ändå hopp.

– Jag såg ett program från Norrköping. Jag blev väldigt rörd av att barn själva startat en nattvandring och börjat ta hand om det. Det är kanske där vi måste börja när samhället inte lyckas ta tag i det, säger hon.

Emma Green har slutat tävla, men hon är tillbaka i friidrotten som medlem i de aktivas råd i europeiska friidrottsförbundet.Foto: ROBBAN ANDERSSON

Även om Emma Green inte tävlar själv längre har hon ändå en koppling till friidrotten. I höstas valdes hon in i de aktivas råd i det europeiska friidrottsförbundet.

Vad gör du där?

– Vi har möte en eller två gånger om året där vi diskuterar frågor som rör den europeiska friidrottens utveckling. Vi ska tycka till om förslag och gärna komma med nya förslag. Förhoppningsvis kan jag vara med och påverka på något litet plan.

Säger nej till Hysén-såpa

Har du några hjärtefrågor som du vill driva?

– Det är jätteviktigt att friidrotten får tillbaka sitt förtroende efter alla dopingskandaler som gör att publiken och sponsorerna tappar intresset. Jag vill lyfta fram kampen, själva tävlingarna. Som finnkampen till exempel. Jag tycker att det finns mycket mer än världsresultaten att lyfta fram. När det bara är världsresultaten som syns och räknas triggas folk att ta otillåtna preparat, säger hon.

Som nybliven mamma med ett relativt nystartat företag har Emma Green tillräckligt att göra just nu.

Men hur ser livet ut om fem–tio år? Springer massor av barn omkring här då?

– Nej. Inte många. Men förhoppningsvis har jag två barn och sen hoppas jag att vi har fått i gång det här vi jobbar med ordentligt så att vi kan sprida vårt budskap och få fler att må bättre och leva lyckligare, svarar hon.

Om någon ringer och säger att dom vill göra en tv-såpa, typ Hyséns, om familjen Green/Salon. Vad säger du då?

– Nej tack, haha. Aldrig. Men då kanske Emil säger att det skulle vara roligt. Då säger jag tack, men nej tack.