Personuppgiftspolicy

Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska.

Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs mer

Diskade stjärnan – sedan förändrades Marikas liv

Marika Diurson.Foto: Deca Text & Bild
Gwen Torrence.Foto: BILDBYRÅN

25 år har hunnit flyga förbi sedan friidrotts-VM i Göteborg sommaren 1995. 

En som aldrig kommer att glömma mästerskapet är Marika Diurson. 

Den då 22-åriga domaren hamnade nämligen i strålkastarljuset efter att först ha fått guldmedaljören på 200 meter diskad – och sedan hittat sitt livs kärlek efter en efterlysning i Expressen. 

– Nu är vi gifta och har två barn, det var nog ödet, säger hon. 

Sensommaren 1995 badade Göteborg i sol. Det var en av anledningarna till att det friidrotts-VM som då hölls i staden kom att bli en sådan otrolig publiksuccé. Det var nästan att man kunde misstänka viss kontakt mellan arrangörerna och vädergudarna. 

Närmare en halv miljon hade köpt biljetter till folkfesten på Ullevi och folk strömmade in från alla världens hörn. Över tre miljarder beräknas ha följt mästerskapet framför sina tv-apparater. Samtidigt hade omkring 5 000 personer anmält sig som funktionärer. 

En av dessa var då 22-åriga Marika Larsson (numera Diurson). För henne kom sommaren -95 att bli en sommar att minnas för resten av livet. 

Inte ens nu, 25 år senare, tycks hon ha några större problem med att varken minnas eller återberätta allt som hände. Det kanske inte är så konstigt i och för sig – med tanke på hur den sommaren har format hennes liv. 

Efter att ha behövt avsluta sin egen aktiva karriär på grund av skador i tidig ålder sadlade Marika snabbt om till tränare. Det var också på den vägen hon till sist hamnade som mästerskapets yngsta domare på Ullevi i Göteborg. 

– Det var mitt första stora domaruppdrag, jag hade bara varit domare på distriktsmästerskapen i Göteborg tidigare. Det gick inte att föreställa sig vad som väntade, berättar den numera 47-åriga Marika Diurson. 

Marika Diurson på Bauhaus-galan.Foto: Deca Text & Bild / Deca Text & Bild

”Var en smittande glädje”

Några veckor före mästerskapet på Ullevi hade Marika träffat en kille vid namn Henrik på en krog i centrala Göteborg. 

– Jag fick hans telefonnummer, sen hade vi aldrig någon mer kontakt efter det. Jag valde att aldrig ringa för jag skulle flytta upp till Karlstad och plugga. 

Veckorna gick och mästerskapet började. För att undvika onödiga förseningar i tidsschemat fick Marika och ytterligare ett gäng domare frågan om de kunde tänka sig att gå längst bak under den traditionsenliga inmarschen för att fösa de aktiva framför sig. Den 22-åriga mästerskapsdebutanten tackade givetvis ja. 

– Den stämningen som var inne på ett fullsatt Ullevi, jag tror det var 45 000 på läktarna, var otrolig. Det var en väldig smittande glädje när körsångarna sjöng Astrid Lindgren-sånger, säger Marika. 

Marika agerade domare under mästerskapets samtliga tävlingsdagar och när det hela väl började lida mot sitt slut var hon även en av de som fick äran att agera bandomare på damernas 200-metersfinal.

Amerikanskan Gwen Torrence hade tidigare sprungit hem guldet på 100 meter och lottades nu till att starta på bana sex. 

Marikas bana. 

– Jag minns att Gwen Torrence var favorit inför loppet, säger hon.

Ville sjunka genom jorden

Under löpartävlingarna var direktiven att domarna skulle ställa sig upp och hålla flaggan i höger hand bakom ryggen om de såg någonting regelvidrigt. Sen skulle de vänta till närmsta chef kom fram. 

Marika minns mycket väl hur loppet utspelade sig.

– Jag ser att hon (Torrence) kommer mot mitten av kurvan där jag står och anar att hon ligger nära kanten, sen ser jag tre steg på linjen och drar upp flaggan. Sen börjar man höra speakern när det kanske är halva upploppet kvar, då hör jag att hon är i ledning och går över mållinjen först. Då tänkte jag bara ”snälla, kom fram så jag kan ta ner den här flaggan nu”. Då kändes det som att alla tittade på mig, även om det kanske inte var så. Jag kände att ”alla kommer se att jag står här med flaggan”.

Gwen Torrence efter hon fått beskedet om diskningen.Foto: BILDBYRÅN

Efter beslut från loppets ansvariga domare diskades Gwen Torrence och fråntogs sin guldmedalj. Då hade hon både hunnit springa ärevarv och kasta upp skorna på läktaren. För Marika Diursons del återstod därefter bara finalen på 800 meter innan hon äntligen fick smita ut i Ullevis katakomber.  

– Då släppte spänningen och jag började gråta. Jag var ett jagat villebråd av pressen bland annat, alla ville veta vem den där domaren var. Sista dagarna kunde jag inte gå och äta lunch eller middag med de andra domarna utan fick hålla mig inne på arenan på Ullevi. När jag gick hem fick vi gå flera tillsammans. 

Funderade du på att sluta som domare efteråt?

– Nej, jag vet att jag gjorde rätt. Jag har aldrig tvivlat på mitt beslut att dra upp flaggan. Jag tror att man räknade till tio steg på linjen totalt, då hade det snarare varit bedrövligt om ingen hade flaggat. Det är ett regelbrott, samma sak som ett övertramp i längdhopp. 

Vad var det för tankar i huvudet när du såg att Torrence vunnit?

– Jag ville att marken skulle öppna sig så jag kunde försvinna. Jag var orolig att strålkastarna skulle hamna på mig. 

Blev efterlyst i Expressen

Några veckor efter mästerskapet fick Marika höra någonting minst sagt märkligt från sin mormor. Kocken på det konferenshotell där hon jobbade hade sett en efterlysning i tidningen Expressen (vilket var möjligt att skicka in på den tiden) och kände genast igen beskrivningen. 

Efterlysningen var undertecknad av en Henrik. Och han sökte en friidrottsdomare vid namn Marika. 

Marika tvekade inte en sekund. Hon ringde upp direkt.  

– Han hade suttit på jobbet och sett invigningen från VM med några arbetskamrater. Han hade sett mig i närbild och flugit upp ur soffan. Han var egentligen inte intresserad av friidrott överhuvudtaget utan det var nog bara en slump att han såg det, berättar Marika. 

De båda stämde träff och på den vägen fann de till slut varandra.

– Nu har vi gift oss, skaffat två barn, hund och ja... Det var nog ödet helt enkelt, säger Marika och skrattar.

Marika Diurson i samband med Finnkampen 2019.Foto: Deca Text & Bild

Sommaren 1995 blev en osannolik dubbel kärlekssaga – både till Henrik och till friidrotten. Än i dag håller hon stadigt i båda två. 

Paret firar 20 år som gifta samtidigt som Marika agerat domare på i princip varenda Finnkamp och Bauhaus-gala sedan 1997. 

Man brukar säga att sport ofta skapar oförglömliga minnen. Det är nog Marika Diurson en av de första att skriva under på.

 

https://www.youtube.com/watch?v=9JOv6m8v-24