Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

”Jag fattar inte hur man kan göra så?”

Khaddi Sagnia är förväntansfull inför comebacken efter nästan ett års frånvaro.Foto: LOVISA WALDECK
Khaddi Sagnia landar i gropen efter ett hopp i London på sommaren 2018.Foto: JAMES MARSH/BPI/REX/SHUTTERSTOCK / JAMES MARSH/BPI/REX/SHUTTERSTOCK REX FEATURES
Guldet säkrat vid ungdoms-OS i Singapore 2010.Foto: VIVEK PRAKASH / REUTERS X90042
Jubel efter SM-guldet i längdhopp på sommaren 2018.Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN
Khaddi Sagnia under EM i Amsterdam 2016 då hon kom sexa.Foto: ANDREAS L ERIKSSON / BILDBYRÅN

GÖTEBORG. Khaddi Sagnia, 25, har inte tävlat sedan den 10 februari förra året.

Korsbandet är läkt, hon tränar för fullt – och längtar till OS i Tokyo.

119 000 följare på Instagram inspirerar henne på vägen tillbaka mot toppen.

– På min Instagram gör jag vad jag tycker och känner för. Och jag får så mycket kärlek tillbaka, säger längdhopparen.

I Friidrottens hus i Göteborg förbereder sig Khaddi Sagnia för 2020 års hoppande.Foto: LOVISA WALDECK

Många svenska friidrottare har som vanligt dragit till Sydafrika vid den här tiden på året för att träna i värmen.

Men Khaddi Sagnia är hemma i Göteborg och kör i Friidrottens hus. Det är där hon förbereder sig och längtar efter att testa hoppstyrkan mot konkurrenterna.

När vi träffas vid lunchtid har hon nyss kört en stund i gymmet.

Tjejen som fått sammanlagt tre år av sin seniorkarriär förstörda av korsbandsskador spritter av liv och har hela tiden nära till skratt.

Då var allt perfekt

Hon har kunnat träna hårt sedan i somras, men har inte tävlat på snart elva månader.

Hur långt hoppar du nu?

– Jag kan inte säga några siffror, svarar hon snabbt.

Vill du inte, eller kan du inte?

– Jag vill inte. Men det ser bra ut. Jag kommer inte att ställa mig på banan om jag inte är redo, säger Khaddi.

I början på 2019 var allt perfekt, Khaddi Sagnia var i kanonform.

Hon hade kvalificerat sig till inomhus-EM i längdhopp – men också på 60 meter slätt och 60 meter häck.

– Det var helt sjukt. Jag bara bockade av alla grenar, säger hon.

Men det finns ett datum då allt förändrades.

– 10 februari sprang jag ett häcklopp i Norge. Jag kände ingenting när det hände, men efteråt visste jag att något var fel, berättar Khaddi.

Trodde att det var ledbandet

Det blev inget inne-EM eller inne-SM.

Det blev i stället magnetröntgen och en konstaterad korsbandsskada.

Khaddi Sagnia drog korsbandet första gången 2012 och var då borta från tävlingsbanorna i två år.

Den här gången trodde hon själv först att det var ett ledband i knät som hade gått sönder.

– Knät var verkligen instabilt. Innan jag hade fått besked om att det var korsbandet hade jag sagt till min tränare att jag trodde att säsongen var över, säger hon.

Du har sagt att du tyckte att det var lättare att rehabträna andra gången. Hur menar du?

– Första gången det hände var jag så himla ung och hade aldrig tänkt tanken att jag kunde bli skadad på det sättet. Det kändes inte så mycket den gången heller, kom bara helt plötsligt. Jag hade väldigt svårt att hantera det, säger Khaddi.

– Nu är jag äldre och har erfarenhet av skador. Redan när jag kom i mål efter loppet för ett år sedan förstod jag att något var fel. Jag hade redan accepterat att jag hade fått en ny skada.

Siktade på VM i Doha

Två veckor efter operationen åkte längdhopparen på träningsläger till Turkiet med kompisarna. Hon körde rehabträning och smög i gång med lite friidrottsträning vid sidan av.

Stilstudie från EM 2018, då Khaddi Sagnia kom sjua.Foto: VEGARD WIVESTAD GRØTT / BILDBYRÅN NORWAY

Redan i slutet av juni kunde Khaddi börja hoppa igen. Tanken var att hon skulle göra comeback vid SM i månadsskiftet augusti-september för att eventuellt kunna vara med på VM i Doha en månad senare.

– Jag hade hoppat okej på träningen, men i sista stund sa jag nej till SM. Jag kände att jag behövde vila lite och åkte i stället till en kompis i USA och hälsade på. Jag behövde komma bort lite eftersom jag visste hur tuff uppbyggnadsperioden skulle bli under hösten och in i vintern, säger hon.

Du har missat tre år för korsbandsskador och har dessutom haft andra skadeproblem. Har du inte funderat på varför du har drabbats så mycket?

– Jo, självklart. Det är ju så trist, jag lägger ner hela min själ på det här. Alla timmar i gymmet, alla träningstimmar på banorna. Jag vill ju komma ut och visa att jag har tränat bra. Så visst kan jag fundera på varför det händer. Men jag har en tro som hjälper mig väldigt mycket. Och vissa får prövningar, andra har det lättare, säger hon eftertänksamt.

– Min tro hjälper mig att se saker från ett annat perspektiv. Men det är ändå väldigt jobbigt. När man är så nära att se resultaten av all träning – då bryts allting. Det är frustrerande.

Guld för tio år sedan

Det är snart ett decennium sedan du slog igenom med guld i tresteg vid ungdoms-OS i Singapore.

Khaddi tystnar och flämtar till lite lätt.

– Ja, herregud. Det är snart tio år sedan...

Sedan dess har du som längst hoppat 6,92 (inomhus) februari 2018), kommit sjua på VM (2015 i Peking) och sexa på EM (Amsterdam 2016). Det borde väl finnas mer att ta ut?

– Ja, det finns mer. Om jag hade vetat att jag redan hade gjort mina bästa hopp hade jag absolut inte lagt mer tid på det här. 

Har du under något skadeuppehåll varit nära att lägga...

– Nej! 

Svaret kom som ett piskrapp innan jag hann fråga färdigt om hon funderat på att sluta.

– Det här är något jag älskar. Hindren som kommit i min väg kan inte stoppa mig förrän det verkligen är slut, slår Khaddi Sagnia fast med emfas.

Syskonbarnen vill tävla

Men det är inte bara Khaddi själv, hennes tränare och andra som väntar på att hon ska börja tävla igen.

Tillsammans med tränaren Katrin Klaup.Foto: MATHILDA AHLBERG / BILDBYRÅN

Som yngst av åtta syskon har hon ett helt gäng syskonbarn som väntar på att hon ska köra i gång.

– Mina syskon har sett till att vi har ett helt fotbollslag, haha. Det behövs bara att någon ska bli gravid igen så har vi även en avbytare. Några av dom vill tävla på 60 meter och annat mot mig. Dom är helt övertygade om att dom springer snabbare, säger Khaddi och skrattar med hela kroppen.

Tre systrar bor i London, två bröder finns kvar i Helsingborg där familjen bodde under Khaddis första år i livet. I Göteborg finns en bror och en syster.

I Hjällbo bor mamma Sutay.

– Jag har alltid mycket stöd från alla. Hela familjen finns alltid där för mig. Jag älskar dom. Oavsett vad som händer finns dom där för att ge bra råd, eller kanske bara hålla mig i handen...

”Jag älskar Hjällbo”

Khaddi Sagnia bor numera i närheten av Friidrottens hus, men åker ofta och hälsar på mamma i Hjällbo. Det var där hon och hennes syskon växte upp.

Hjällbo nämns annars oftast när det handlar om brist på integration eller i samband med gängproblematik.

Men nu har det gått mer än ett år sedan den senast bekräftade skjutningen.

– Det är väldigt skönt. Det har lugnat ner sig och jag hoppas verkligen att det håller sig nere. Jag älskar Hjällbo av hela mitt hjärta. Det var här jag blev formad, gick i skolan och allt sånt, säger hon.

När hon pratar om Hjällbo kommer orden i strid ström:

– Jag kan gå genom Hjällbo mitt i natten och känna mig trygg, jag har alltid kunnat göra det. När jag nyligen var och hälsade på mamma skulle vi till bilen och hon tog med sig en massa påsar, det blev ganska tungt. När vi kom mot Hjällbo centrum stod många killar där och ropade och frågade mamma om hon ville ha hjälp. Så kom de och tog påsarna från mamma och bar till bilen. Det är få ställen där man upplever den här hjälpande handen.

– Den här samhörigheten jag känner när jag är där med mina vänner och barndomskompisar... Det är magiskt.

119 000 följare på Instagram

Men det är inte bara familjen och barndomskompisarna som får ta del av Khaddi Sagnias liv.

https://www.instagram.com/p/B58TZVenM-8/

Via sitt Instagram-konto delar hon frikostigt med sig av bilder (ibland färska, ibland sparade) och små meddelanden till sina 119 000 följare. Ofta från träning, men väldigt ofta är det bilder i bikini från någon soldränkt badstrand. 

– Absolut. Det är där jag lever. Jag kanske inte alltid är på stranden, men oftast, haha. Allvarligt talat gillar jag att åka till ställen där solen skiner för att bada och vara på stranden och ta det lugnt, det är återhämtning för mig, säger hon.

Det har varit en del snack om dina bilder som du lägger ut.

– Ja, men ibland undrar jag var alla är som klagade. De verkar ha försvunnit, men kommer kanske tillbaka. Men det var ett tag sen faktiskt, säger Khaddi.

Samhället utvecklas åt olika håll, det pratas mycket om rasism i dag. Du är mörkare i hyn än jag, märker du av det på Instagram?

– Jag märker ingen speciell rasism för min hudfärg när jag är ensam på bilderna. Men jag har sett många kommentarer när jag lägger ut bilder på mig och mina ljusa tjejkompisar eller någon killkompis som också är ljus. Då kan det komma rasism mot den personen, typ: ”Hur kan du bara ha vita tjejkompisar”. Jag fattar inte hur man kan sitta och skriva sådana grejer, säger hon.

Tar aldrig bort kommentarer

Rasismen kommer alltså från folk av olika hudfärg?

– Precis. Rasism kan komma från människor med olika hudfärg. Men det är inte okej, varifrån det än kommer, slår Khaddi fast.

Tar du bort några kommentarer någon gång?

– Nej, det har jag aldrig gjort, inte ens de här rasistgrejerna. Vissa har jag svarat i stället och då blir en del förvånade att det är jag själv som skriver. Då kan det komma ett förlåt. Men är det är ändå inte okej att skriva så. Men ibland kan det bli pannkaka av alltihop när det blir en diskussion. Det tar för mycket energi, det är bara att släppa det. Men jag tar aldrig bort någon kommentar, svarar hon.

Segerdans efter vinsten i Finnkampen 2018.Foto: CHRISTINE OLSSON / TT

Du är väldigt öppen. Har du aldrig varit rädd för att säga vad du tycker och tänker?

– Nej, det har jag inte. Speciellt inte på Instagram. Min Instagram är min Instagram. Man väljer själv om man vill gå in där, jag har aldrig tvingat någon till det. Jag uppmanar unga och äldre till att vara sig själva och våga uttrycka sig så länge det inte skadar någon annan person. Lev livet, lägg ut en bikinibild varje dag om du vill. Jag lever mitt liv och visar det genom Instagram, jag får så mycket kärlek tillbaka och så många roliga kommentarer, säger hon med ett nytt skratt.

Finns din mamma på Instagram?

Khaddi brister ut i ett gapskratt innan hon svarar:

– Nej, herregud. Hon har knappt mejl.

Men hennes mamma har haft synpunkter på vissa av bilderna.

– Nån gång har hon kommenterat: ”Skulle du inte kunna ha på dig shorts i stället?”. Då svarar jag att man inte har shorts på beachen, haha.

Siktar på OS i Tokyo

Både i verkliga livet och på Instagram har Khaddi Sagni visat att hon är på banan igen och kör stenhårt med sikte framför allt på OS i Tokyo, som börjar 24 juli.

Då ska hon äntligen få ett bättre OS-minne än det hon har från förra gången, i Rio de Janeiro 2016.

Största besvikelsen i karriären kom när Khaddi missade att kvala in till finalen vid OS i Rio 2016.Foto: JOEL MARKLUND / BILDBYRÅN

Var det 27:a du blev?

– Alltså, jag vet inte. Jag vill inte ens veta...

Hon bryter av med ett gapskratt.

– Det var katastrof. Det var så dåligt att jag bara känner att hur i.... Inför OS var vi i Portugal på träningsläger, där hoppade jag bra. Och så kom vi till Rio och alla mina träningshopp var över 6.70. Så kom tävlingen...

Vad fick du för resultat då?

– Jag vet inte. 6.20, 6.30 – jag vet inte. Jag var så sur, så besviken på hur det kunde gå så dåligt, suckar hon.

Hennes längsta kvalhopp var 6.25 – långt ifrån personbästa på 6.92.

Ser sig själv på pallen

Det var tänkt att Khaddi Sagnia skulle ta revansch vid VM i London året efter, men det bästa kvalhoppet på 642 var fem centimeter för kort för att räcka till final.

Var den missen lika traumatisk?

– Nej, nej. OS var något annat – jag förstod aldrig vad som hände där, svarar hon.

I jakten på nya framgångar läggs den mesta tiden på fysisk träning. Men den mentala biten är också en viktig del.

En del skapar målbilder inne i huvudet. Hur gör du?

– Så är det. Visst dyker det upp bilder ibland, svarar Khaddi.

Vad ser du då?

– Jag ser mig själv stå där högst upp på pallen. Jag är stolt och känner äntligen, äntligen. Och så hör jag nationalsången...

...som du sjunger med i?

– Ja! Nu kan jag texten. När jag 2010 i Moskva vann kvalet till ungdoms-OS var det så pinsamt, jag kunde inte texten. Då bestämde jag mig för att lära mig texten tills jag kom till Singapore. Jag laddade ner nationalsången på mobilen och lyssnade hela tiden.

– När jag vann i Singapore stod jag stolt högst upp på pallen och kunde sjunga nationalsången. Det var viktigt för mig.

Det finns ingen ångest

OS ligger mer än ett halvår bort. Innan dess ska Khaddi Sagnia först hoppa sig genom en försäsong (inne-VM går i Kina i mars) och sedan en del av utomhussäsongen innan det förhoppningsvis är dags att åka till Tokyo.

Khaddi Sagnia pratar med sin stora förebild, Carolina Klüft, vid en tävling i Stockholm 4 februari 2019 – sex dagar innan hon drog korsbandet.Foto: CHRISTINE OLSSON / TT

De första tävlingshoppen sedan februari förra året kommer förmodligen i slutet av januari.

Vill du bara genomföra en tävling för att känna att du har hoppat igen, oavsett resultat?

– Nej, det är väldigt svårt för mig att åka till en tävling bara för att se och lära. Ska jag ställa upp gör jag det bästa jag kan. Då får jag besked om vad jag behöver träna mer på inför nästa tävling. Den första tävlingen är lika viktig som den sista för mig, säger Khaddi Sagnia.

Du pratar mycket om sin längtan efter att komma i gång med tävlandet. Finns det någon ångest inför att hoppa efter det långa uppehållet?

– Nej. Det är bara kul. Att kunna träna fullt och sedan tävla det gör mig så glad, säger längdhopparen.

Khaddi Sagnia

Ålder: 25, född 20 april 1994 i Helsingborg.

Bor: I närheten av Friidrottens hus i Göteborg.

Klubb: Ullevi FK.

Tyngsta meriter: Guld i tresteg vid ungdoms-OS 2010, sjua vid VM i Peking 2015, sexa vid EM i Amsterdam 2016.

SM-guld ute: Fyra i längdhopp, ett i tresteg, ett på 100 meter. 

SM-guld inne: Två i längdhopp, ett i tresteg.

Personligt rekord ländhopp, utomhus: 678, Söderhamn 9 augusti 2015. Inomhus: 692, Glasgow 25 februari 2018.

Aktuell: Gör snart tävlingscomeback efter sin andra korsbandsskada.

LÄS MER: ”Jag vill göra bra saker i mitt liv” 

LÄS MER: Hjällbo firade sin mästare