Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Tror väldigt få har rasism som ideologi”

André Pops och Alhaji Jeng i SVT-studion under friidrotts-VM 2019.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Alhaji Jeng.
Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN
Foto: BJÖRN LARSSON ROSVALL / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN
Foto: SÖREN ANDERSSON / SCANPIX / TT NYHETSBYRÅN
Armand Duplantis.
Foto: DYLAN MARTINEZ / REUTERS BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Alhaji Jeng, 39, gjorde sitt sista stavhopp 2014 – fem år innan Armand Duplantis tog över världstronen i samma gren.

Numera kommenterar killen från Lövgärdet den svenske världsettan som uppskattad expert i SVT.

Men han är också återigen aktuell med egna tv-serien ”Blågula hjältar” där han låter andra svenska idrottare berätta om den självupplevda rasismen inom idrotten.

– Det är ett ämne som får folk att rygga tillbaka. Men jag tror att väldigt få har rasism som ideologi, jag tror på mänskligheten, säger han.

Möt Alhaji Jeng i en intervju om uppväxten i Angered, karriären, tv-serien, problemen i förorten i dag – och den unike Armand Duplantis.

Alhaji Jeng är lite småstressad när han kommer till vårt möte i centrala Göteborg. 

Han kommer direkt från Stockholm efter att dagen före ha kommenterat ännu en friidrottstävling. 

Killen som satte personbästa och svenskt inomhusrekord med 5,81 meter för tolv år sedan och som 2006 tog ett VM-silver i Moskva ägnar sig sedan 2019 åt att förklara för tv-tittarna så mycket som möjligt runt hopp, löpningar och kast.

Då hade det gått fem år sedan hans sista hopp, som följdes av två års rehabkamp med förhoppningar om en fortsatt stavkarriär.

– Jag hade i många år haft en fotled som spökat och mot slutet hade jag extrema smärtor. Då ville jag inte ens se åt friidrott. När jag fick samtalet om att kommentera friidrott i tv tänkte jag först usch, nej. Jag var väldigt skeptisk, säger Alhaji Jeng.

Alhaji Jeng på Folksam GP i Sollentuna den 13 juni.
Foto: PATRIK C ÖSTERBERG / MEDIABILD/IBL

”Roligaste jobbet jag har haft”

Men så funderade han ett tag.

– Jag kände: var inte så negativ, ta möjligheten i stället och utforska vad det kan bli, gillar du det inte så är det ju bara att hoppa av. Och det blev ju det roligaste jobb jag har haft. Om man nu ska kalla det jobb, vilket jag har svårt att se det som. Det kan visserligen bli långa dagar och mycket pluggande av statistik och siffror. Men det är bara roligt, säger han.

Expertkommenterandet bygger på egna erfarenheter från 20 år som friidrottare, men också på mycket som hans nyfikenhet under karriären drev fram.

– Jag kunde sitta i en hotellobby med tränare och prata teknik i grenar som jag aldrig hade hållit på med. Jag kunde hänga med min generations store norske spjutkastare Andreas Torkelsson för att bara se på när han kastade eller kolla in när Christian Olsson hoppade tresteg. Den typen av intresse hade jag, säger han.

Alhaji Jeng i friidrotts-EM 2014.
Foto: MIKAEL SJÖBERG

Fick upp ögonen för friidrott 1995

När friidrottsvärlden siktar på OS får Alhaji Jeng dock stanna hemma och förbereda sig för att följa tävlingarna genom tv-rutan eftersom SVT inte har sändningsrätten.

Som kommentator vet han vilka han vänder sig till.

– Det är inte friidrottsnördarna jag vänder mig till. Dom kan det här, dom behöver inte mig. Det kan istället vara en person som inte tittar på friidrott så ofta. Det ser ofta enkelt ut, men man kan på ett pedagogiskt sätt bryta ner vad som händer och vilken precision och ackuratess som krävs för att utföra den bedriften, säger han.

Du följer nu andras karriärer. Var du nöjd med vad du fick ut av din egen?

– Det beror på vilken fas du tittar på. När jag fick upp ögonen för friidrott 1995 och satt i vardagsrummet i Angered och såg Göteborgs-VM... utifrån det var det riktigt stort att få vara med på en finnkamp, att få sätta på sig landslagströjan var en dröm, svarar han.

– Att gå från det till att finnkamp, EM, VM, OS, Golden League och Diamond League blev en självklarhet – då lever man sin dröm utöver det man hade hade hoppats på. Då sätter man upp nya mål. Då blev målsättningen kanske att bli bäst i världen och vinna ett OS-guld på vägen. Och det gjorde jag ju inte. Men tittar jag tillbaka på vilka drömmar jag hade från början så … ett VM-silver är det ju inte så jättemånga som har.

Armand Duplantis.
Foto: VEGARD WIVESTAD GRØTT / BILDBYRÅN NORWAY

Hyllar Armand Duplantis: ”Unik”

Alhaji Jengs start som tv-expert sammanföll med när Armand Duplantis blev bäst i världen.

– Han är ett sånt där unikum, det kommer nån då och då. Christian Olsson och Patrik Sjöberg är andra av samma sort. Deras förmåga att få det att se så enkelt ut i förhållande till de bästa i världen. Sjöberg hade det där graciösa. Christian Olsson hade ett sjukt tävlingspsyke. Om någon hade dunkat in 18 meter hade han hoppat 18,10. Så överjävlig var han, säger Jeng.

– ”Mondo” har också det här. Han får det att se enkelt ut. Klarar han av att hålla motivationen uppe och slipper skador kan han lätt hålla på i 15 år till.

För en friidrottsnörd som du måste det ju vara en lycka att sitta ner och prata, bara du och Duplantis?

– Ja, vi har pratat ganska mycket. Men jag är mer nyfiken på vad han och dom runt honom har att säga än att få utlopp för vad jag själv känner och tänker. Jag har studerat stavhopp sen Kjell Isakssons dagar på 1970-talet, jag hade Sergej Bubka som min stora förebild och jag studerat alla därefter, svarar Alhaji Jeng.

– ”Mondo” har ju gjort ett barriärbrytande resultat, hans världsrekord innebär ett paradigmskifte. Och den nivå som han håller trots sin ringa ålder. Han har ett fantastiskt team runt sig med mamma och pappa. Jag vill höra mer om vad som händer i hans huvud. Det är ju så små marginaler i stavhopp. ”Mondo” är unik, han har utöver de fysiska aspekterna också den där vinnarskallen.

Foto: ROBIN NORDLUND / BILDBYRÅN
Foto: JAN WIRIDEN

”Då blev jag såld på stav”

Medan Armand Duplantis började leka stavhopp redan som fyraåring och tidigt fick sin tidigare stavhoppande pappa Greg som tränare hade Alhaji Jeng en helt annan väg mot världseliten.

Han föddes i Gambia och kom till Sverige vid tre månaders ålder.

När han så småningom kom till Angered spelade han fotboll och streetbasket med kompisarna – men även friidrotten kom in tidigt i hans liv.

– Ungefär samtidigt som vi flyttade till Lövgärdet, när jag skulle börja i fjärde klass, började jag vara med i något som hette Angeredscupen. Alla skolor i Angered samlades på Slottsskogsvallen och tävlade i friidrott. Någon månad tidigare hade vi friidrottstema i skolan, då testade man allt, berättar han.

– Gnistan tändes på riktigt när jag satt hemma i vardagsrummet och såg Göteborgs-VM 1995. Då spelade jag fotboll i Marieholm, men hade friidrotten latent i mig. När jag såg på VM var det bara pang – och så blev jag såld på stav av alla grenar.

Foto: CARL SANDIN / © BILDBYRÅN

Kopplades ihop med problem och kriminalitet

Talangen började synas i tonåren. Det var också då han fick lära sig att det var skillnad på folk och folk beroende på var man kom ifrån.

– Så länge jag kommer ihåg har vi från förorten alltid haft en stämpel på oss. När vi kom ut och började tävla inom friidrotten runt om i Sverige var vi Angeredspojkarna. Där fanns bland andra Christian Olsson, Yannick Tregaro, Patrik Klüft och jag, berättar han.

Redan på 90-talet kopplades de olika områdena ihop med problem och kriminalitet.

– Jag har växt upp och bott i Fittja i Stockholm, Hjällbo, Oxhagen i Örebro, Hammarkullen och Lövgärdet. I Stockholm och Örebro var jag för liten för att förstå vad som hände. I Hjällbo och Hammarkullen har det alltid funnits några få som är på andra sidan gränsen, om man säger så. Men det är ett fåtal‚ säger han.

– Jag växte upp i en miljö där det hände saker, men jag tror att du upplever det olika beroende på vilket umgänge du har. Bland dom personerna jag hängde med fanns en bra idrottskultur. Det var det som initialt drev oss i alla fall. Sen kanske inte alla gick hela vägen. Men vissa gick istället på högskola och har fina jobb i dag. 

”Ett fåtal sätter sin prägel”

Alhaji Jeng pratar engagerat om uppväxten i Lövgärdet.

– Våra mammor var kanske inte ingenjörer, läkare eller företagsledare som hade konglomerat eller feta bolag. Men det var hederliga, hårt arbetande människor. Det är min verklighet, säger han.

Dagens medierapportering handlar mestadels om gängkriminaliteten och dess effekter. Upploppet i Hjällbo som följdes av en skjutning fick exempelvis stor uppmärksamhet.

– Det fanns och finns ju skit, jag försöker inte förringa det eller överhuvudtaget något med kriminalitet. Det är inte det jag försöker säga. Men utan att ha något belägg eller statistik över det kan man ju inte dra slutsatsen att alla är kriminella. Det är ett fåtal som tyvärr sätter sin prägel och gör att alla dras över en kam, säger Alhaji Jeng.

– Det var den stämpeln jag kände redan på 90-talet även när vi kom till Friidrottens hus. Det var dom där från Angered, som ju inte var Hovås, Billdal eller innerstan. Om det berodde på kriminalitet eller att det var ett socioekonomiskt område eller vad det nu har berott på så var det Angereds-packet eller hur man ska uttrycka det.

Alhaji Jeng i friidrotts-VM 2013.
Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

Gillar inte ordet klassresa

Han ser dock skillnader mellan dagens förort och den han själv växte upp i.

– När vi växte upp var skolan bra, framförallt med tanke på att många fortsatte till högskolan. Det fanns oftast fritidsgård, ett väldigt bra föreningsliv, närpolis, service med vårdcentral och så vidare. Det fanns en funktionalitet även om det kanske inte var det mest välbärgade området. Men det fanns en möjlighet för ungdomar att ändå kunna sysselsätta sig med nånting, säger Alhaji Jeng.

– Det jag upplever nu, då jag ändå har haft en del kontakt med förorten, är att mycket av det försvann. Skolorna har blivit sämre, fler vikarier har kommit in, resultaten och kvaliteten har blivit sämre. Fritidsgårdarna har försvunnit. Det har dragits ner och sparats in på mycket.

Har det någon gång handlat om att du ville ta dig från förorten?

– Nej, så tänkte jag aldrig. När jag växte upp visste vi inget annat. När jag sen kom upp i 15-16-årsåldern och började komma upp i friidrotten bodde många som höll på i Billdal och Näset och så där. När jag kom hem till dom var det första gången det slog mig att det kunde vara ganska annorlunda. Det fanns kanske två bilar, motorcykel, båt, sommarhus, semestrar. Det var nånting helt annat. Då ändrar man perspektiv.

– Men det har aldrig varit min drivkraft, det har alltid varit passionen för idrott. Tack vare idrotten har det också skapats förutsättningar för mig att … jag gillar inte ordet klassresa … men att göra en utvecklingsresa på det sättet där jag har fått möjligheten att kunna verka i det som jag såg som annorlunda när jag växte upp. Som att jag nu bor i centrala Göteborg, att jag har fått resa jorden runt och dom här bitarna. Tack vare att jag hade fokus på rätt saker kom det med en massa annat.

Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Tv-serie om rasism inom idrotten

Hans sammanlagda livserfarenhet (han har också studerat ekonomi och key account management) låg bakom idén att göra en tv-serie om rasismen inom idrotten och generellt i samhället, ”Blågula hjältar”.

– Jag hade en grundidé som jag började diskutera med projektledaren på SVT Sport, Max Bursell. Jag är dunderrookie i tv, jag är i en lärande fas och har mycket att utveckla. Men jag var noga med vissa saker och det tycker jag har lyst igenom, säger han.

– Det finns vissa kulturer där man kanske slänger sig med ett visst ordförråd och kanske inte lägger så mycket vikt vid hur det landar. Dels tror jag att det är viktigt att ge inifrånperspektivet för dom som utsätts för det. Dels tror jag att det är viktigt att man inte beskyller någon för något. Man kanske till och med upptäcker att ”okej, landade det på det här sättet, det var kanske inte så bra, det kanske jag borde ha tänkt på”. Det ska vara informativt och upp till vederbörande att ta in.

Alhaji Jeng i friidrotts-VM 2013.
Foto: NIKLAS LARSSON / BILDBYRÅN

”Det är en väldigt komplex fråga”

Han försöker hitta förklaringar till dagens rasism.

– Sverige i dag är ett land som ser ut på ett annorlunda sätt mot kanske vad det gjorde för kanske 50 eller 100 år sen. Frågan är vad vi gör och hur vi skapar en inkludering som gör att vi tillsammans får ut det bästa av alla, då kommer det att gagna Sverige. Det är vad jag tror på.

Men hur ska vi nå integration på riktigt?

– Det är på många sätt en väldigt komplex fråga. Som människor är vi flockdjur. Under nästan två decennier hade jag väldigt många resdagar. När vi var på tävlingar och läger satt amerikanarna vid sitt bord, holländarna vid sitt, svenskarna vid sitt. Och ibland delade man upp sig ännu mer. Stavhopparna för sig, sprintrarna för sig. Man söker sig till dom man har gemensamhetspunkter med. Jag har tankar och idéer om det här, men inte lösningen på frågan, säger han.

Alhaji Jeng har själv sin egen lilla flock med fru och en fyraårig kille.

Är du lika ängslig som många andra föräldrar över hur det ska bli med uppväxten?

– Det är klart att det är ett stort ansvar, men det är också ett liv man vill försöka guida framåt samtidigt som det är en lärandeprocess. Men det är verkligen jättekul och förgyller tillvaron.

Kommer du att titta efter tendenser till en lovande friidrottare?

– Det viktigaste är att han blir en bra människa och hittar en sysselsättning där han mår bra i sin tillvaro med skola och självfallet någon form av aktivitet. Om det är idrott, musik eller något annat spelar ingen roll. Han måste så småningom hitta sin egen drivkraft. Det man kan göra är väl att exponera honom för att det finns väldigt mycket olika saker, säger Alhaji Jeng.